Här bloggar jag, frilansjournalisten Johan E. Skoglund om mina två favoritämnen, musik och skrivande.
måndag 23 april 2012
fredag 20 april 2012
Läs min recension av Staffan Scheja I dagens NSD!
Pianovår i Boden,
Staffan Scheja Björksalen
Torsdag kväll
Vilken våravslutning!
Staffan Scheja inledde den sista konserten under Pianovår i Boden med att framföra Franz Schuberts mäktiga sista pianosonat i B-dur, skriven året kompositören dog, 1828. Att spela de fyra satserna på styvt 40 minuter utan noter är bara det en prestation i sig. När man dessutom gör det som fenomenalt fantastiskt som Staffan räcker superlativen nästan inte till. Andra satsens andante sostenuto är magnifikt full av passion och liv. Det är som om hela flygeln är i rörelse, inte bara tangenterna och pedalerna. Nej, hela instrumentet dansar med i Schejas lustfyllda tolkning. Tredje satsen sjuder som en yster kalv som just fått komma ut på vårens första grönbete. Något som fortsätter i sista satsens lika glada tongångar.
Efter paus står så ett Nocturne signerat Gabriel Fauré på programmet. Kontrasten till Schubert är slående. Ett vacker och eftertänksamt stycke mästerligt framförd av professor Scheja. Staffan berättar besjälat om de verk han spelar. Innan han slår sig ned för att avsluta kvällen med Franz Liszts grandiosa sonat i h-moll ger han exempelvis prov på några av de teman som bjuds på under de 30 minuter verket pågår. Här är notbladen lika frånvarande som pauserna. Det är ett mustigt framförande full av rå urkraft. Flygeln får återigen visa vad den går för. Likaså Staffan Scheja. Skickligheten är lika hög som svårighetsgraden i detta vindlande stycke fyllt av maffiga, mäktiga läckra partier. Som kontrasteras av mer lugna, ljuva delar. Här är det åka av från första tonen ända till det strama slutet.
Som en perfekt pendang bjuds den extatiska publiken i Björksalen på ett extranummer i form av en tempofylld fantasi signerad Wilhelm Stenhammar. Det brukar heta att man skall spara det bästa till sist. Så skedde verkligen med årets pianovår i Boden. Vilken våravslutning!
Johan E. Skoglund
Staffan Scheja Björksalen
Torsdag kväll
Vilken våravslutning!
Staffan Scheja inledde den sista konserten under Pianovår i Boden med att framföra Franz Schuberts mäktiga sista pianosonat i B-dur, skriven året kompositören dog, 1828. Att spela de fyra satserna på styvt 40 minuter utan noter är bara det en prestation i sig. När man dessutom gör det som fenomenalt fantastiskt som Staffan räcker superlativen nästan inte till. Andra satsens andante sostenuto är magnifikt full av passion och liv. Det är som om hela flygeln är i rörelse, inte bara tangenterna och pedalerna. Nej, hela instrumentet dansar med i Schejas lustfyllda tolkning. Tredje satsen sjuder som en yster kalv som just fått komma ut på vårens första grönbete. Något som fortsätter i sista satsens lika glada tongångar.
Efter paus står så ett Nocturne signerat Gabriel Fauré på programmet. Kontrasten till Schubert är slående. Ett vacker och eftertänksamt stycke mästerligt framförd av professor Scheja. Staffan berättar besjälat om de verk han spelar. Innan han slår sig ned för att avsluta kvällen med Franz Liszts grandiosa sonat i h-moll ger han exempelvis prov på några av de teman som bjuds på under de 30 minuter verket pågår. Här är notbladen lika frånvarande som pauserna. Det är ett mustigt framförande full av rå urkraft. Flygeln får återigen visa vad den går för. Likaså Staffan Scheja. Skickligheten är lika hög som svårighetsgraden i detta vindlande stycke fyllt av maffiga, mäktiga läckra partier. Som kontrasteras av mer lugna, ljuva delar. Här är det åka av från första tonen ända till det strama slutet.
Som en perfekt pendang bjuds den extatiska publiken i Björksalen på ett extranummer i form av en tempofylld fantasi signerad Wilhelm Stenhammar. Det brukar heta att man skall spara det bästa till sist. Så skedde verkligen med årets pianovår i Boden. Vilken våravslutning!
Johan E. Skoglund
måndag 16 april 2012
Läs min recension av Uleåborgs symfoniorkester i dagens NSD!
Finns inte på nätet men läs den gärna i papperstidningen eller nedan.
Nordiskt samarbete av bästa sort
Uleåborgs symfoniorkester, Johannes Gustavsson dir
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll
Det bjöds på en afton med fyra nordiska länder inblandade i Kulturens hus stora sal under lördagskvällen. Kvällens orkester är finsk, Uleåborgs symfoniorkester, en lika ofta sedd som välkommen gäst i huset. Solisterna, Kristina Hansson sopran, Jakob Högström bariton samt dirigenten Johannes Gustavsson representerar Sverige. På programmet står tongångar från Norge, Edvard Grieg och Danmark, Carl Nielsen.
