Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!
Johan E. Skoglund
Här bloggar jag, frilansjournalisten Johan E. Skoglund om mina två favoritämnen, musik och skrivande.
söndag 28 april 2013
Bloggen minns George Jones!
En av de riktigt stora inom countryn har lämnat oss.
Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Per Ödberg kvartett i lördagens NSD!
Onödigt bra!
Det är något högst oroväckande med Per Ödbergs releasekonsert för den debutskiva, Home han och hans kvartett nyligen har släppt. En ung gitarrist får bara inte vara så här bra. Hans läckra spel och lika läckra originalkompositioner och hantering av standards får en att vilja trilla av stolen flera gånger under kvällens jazzkonsert. Sällan har det Charlie Norman sade om Robert Wells, onödigt bra varit mer passande.
De övriga tre i kvartetten skäms inte heller för sig på något vis. Danne Johansson är alltid en fröjd att få höra som solist och ensemblemusiker i Norrbotten big band men det är här i mindre sammanhang som hans rätta själ kommer fram och den får blomma ut till fullo. Det var länge sedan han bjöd på ett så passionerat lurlir fullt med glöd och karisma.
Liksom Per Ödberg själv, så är Unge trummissen Christian Sundequist och basräven Arne basse Häggström nya angenäma bekantskaper. Båda är ekvilibrister som ger allt även när de inte spelar solon. efter det härliga extranumret, Danne Johanssons frejdiga snabba Robin Hood så är hela skivans alla åtta låtar framföda. Och som de framförs. Några av spåren som låter lite väl tama i platt form får här sina naturliga hemvister. Att musik skall avnjutas live bevisas här ännu en gång.
Det är även kul att få höra hur man kan gjuta nytt liv i standards som All the things you are, Without a song och Have you met miss Jones.
Från Ödbergs egen penna kan nämnas Ströbiffar, Urgent och den finfina balladen Det står skrivet. Per berättar entusiastiskt om det låtar som spelas och det märks verkligen hur kul han och medkombattanterna har det på scen. Detta var första men förhoppningsvis inte sista gången vi hörde dessa herrar förgylla en kväll.
Johan E. Skoglund
Det är något högst oroväckande med Per Ödbergs releasekonsert för den debutskiva, Home han och hans kvartett nyligen har släppt. En ung gitarrist får bara inte vara så här bra. Hans läckra spel och lika läckra originalkompositioner och hantering av standards får en att vilja trilla av stolen flera gånger under kvällens jazzkonsert. Sällan har det Charlie Norman sade om Robert Wells, onödigt bra varit mer passande.
De övriga tre i kvartetten skäms inte heller för sig på något vis. Danne Johansson är alltid en fröjd att få höra som solist och ensemblemusiker i Norrbotten big band men det är här i mindre sammanhang som hans rätta själ kommer fram och den får blomma ut till fullo. Det var länge sedan han bjöd på ett så passionerat lurlir fullt med glöd och karisma.
Liksom Per Ödberg själv, så är Unge trummissen Christian Sundequist och basräven Arne basse Häggström nya angenäma bekantskaper. Båda är ekvilibrister som ger allt även när de inte spelar solon. efter det härliga extranumret, Danne Johanssons frejdiga snabba Robin Hood så är hela skivans alla åtta låtar framföda. Och som de framförs. Några av spåren som låter lite väl tama i platt form får här sina naturliga hemvister. Att musik skall avnjutas live bevisas här ännu en gång.
Det är även kul att få höra hur man kan gjuta nytt liv i standards som All the things you are, Without a song och Have you met miss Jones.
Från Ödbergs egen penna kan nämnas Ströbiffar, Urgent och den finfina balladen Det står skrivet. Per berättar entusiastiskt om det låtar som spelas och det märks verkligen hur kul han och medkombattanterna har det på scen. Detta var första men förhoppningsvis inte sista gången vi hörde dessa herrar förgylla en kväll.
Johan E. Skoglund
fredag 26 april 2013
Po Tidholm
Besökte igår Bodens stadsbibliotik och berättade om sin nya bok Norrland. En och en halv mycket fascinerande timme med många nya infallsvinklsr, tankar och idéer. Intressant!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
torsdag 25 april 2013
Läs min recension av gitarrmusik i dagens NSD!
Brasilianskt gitarrfyrverkeri
Carlos Barbosa Lima & Celia LInde, gitarr
konsthallen, Kulturens hus
Onsdag kväll
Det finns konserter som är så charmerande att man inte kan annat än kapitulera och sitter med ett glatt leende på läpparna både under och efteråt. Onsdagskvällens konsert i konsthallen på Kulturens hus var just precis en sådan tillställning. Två spelskickliga gitarrister bjöd var för sig och tillsammans p bländade teknisk ekvilibrism hopparat med ett attraktivt program som publiken njöt utav i fulla drag. Då är små plumpar i protokollet som att några av Celia Lindes egna kompositioner är rätt så tråkiga och att delar av repertoaren Stanley Meyers Cavatina, Brazil och extranumret Tico Tico känns lite väl mycket publikfrieriande. Det köps rakt av när det framförs i en sådan trevlig och kärleksfull inramning.
Kärleken är det som slår en direkt. Kärleken som brasilianske Carlos Barbosa Lima och svenska Celia Linde känner inför den repertoar och det instrument de bägge är utmärkta ambassadörer för. Att Carlos Barbosa Lima är en stor gitarrist märks inte minst i hur han lyckas gjuta livi sönderspelande stycken som George Gershwins I got rythm och Andrew Lloyd Webbers Don’t cry for me Argentina ur musikalen med samma namn.
De visar också att en gitarr är mycket mer än b ara ett stränginstrument. När de använder den som rytmskapande genom att slå på den tillkommer ännu ytterligare en dimension. Det bjuds på ett avspänt mellansnack där musiken på ett naturligt sätt sätts i sitt sammanhang. Att mästaren Carlos är skickligare än eleven Celia hörs tydligt när han spelar solo. Men när de båda delar scenen är denna överlägsenhet som bortblåst och de bildar ett tonsäkert team. Det var längesedan en rubrik var så passande på ett konsertprogram. Detta var verkligen ett Brasilianskt gitarrfyrverkeri.
Johan E. Skoglund
Carlos Barbosa Lima & Celia LInde, gitarr
konsthallen, Kulturens hus
Onsdag kväll
Det finns konserter som är så charmerande att man inte kan annat än kapitulera och sitter med ett glatt leende på läpparna både under och efteråt. Onsdagskvällens konsert i konsthallen på Kulturens hus var just precis en sådan tillställning. Två spelskickliga gitarrister bjöd var för sig och tillsammans p bländade teknisk ekvilibrism hopparat med ett attraktivt program som publiken njöt utav i fulla drag. Då är små plumpar i protokollet som att några av Celia Lindes egna kompositioner är rätt så tråkiga och att delar av repertoaren Stanley Meyers Cavatina, Brazil och extranumret Tico Tico känns lite väl mycket publikfrieriande. Det köps rakt av när det framförs i en sådan trevlig och kärleksfull inramning.
Kärleken är det som slår en direkt. Kärleken som brasilianske Carlos Barbosa Lima och svenska Celia Linde känner inför den repertoar och det instrument de bägge är utmärkta ambassadörer för. Att Carlos Barbosa Lima är en stor gitarrist märks inte minst i hur han lyckas gjuta livi sönderspelande stycken som George Gershwins I got rythm och Andrew Lloyd Webbers Don’t cry for me Argentina ur musikalen med samma namn.
De visar också att en gitarr är mycket mer än b ara ett stränginstrument. När de använder den som rytmskapande genom att slå på den tillkommer ännu ytterligare en dimension. Det bjuds på ett avspänt mellansnack där musiken på ett naturligt sätt sätts i sitt sammanhang. Att mästaren Carlos är skickligare än eleven Celia hörs tydligt när han spelar solo. Men när de båda delar scenen är denna överlägsenhet som bortblåst och de bildar ett tonsäkert team. Det var längesedan en rubrik var så passande på ett konsertprogram. Detta var verkligen ett Brasilianskt gitarrfyrverkeri.
Johan E. Skoglund
onsdag 24 april 2013
Läs mina frågor till bankerna i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet än men länk kommer upp så fort tidningen läggs utt.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 23 april 2013
onsdag 17 april 2013
Recesion Trio X of Sweden Träumerei
En härlig Cd med jazziga improvisationer över kända klassiska
melodier. Schumans titelmelodi blandas med Bachs air, arian ur hans Goldberg.-variationer,
Vid Frösö kyrka ur Petterson-Bergers Frösblomster, Promenaden ur
Mussorgskijs Tavlor på en utställning, Ravels Bolero och först satsen ur
Månskensnatten av Beethoven bland annat. Lennart Simonsson på
piano, Per V Johansson på elektrisk och kontrabas, samt Joakim Ekberg
bakom trummorna lyckas verkligen bjuda på urläckra versioner av dessa låtar där
de verkligen lyckas locka fram något nytt ur denna musik.
Detta är så bra. Passar lika bra att lyssna på i bakgrunden
för att koppla av som för att hårdlyssna noggrant eller som festförhöjare. Mums
för själen.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Bloggen minns Sir Colin Davis!
En stor dirrigent har lämnat oss.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 16 april 2013
Spännade saker på gång!
Har en ny spännande idé på gång. Återkommer när jag kan berätta mer. Håll ut!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 15 april 2013
fredag 12 april 2013
onsdag 10 april 2013
Idag väntar jag på....
Brad Paisleys nya album Wheelhouse som förhoppningsvis kommer med posten idag.
Låten om den oavsiktlige rasisten har redan rört upp känslor.
Recension kommer på bloggen framöver.
Johan E. Skoglund
Låten om den oavsiktlige rasisten har redan rört upp känslor.
Recension kommer på bloggen framöver.
Johan E. Skoglund
tisdag 9 april 2013
måndag 8 april 2013
Recension Terri Clark Classic
Skrev tidigare att denna skiva inte skulle recenseras på bloggen. Men man är väl inte sämre människa än att man kan ändra sig.
Detta är en lysande skiva. Terris härliga röst behandlar dessa klassiker med respekt och lyckas gjuta nytt liv i dem. Inledande It wasn't good who made honkytonk angls svänger fint med härliga fiol,- och gitarr-solon. Don''t come home with Drinkin' on your mind, Two more bottles of wine, Swingin' doors och I'm mowin on, den sistnämnda i duett med Dean Brody, likaså. Love is a rose, Gentle on my mind, och Leavin on your mind är fina ballader, den sitsnämnda förekommer även i n akustik version som bonus sist på skivan. How Blue med Reba McEntire och Golden ring med Dierks Bentley är båda sköna duetter.
Ännu en fin skiva där den yngre generationen tolkar den äldre låtskatten.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
2 nya skrivjobb
Som skall genomföras denna vecka fck jag klart med i förmiddags.
Kul!
Johan E. Skoglund
Kul!
Johan E. Skoglund
fredag 5 april 2013
torsdag 4 april 2013
onsdag 3 april 2013
Flera nya Skrivjobb på G!
Blev klara i veckan . kul att få jobba med det jag älskar mest, att få skriva.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 2 april 2013
Recension två körskivor
Två körskivor från Naxos förgyllde min påsk.
På skivan I saw eternity så bjuder kanadensiska kammarkören Elora Festival Singers på samtida kanadensisk körmusik från elva olika kompositörer. Det är vackert, välsjunget och varierat. Rekommenderas varmt för den som vill uppmärksamma nya tonsättarskap och vidga sina musikaliska vyer. Lyssna till exempel på den mästerligt märkliga Flying swans av Marjan Mozetich med pregnant cello-, och klarinettspel i kompet signerat John Marsham respektive Stephen Piere. Noel Edison leder ljuvligt kören.
Även på skivan All Shall be well med Exultate Singers är det de tre spåren som ackompanjeras av en vemodigt vaggande solocello som berör mig mest. Roxana Panufniks titelkomposition, John Taveners Svyati och Knut Nystedts avslutande 15 minuter långa Stabat mater. David Ogden är den skickliga dirigenten och Richard May den drivne cellisten. Men här bjuds även på musik signerad Holst, Vaughan Williams och Rachmaninov.
Betyg, JJJJJ
Intressanta möten
Som skribent får man vara med om så många spännande möten. Förra onsdagen till exempel mötte jag två personer som berättade för mig om någonting fascinerande som jag inte hade den blekaste aning om. Skrivandet leder onekligen till intressanta möten.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Bloggen minns Phil Ramone
En stor producent har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund