Bloggen minns och grattar

Bloggen minns Cordelia Edvardson och passar samtidigt på astt gratulera Kalle Sandhammar som går fårn jobbet som redaktionschef på Kuriren till att bli ny chefredaktör på NSD.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Recension Randy Crawford & Cheryl Bentyne

Om årets två bästa skivor med manliga jazzvokalister är signerade Kurt Elling och Al Jarreau så är årets kvinnliga dito signerade Cheryl Bentyne samt Randy Crawford

Cheryl Bentyne, till vardags sopran i vokalgruppen Manhattan Transfer bjuder på ett knippe Cole Porter klassiker på skivan Let’s  missbehave - The Cole Porter songbook. Hon sjunger fantastisk rakt igenom. Det handlar om f-r-a-s-e-r-i-n-g. Låtarna, många ofta hörda får nytt liv. Lyssna bara på svänget i My heart belongs to daddy med sin distinkta latinska rytm.  Kompet är lika briljant som hennes röst som hela tiden får interagera skönt med bakgrunden. Lyssna bara på James Moody’s härliga saxsolon på två spår, inspelade alldeles innan han avled. Även pianisten Corey Allen som gjort skivans flesta arr förtjänar ett extra omnämnande. Men all musiker på skivan är mästerliga.

En lika stor lyssningsupplevelse är skivan Live med Randy Crawford & Joe Sample. Crawford sjunger lika härligt på dessa inspelningar från en några år gammal Europa.-turné som Joe Samples distinkta pianospel. Flera låtar från deras två duoskivor ihop bjuds här på i live-versioner vilka lyfter dem ytterligare ett snäpp. Versionen av Tony Joe whites A rainy night in Georgia är strålande.  No regrets, en engelsk tolkning av Piaffs Non, Je Ne Regrette Rien Likaså. Några gamla hits som Last night at Birdland, Somdealy Iäll fly away, Almaz och Strett life har även smugit sig in. Nicklas Sample på bass och Steve Gadd på trummor är med och formar en välspelad kvartett.

 

Båda rekommenderas varmt och oförblomerat.

Betyg; JJJJJ

Nedan kan ni se en nästna timslång konsert från Tyksland med Randy och Joe men trumslagaren är en annan än på skivan.

Johan E. skoglund

Läs min text om Havremagasinet i senaste guiden Boden

Finns här!

Johan E. Skoglund

Läs 2 artiklar av mig i måndagens NSD

Benny Andersson texten var lite kortare i tidningen pga platsbrist och rubriken var en annan.

Magiskt Marilyn Mazour!

Marylin Mazour & Norrbotten big band

Kulturens hus, lilla salen

Lördag kväll.

Norrbotten big band har verkligen skämt bort sin publik med synnerligen sköna solsiter på sistone. Lördagskvällens konsert i Lilla salen i Kulturens hus där man gästades av den dansk-amerikanska slagverkaren Marilyn Mazour var ändå något alldeles extra ordinärt.

Det bjöds på en uppvisning av sällan skådat slag. I både första och andra set spelar kvällens solist oavbrutet på olika lagverksinstrument i över 50 minuter -bara det en prestation i sig självt. At hon dessutom gör det så egensinnigt och energiskt att städpersonalen efteråt bör hitta ett flertal tappade hakor i lokalen säger egentligen allt.

Och hon spelar inte bara, nej, hon bjuder även på utsökt scatsångvid ett tillfälle. Vilken kvinna! Hon spelar på allt överallt, fast inte samtidigt. Placerad längst fram på scenen är hon helt inbäddad i en rad olika saker som går att slå på. Alltifrån trummor till en plåthink. De enda som möjligtvis kan ha något att anmärka på måste i så fall vara arbetsmiljöverket. Man får ont i armarna bara av att tänka sig att utföra samma prestation som Marilyn.

Håkan Broström leder bandet med bravur. Han, Adam Forkelid bakom pianot, Danne Johansson på flygelhorn, Karl-Martin Almkvist på saxofon och Peter Dahlgren på trombon är härliga solsiter som ofta duellerar med Marilyns intrikata trumspel. Håkan är även kompositör bakom kvällens alla välklingande opus utom ett, som Marylin har skrivit. Evert Taubes Byssan Lull blir till ett exalterat extranummer.  Magiskt Marilyn Mazour!

 

Onödig upprepning och för lite orgel.

Benny Andersson mfl.

Studio Acusticum, Piteå

Söndag eftermiddag

Det skall slås fast med en gång. Alla medverkande under söndagseftermiddagens konsert i Studio Acusticum är fullblodsproffs rakt ut i fingrarna. Och den nya orgeln är hur läcker som helst. Med det fastslaget så låt oss bena ur konserten lite närmare.

Programbladet är ytterst sparsmakat på information vilket gör att man undrar när första låten egentligen slutar. Det visar sig vara ett långt sjok som tyvärr är alldeles för långt. Musikhögskolans kammarkör under Erik Westbergs säkra ledning sjunger gudabenådat och Gunnar Idenstam spelar orgel likadant. Men det är för många inryck staplade på varandra.

Gunnars improvisationer över Abbas Money, Money, Money och Thank you for the music är mer häftiga än härliga. Likaså hans publikfriande duett med Benny Andersson bakom pianot i Dancing queen är enkel och chosefri.

Sedan är det så dags för kvällens uruppförande. Bennys En skrift i snön, med text av Kristina Lugn, är det perfekta ljudspåret till Änglagård fyra. Collin Nutley skulle älska att få bildsätta denna nationalromantiska pastisch. Musiken är enkel och orgeln är tyvärr alltför lite använd. Kristina Lugns text är lysande men dess djupa budskap trivialiseras till denna glättiga musikbakgrund. Men Orsa spelmän och Pär Grebacken på diverse blåsinstrument är riktigt spelskickliga.

Efter en välbehövlig paus så är det så dags för Benny och Orsaspelmännen att bjuda på ytterligare folkmusik light signerat Anderson och medlemmarna i bandet. När Hjortingen framförts ställer sig Benny frågan man som recensent själv har på tungan hela tiden. Varför skriva ny musik när det redan finns sådan här bra? Du sa det själv Benny.

Enda gången det riktigt lyfter under andra akten är Slängpolska efter Byssskalle när Idenstam medverkar vid orgeln. Annars får den mest stå där som en tom belyst kuliss under detta set vilket är synd. Ljussättningen med blinkande neon bakom scenen är ibland också väldigt irriterande.

Som bonus får vi som extranummer höra kvällens uruppförande ännu en gång. Ett passande slut. En onödig upprepning på en kväll som i stora delar kändes som en sådan.

 

Johan E. Skoglund

Flera skrivjobb av mig kommer pubilceras nästa vecka.

Återkommer med var och när när ni kan läsa dem.

Johan E. Skoglund

Recension Helen of Troy/Jobman

Recension Helen of Troy/Jobman

Filmmusikkompositören Joel Goldsmith dog tidigare I år. Nu har man släppt en av hans bästa scorer på CD i limiterad 1000 ex. upplaga. Helen of Troy är en miniserie för tv i två delat om det trojanska kriget, den sköna Helena Paris och hästen.

Musiken är fullkomligt lysande. Över en timmes ren och skär musikalisk magi.  Från det vackra öppningstemat till avslutet bjuds inte på en dålig ton. Den bombastiska musik som ackompanjerar stridssceneran är magnifikt storvulen. Kärlekstemana är bitterljuvt vackra. Flera etniska instrument och sångare bidrar till att skapa en autentisk stämning.

En skiva ingen filmmusikälskare bör vara utan. Som bonus när man beställer via buysoundtrax.com, vilket jag gjorde så ingår en separat CD med scoren till Jobbman. En något udda film från början av 1990-talet som det är svårt att få något närmare grep om via nätet.  Musiken däremot är det inte svårt att få grepp om. En synthbaserad-score som har några starka teman men där inte allt är oumbärligt som hos Troja. Men dåligt är det inte alls.

Betyg;  Troja  JJJJJ  Jobbman JJJ

Johan E. Skoglund

Recension Anne Sofie Von Otter Sogno Barocco

Att för höra Anne Sofie Von Otter sjunga barock ihop med Capella Mediteranea under Leonard García-Alcaróns säkra ledning är en lisa för själen. Hon sjunger gudomligt vackert dessa italienska barock-arior signerade Claudio Monteverdi, Francesco Cavalli, Francesco Provenzale, Luigi Rossi och det tidstypiska kompet är underbart.

Den unga sopranen Sandrine Piau och alten Sussanna Lundberg bidrar med vacker sång på flera spår.  Skivan är även lång, över 70 minuter så man får mycket barock för pengarna. 3 spår är instrumentala värlsdpremiärinspelningar där orkestern briljerar i full frihet.  Allt är lysande. En given värmare i höstkylan

Betyg:  JJJJJ

Johan E. Skoglund

Lä min recension av Luleå Kammarkör i dagens NSD!

Finns inte på nätet men läs den gärna i papperstidningen.

Johan E. Skoglund

I Hässleholm var det nog inte alla pappor som sprang ut nakna och spelade trombon i regnet bara för att man kunde det

säger Pernilla Andersson i dagens P4 extra.

Det var det inte i Bdoen heller. Häpp!

Johan E. Skoglund

Recension Al JArreau & Kurt Elling

Två superba jazzskivor är flitigt spelade på sistone. Al Jarreau  bjuder på en underbar liveskiva med Metropole orkest, som både är storband och stråkar . Vince Mendoza har arrangerat och dirigerar detta härliga program som bjuder på häftiga sångpiruetter till ett lika stensäkert komp. Det svänger så det svartnar och balladerna sitter som en smäck.  Delar av programmet är låtar Al tidigare gjort, i studio, några inspelade för första gången.  Allt lika fantastiskt.

Lika lysande är Kurt Ellings nya CD med amerikanska pop och jazzstandards, 1619 Broadway the brill building project. Titel refererar till adressen på den byggnad som var ett låtskrivarmecka under  50-70- talet där mång klassiska musikförlag hade kontor och hits skapades.  Burt Bacharach/Hal David, Carole King/Gerry Goffin, Jerry Lieber/Mike Stoller är några av de klassiska låtskrivarpar som ryms på denna skiva. Som alltid hos Elling är rösten i centrum bakom de härliga arr han och Laurence Hobgood bakom pianot totat ihop. Bas, trummor och gitarr kompletterar lineupen, blås på några spår.

Båda skivornas magi ligger i att röst och komp smälter ihop och blir ett.  Mästerverk båda. Sanna mina ord.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Hassse Tellemar och Anders R Olsson

Två medieprofiler har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten

Johan E. Skoglund

Flera nya spännade skrivjobb blev klara idag

Återkommer med var och när ni kan läsa dem när de publicerats.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Ann-Kristin Hedmark och Bodens Storband i dagens NSD

Musik som värmer i regnet

Bodens storband, Rune Lindstedt dir., Ann-Kristin Hedmark solist.

Ann-Kristin Hedmark är verkligen en av våra mest mångsidiga artister.  Senast hon besökte Saga i Boden var våren 2011, då med ett revyprogram av HasseåTage. Hon har legat på svensktoppen, både som soloartist och som sångerska i Yngve Forsells orkester.  Vem minns inte Så gick det till när farfar var ung? Hennes CV innehåller också in en hyllningsskiva till Bernt Egerbladh och en Cornelis-platta.

Lika mångsidig var Monica Zetterlund så vem passar bättre än Ann-Kristin att hylla henne? Faktum är att Monica gav Hedmark dessa arrangemang och ville att hon skulle sjunga dem så den personliga kopplingen är stark. 2007 gästade hon Ebeneser i Luleå med samma material, då med Skellefteå storband bakom sig.

Yngve Forsells orkester tävlade på sin tid med Rune Lindstedts dito om vilka som var Norrlands bästa. Och på 1980-talet sjöng Ann-Kristin ihop med Norrbotten big band där Rune spelade då. Så kopplingen mellan solist och kapellmästare finns också.

Likt ett fint vin får Hedmarks röst bara mer och mer karaktär med åren. I dessa känslofulla tolkningar kan man verkligen höra kärleken till Monika och hennes material. Att angöra en brygga, Monikas vals, När min vän, Sakta vi går genom stan, Bedårande sommarvals och My man, alla framförs med en sådan värme att höstregnet utanför känns som bortblåst.

Rune Lindstedt fortsätter att imponera. Han både dirigerar och bjuder på ett altsaxsolo i You don’t know what love is med den äran. Hela bandet bjuder på många hörvärda solister. Panama med trumpetsolo av Johan Uneaus och Tall Cotton med trombone-dito signerat Magnus Puls är två härliga instrumentala dängor.

Bodens svar på Andrew Sisters, Emma Westbrandt, Line Bäcklund och Emma Öhman bjuder på sköna harmonier och soloinsatser. Vi ses nästa år samma tid samma plats avslutar alltid lika småtrevlige och rolige ständige presentatören Åke Sundberg det hela. Fattas bara annat.

Johan E. Skoglund

 

 

 

Toby Keith har nytt på G!

 

Johan E. Skoglund

Recension Brahms Körmusik

Ibland kommer det skivor som är så fnatstiska att man skulle vilja je dem 500 J isdtället för 5 som är maxbetyget på min egna interna skala.

Naxos sivka med körmusik signerad Johannes Brahms är deffintivt en sådan skiva. Antoni Witt dirrigerar utsökt Warsawas filarmoniska orkester och kör. Eva Wolka är ljuvlig solsit i Rapsodi för alt kör och orkester. Sex underbara verk som alla är intressanta för dem som främst känner Brahms verk av den här typen genom hans ofta framförda Requiem.

Som allitd när det gäller Naxos lämanr CDns design och cd-häftet inget i vörigt att önsak. Fullödig informaton om solist, kör, orkester dirrigent, Brahms själv och de sex verken kompleterat med kompletta sångtexter på tyska och latin, dessa även fördeömligt översatta till engelska är mumma för den vetgirige.

Detta är den typ av skiva som aldrig är fel att sätta på. Som avslappning, när du ksall somna. som bakgrundsmusik på jobbet, när ud läser men givetvis äv en för seriös och nogrann lyssning.

Detta är en magnifik skiva som inte nog varmt kan rekomenderas att införskaffa när höstmörket närmar sig.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Lite skivor...

...blev det inte i min senate Naxos-beställning jag nyss gjorde. De reade ut Mozartboxen med inte mindre än 170 (!) CD-skivor för 599, tidigare 1599.

Kul att få allt med honom.

Johan E. Skoglund

Recension Kix Brooks & Ronnie Dunn

Sedan Brroks & Dunn splittrades har de båda herrarna släppt varsin solskiva.  Varken Kix nyligen släppta New to this town eller Ronnies självbetitlade från förra rået överraskar, varken positivt eller negativt.  Detta är country där alla eventuella vassa kanter filats bort så det blivit så radiovänligt att det där med en egen profil är som bortblåst.

Ronnies skiva bjuder på några stråkbeströdda ballader och den trumpet-doftande How far to Waco. Finns som Jag far från Waco med Lasse Stefanz. Kix kör lite mera ZZ-toppinfluerad blues i sann texasstil.  Joe Walsh, känd gitarrist från bland annat Eagles, gästar det inledande titelspåret och det förekommer munspel på flera ställen på skivan.

Båda sångarna sjunger som alltid bra men den synergieffekt-som skapades på Brooks & Dunn skivor är som bortblåsta.  Att de båda är duktiga låtskrivare oh sångare kan ingen ta ifrån dem men några oumbärliga skivor är det sannerligen inte.

Betyg; JJJ

 

 

 

Johan E. Skoglund