Henrik Ibsens drama Peer Gynt inspirerade Edvard Grieg till att skriva några av sina mest kända och minnesvärda musikaliska teman. Senare samlade han dem i två orkestersviter. Här är det en annan längre svit som hörs, oklart i programmet vem som stått för detta urval. Det är 16 stycken på styvt en timme som en smäck i ett framförande som verkligen tar andan ur en från första tonen till sista. En högtidsstund för Grieg-älskare i synnerhet och klassisk musik-älskare i allmänhet. Pizzicatospelet från stråkarna i bland annat Anitras dans och i I Dovregubbens Hall imponerar storligen. Satsavslutningen är furiös. Den efterföljande Dansen av Dovregubbens dotter är fantastisk.
De ljuvligt spelade Åses död samt Morgonstämning är känslosamma ut i fingerspetsarna. Efter hand kommer kvällens två solister in. Kristina Hansson har en sopranstämma lika klar som hennes klänning är mörkt röd. Hon ger fina sånginsatser ibland annat Solveigs sång och Solveigs vaggvisa. Jakob Högström visar prov på en barytonröst lika kraftfull som hans svarta helskägg i Peers serenade. Orkesterns alla sektioner är maxade hela tiden men slagverket förtjänar en extra guldstjärna för sitt taktfasta spel som sätter tonen.
Kvällens andra verk är Carl Nielsens Tredje symfoni, Espansiva. Återigen en tolkning där musikerna verkligen ger allt. Spelet är på topp från den kraftfulla inledningen till de mer lugna partierna. Första satsens avslutning är magnifik. I den andra av de fyra satserna förekommer ett läckert ordlöst soloparti för sopran och baryton. Med sångarna uppe på läktaren blir det en annorlunda klangeffekt som sitter fint. Symfonins slagkraftiga slut sitter som en knockout.
Kvällens maestro Johannes Gustavsson lyckas verkligen formera sina styrkor rätt och kramar ur varenda inneboende droppe musikalitet ur sina medspelare. Hans dirigentstil som är rakt på och rättfram går i bräschen för ett nordiskt samarbete av bästa sort.
Johan E. Skoglund
Nordiskt samarbete av bästa sort
Uleåborgs symfoniorkester, Johannes Gustavsson dir
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll
Det bjöds på en afton med fyra nordiska länder inblandade i Kulturens hus stora sal under lördagskvällen. Kvällens orkester är finsk, Uleåborgs symfoniorkester, en lika ofta sedd som välkommen gäst i huset. Solisterna, Kristina Hansson sopran, Jakob Högström bariton samt dirigenten Johannes Gustavsson representerar Sverige. På programmet står tongångar från Norge, Edvard Grieg och Danmark, Carl Nielsen.
Henrik Ibsens drama Peer Gynt inspirerade Edvard Grieg till att skriva några av sina mest kända och minnesvärda musikaliska teman. Senare samlade han dem i två orkestersviter. Här är det en annan längre svit som hörs, oklart i programmet vem som stått för detta urval. Det är 16 stycken på styvt en timme som en smäck i ett framförande som verkligen tar andan ur en från första tonen till sista. En högtidsstund för Grieg-älskare i synnerhet och klassisk musik-älskare i allmänhet. Pizzicatospelet från stråkarna i bland annat Anitras dans och i I Dovregubbens Hall imponerar storligen. Satsavslutningen är furiös. Den efterföljande Dansen av Dovregubbens dotter är fantastisk.
De ljuvligt spelade Åses död samt Morgonstämning är känslosamma ut i fingerspetsarna. Efter hand kommer kvällens två solister in. Kristina Hansson har en sopranstämma lika klar som hennes klänning är mörkt röd. Hon ger fina sånginsatser ibland annat Solveigs sång och Solveigs vaggvisa. Jakob Högström visar prov på en barytonröst lika kraftfull som hans svarta helskägg i Peers serenade. Orkesterns alla sektioner är maxade hela tiden men slagverket förtjänar en extra guldstjärna för sitt taktfasta spel som sätter tonen.
Kvällens andra verk är Carl Nielsens Tredje symfoni, Espansiva. Återigen en tolkning där musikerna verkligen ger allt. Spelet är på topp från den kraftfulla inledningen till de mer lugna partierna. Första satsens avslutning är magnifik. I den andra av de fyra satserna förekommer ett läckert ordlöst soloparti för sopran och baryton. Med sångarna uppe på läktaren blir det en annorlunda klangeffekt som sitter fint. Symfonins slagkraftiga slut sitter som en knockout.
Kvällens maestro Johannes Gustavsson lyckas verkligen formera sina styrkor rätt och kramar ur varenda inneboende droppe musikalitet ur sina medspelare. Hans dirigentstil som är rakt på och rättfram går i bräschen för ett nordiskt samarbete av bästa sort.
Johan E. Skoglund
onsdag 11 april 2012
Flera nya skrivjobb på G...
och min envetna förkylning gör att bloggandet fortfarande ligger på sparlåga.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund