Sommarlov

Bloggen tar nu precis som dess innehavare sommarlov i några veckor.

Imorgon skall jag genomföra ett intressant möte för kommande skrivjobb men det publiceras inte förrän till hösten.

Alla uppdragsgivare och övriga bloggläsare önskas skön och avslappnande vila i denna ljuva sommartid. Det skall i all fal jag ha.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Anders Burman

Mr Metronomes betydelse för svensk musik kan inte nog understrykas.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Bobby "Blue" Bland

En tvättäkta bluslegend har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Läs min artikel om spionoperan i senaste Guiden Boden!

Finns inte på nätet än men läs den gärna i pappersutgåvan.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Siljabloo i tisdagens NSD

Finns här!

Johan E. Skoglund

Nya skrivjobb på G!

Kul med ett sista ryck innan semestern som börjar idag.

Bloggen tar sommarledigt så fort dessa två jobb publicerats denna vecka.

Johan E. Skoglund

Recension Fredrico de Freitas

Det är alltid lika trevligt att få dyka ned i okända kompositörers klangvärldar och utforska dem. Fredrico de Freitas är en sådan, i alla fall för undertecknad, ny och spännande bekantskap. Landsmannen leder kungliga skotska nationalsymfonikerna till musikaliska stordåd på en glimrande skiva som är ett veritabelt tonfyrverkeri rakt igenom. Särskilt den medeltidsinspirerande musiken till baletten Suite medieval fascinerar och imponerar. En liten pärla till skiva som ingen älskare av frejdig orkestermusik bör missa. Helt klart en av årets bästa skivor hittills.

Betyg, JJJJJ

Johan E. Skoglund

Recension Varese Sarabnde 35

Varese Saraande firar sitt trettiofemårsjubileum med att ge ut en box med höjdpunkter ur sin soumdtrackskatalog de senaste fem åren, sedan trettioårsjubileet. Det är en varierad och välspelad fyracd-box som visar prov på den bredd som modern nyskriven musik för tv och film bjuder på. Här finns mycket att upptäcka och dyka in i. Kul också att flera soundtracks som getts ut i limiterade utgåvor i deras soundtrack-club och nu är utsålda finns representerade här. Både känna och mindre kända namn finns representerade här. Kul att få göra nya upptäckter. Bäst är Steve Jablonskys actionmusik till Battleship med distinkt säckpipa. Men hela boxen är en hörvärd skatt att ösa ur som varmt och oförblommerat rekommenderas till filmmusikvänner. 

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Recension Pegasus

På skivan Pegasus samarbetar Ale Möller med Bohuslän big band. När han gästade Norrbottens kammarorkester var jag mycket imponerad över hur hans kompositioner transformerades i nya musikaliska dräkter. Här jag det inte. Den konsertens absoluta höjdpunkt, den oerhört vackra Rävjägaren låter här platt och konstig. Många duktiga solister och fina solon bjuds det på. Ales medbjudna medspelare Mats Öberg och Rafael Sida gör som alltid lysande ifrån sig. Men det går ändå inte att komma ifrån att detta är ett formexperiment som inte inbjuder till hårdlyssning. Synd, då jag hade hoppats på mer av detta på pappret så lovande sommarbete.

Betyg; JJJ

Johan E. Skoglund

Recension Nils landgren Funk Unit

Nils Landgrens funk Units nya Teamwork skiva gör verkligen skäl för manet. Detta är en rolig dokumentation av en kul skapandeprocess där de medverkande tillsammans i studion lekt fram ett grove och sväng som är svårslagbart. Detta är en musikalisk vitamininjektion som heter duga. Verkligen. Ännu ett hörbart bevis på att vad än den gode Nisse företar sig så blir det bra rakt igenom.

 Visst, detta är varken nyskapande eller banbrytande för fem öre men så kul och charmigt att man faller som en fura. Partyjazz när den är som allra bäst.

 Betyg därefter; JJJJ

 

Johan E. Skoglund

Recension 2 X Harlem

Duke Ellington skrev även symfonisk musik. På en ny naxosskiva bjuder JoAnn Falletta och Bufallo Philharmonic på ett antal av hans verk. Detta är en sådan där genomtrevlig skiva som det är omöjligt att tycka illa om men det blir ingen längre recension då jag i ärlighets namn inte lyssnat särskilt mycket på denna skiva, skall medges.  Det har helt enkelt inte känts som att jag vill det efter några få genomlysningar Således mer intressant än åtråvärt.

 

Samma sak an sägas om liveskivan Rhapsody in Swing med SWR big band som ihop med Derdenfilharmonin bjuder på ett av verken av Ellington, Harlem ihop med Gershwins Rhapsody in blue och ett jazzcollage signerat Sammy Nestico. Wayne Marshall är stabil dirigent och tillika pianosolist med den äran. Detta är småputtrigt men tyvärr inte mer.

Betyg; JJJ

Johan E. Skoglund

Läs två recensioner av mig i dagens NSD

”Mer utmattad än upprymd”
Invigningskonsert, festspelen i Piteå

Studio Acusticum

Fredag kväll

 

Två timmar inklusive paus är en lagom längd på en klassiks konsert med kammarorkester. Fredagens invigningskonsert av de 31:a festspelen i Piteå höll på i två timmar och 45 minuter. På tok för långt. Hela tillställningen började 1800 men det var först sjutton och en halv minut senare som maestro Gustaf Sjökvist kunde slå an Norrbottens kammarorkester i den inledande ouvertyren till Richard Strauss opera Läderlappen . Ett lika piggt som välspelat stycke, när de väl kommer igång. De invigningstal som föregår den musikaliska startpunkten är tyvärr rejäla temposänkare. Så också Susanna Lundmarks något långrandiga mellansnack. Hon säger i början att vi skall låta musiken tala. Varför inte göra det då när vi ändå har ett välskrivet programblad?

 

Förste solist ut är Christian Svarfvar som med sin violin tar oss med till vintern och våren ur De fyra årstiderna i Buenos Aires, signerade Astor Piazzolla. Men var är sommaren? Skickligt är det i alla fall och väldigt njutbart. Sedan följer Arvo Pärts finstämda Camtus in Memoriam Benjamin Britten som är så vacker med sina serena begravningsklockor som sätter an den ton som gör hela kompositionen så underbar.

 Gunnel Mauritzon Band bjuder på två småtrevliga folkvisor. Men det är som alltid i dessa sammanhang. Påsen bjuder på gott men alltför blandat. Det spretar helt enkelt mer än ett vildvuxet busksnår.

Kvällens uruppförande sker i närvaro av kompositören Nils Lindberg. Hans Dalabilder för Acusticums mäktiga orgel och kammarorkester är okej - men tyvärr inte mer.  Det är inget fel på framförandet. Det bjuds på en fin växelverkan mellan Gabriella Sjöströms orgelspel och uppbackande musiker på scenen nedanför.  Det är Lindbergs folklåtsbaserade komposition som inte är särskilt mycket att hänga i julgranen. Istället för stjärnan i trädets topp känns detta mer som en vissen gren nere vid roten i behov av mer ljus och näring i form av vatten och syre. Något som även vi i publiken behöver efter en timme och en halv timme.

Efter paus blir det så ännu mera lättsmälta tongångar. Matti Hirvonen ger oss en avmätt andantesats ur Mozarts Elviramaddigan-pianokonsert. Nej, då är det mer stuns i den lysande landsmannen, Marko Ylönen som med sin cello trollbinder publiken i två satser ur Haydens C-durs cellokonsert. Men varför man skalat bort mittensatsen är för mig en gåta.

Avslutar gör ett finfint framförande av Lars-Erik Larson lyriskt ljuvliga Pastoralsvit där Sara Hammarström imponerar i det soloflöjtparti som återkommer sex gånger. Sedan lämnas salen mer utmattad än upprymd.

 Johan E. Skoglund

 

Bodö kammarkör bjuder på en och en halv timmes ren och skär musikmagi

Bodö Kammarkör

Örnäskyrkan

Lördag eftermiddag

Sommaren är en tid för möten. Vänner och gäster från när och fjärran kommer och hälsar på. Ett sådan klar hörbart besök skedde under lördagseftermiddagen när Bodö kammarkör under Finn Normann Lövdahls stilsäkra ledning intog Örnäskyrkan. Man ger den tacksamma publiken en och en halv timmes ren och skär musikmagi.

Det blandas friskt mellan folkvisor från Norge, nutida körlyrik och några äldre klassiker, vilka tillsammans bilder ett lika välsjunget som attraktivt program.  Albert, i tv-serien, Albert och Herbert, påstod vi ett tillfälle att hans byxor haft pressveck så knivskarpa att de gått att skära bröd med. Lika skarpa sitter stämmorna hos våra norska körvänner. I samband med att denna recension färdigställs så avslöjar en titt i de anteckningar som förts under konsertens gång att orden oerhört starkt och bra återkommer vid nästan varenda stycke. Helt enkelt för att detta var sanslöst bra. Elisabet Jörgensen är utmärkt solist i folkvisan Jesus, din söte forening å smakke och i Edvard Griegs våren.

 Andra höjdpunkter är Ola Gjeilos The ground där det blir ett magiskt möte mellan kören och superskicklige Steinar Pedersen bakom flygeln. Han bjuder för övrigt på läckert lir mitt i konserten då han spelar ännu mera Grieg och David Konrad Johannsen så det står härliga till, när sångarna tar en vilopuas.

 

Morten Lauridsens O magnum mysterium, Anton Bruckners Tantum ergo samt Gabriel Faurés Cantiqie de Jean Racine är andra välklingande vederkvickelser för själen.

Det är inte så ofta körer från våra grannländer på Nordkalotten gästar Norrbotten, vilket är synd. Särskilt då man som publik får avnjuta en sådan musikalisk högtidsstund som denna. Kung Oscar II hade fram till unionsupplösningen med Norge valspråket brödrafolkens väl. Låt oss ta honom på orden.

Johan E. skoglund

Recension 2 x Henning Kraggerud

Den som titta på SVT har under några lördagskvällar unnat följa en serie där norska klassiska virtuosa musiker ger masterclases för unga lovande förmågor som spelar samma instrument. En av lärarna har varit Henning Kraggerud violinfavorit hos mig sedan länge. Jag har flera Naxosinspelningar med honom och när han släpper en  ny Griegskiva som givetvis beställdes upptäckte jag i samma veva att bolaget även släppt en 3 cd box betitlad the essential varit Henning Kraggerud förra året.

 Vi börjar med att närmare besiktiga boxen. Boxen är en 3-cds pappbox där baksidan inte skvallrar något om vad som den rent musikaliskt innehåller. Inte heller ätet ger någon som helst hjälp att svara på denna fråga. Så det är på vinst eller förlust plasten tas bort från den (när den väl är borttagen kan boxen inte skickas tillbaka till Naxos). I ärlighetens namn så har jag redan större delen av flera utav styckena på skivorna här. Men det är ändå en njutbar upplevelse. Från Sibelius violinkonsert i sin helhet till mindre stycken för violin och piano av Christian Sinding som upptar hela den andra skivan via Mozart och utdrag en av Griegs violin-sonater och hans pianotrio så är detta en finfin introduktion till Hennings härliga violinspel.

När Henning ombeds gästspela som solist med orkester världen över så vill man gärna att han framför en violinkonsert, gärna Griegs. Men Grieg skrev ju ingen så vad göra? Jo Kraggerud brukar erbjuda sig att spela en annan norsk konsert av exempelvis Sinding men det brukar inte falla beställaren på läppen. Nej, de vill ha en kändare kompositör så då får de bli Sibelius istället på programmet.

 

För att råda bot på detta så har Kraggerud ihop med Bernt Simen Lund ”tillverkat” tre violinkonserter genom att tillsammans arrangera Edvards tre violinsonater för violin och stråkorkester. Hur funkar då detta experiment kanske vän av ordning undrar? Svaret är helt okej men inte mer. Spelet är genomgående på topp men det går ändå inte att ignorera det faktum att hela skivan känns onödig. Det är som sagt var inget fel på dessa framföranden men det känns mer intressanta som ett formexperiment än omistliga tillskott till Griegs redan omfattande verkskattalog.

Rekommenderas mer till Grieg-fantaster än till den som vill upptäcka nygammal spännande musik.

Betyg, boxen; JJJJ

Betyg Grieg-konserterna; JJJ

Johan E. Skoglund

Recension New york voices

New york voices är en urskicklig vokal kvartett vilket man visar på sin nya lysande CD som är en liveupptagning av en konsert ifrån maj 2008 i Köln där man förtjänstfullt backas upp av WDR big band under Michael Abenes säkra ledning. Två egna kompositioner blandas med jazzstandards och två Paul Simon-låtar så härligt framförda att jag inte vet vad jag skall börja. Alla sångare instrumentalsolister och musiker levererar rakt igenom så det står härliga till. Detta är vokaljazz på absolut högsta nivå när den är som bäst.

 

Samspelet mellan sångkvartettens intrikata vokala utsvävningar och det skickliga storbandet kan inte beskrivas om annat än ståpälsframkallande. Detta är sannerligen av de bästa vokala storbandsjazzskivor jag hört på år och dag. Enda negativa är att det gått fem år från inspelning till utgivning. Men den som väntar på något gott…

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Spännande möte

Träffade igår en intressant person för ett spännande möte som leder till en text som skall publiceras framöver.

Kul!

Johan E. Skoglund

Recension George Strait & Darius Rucker

George Straits nya skiva gör inget fan besviken. Albumet består enbart av originallåtar specialskrivna för denna skiva av Nashvilles låtskrivarelit sånär som på en låt. Nyinspelningen av Georges egenkomponerade första singel I just can't go on dying like this. Som vanligt på senare år har han även själv skrivit några låtar ihop med sonen Bubba Strait och Dean Dillon. Georges och Bubbas That’s what breaking hearts do är en oerhört catchy sak som sätter sig direkt och inte vill lämna hjärnan i första taget. Det finns flera fina kärleksballader där titelspåret Love is everything utmärker sig.

Detta är inget revolutionerande eller nyskapande album för fem öre. Även om jag saknar en riktigt snabb honky-tonk stänkare så går det inta att ignorera det genuina hantverk som detta album utgör. Som vanligt så spelar Nashvilles studioelit bakom och stråkar och kör ligger perfekt som bomull i bakgrunden. Ett av de mer fartfyllda spåren har ett välkommet blåsinslag om än det enligt infon i texthäftet är syntblås.

 Nej, även om låtmaterialet inte alltid är 100 % denna gång så går det inte annat än imponeras av den rena och skära kvalitét George Strait släpper ifrån sig.

Darius Rucker har släppt ifrån sig ännu en synnerligen hör-, och njutbar countryplatta i form av True belivers. Själv är han inblandad i alla spår utom två. Skivans enda cover förtjänar sin bakgrundshistoria.

I början av 1970-talet medverkade Bob Dylan i Sam Peckinpahs westernfilm Pat Garret och Billy The Kid till vilken han även skrev musiken. En låt som blev över, Wagon wheel gavs ut som demo på bootleggs. 2004 valde det amerikanska folkrockbandet Old crow medicine show att skriva kompletterande verser till låtens refräng och bygga ut den till ett fullbordat stycke musik. Det är detta som Darius här finfint tolkar.

Hans lena stämma lyser som en sol skivan igenom och precis som hos Geoge Strait ovan så vinnlägger sig båda dessa herrar om att verkligen sjunga texter som berättar historier. Om bilar som åks till Sjukhuset för att föda barn. Kvinnor som får ringar av sina män efter att de deltagit som soldater i andra världskriget.

Att läsa dessa två texthäften är ren och skär poesi på egen hand. Precis som hos Strait medverkar även här idel ädel studioadel som komphundar. Även två gästsångare smyger sig in i form av Sheryl Crow och Mallary Hope vars fina röster fint harmoniserar i bakgrunden.

 

Betyg; JJJJJ

 

 

Johan E. Skoglund

Nya skrivjobb på G!

Skall bli jätteroligt att få utföra tre olika intressanta skrivuppdrag denna vecka.

Johan E. Skoglund

Firade nationaldagen...

Med att fota lite i Luleås vackra sommarnatur. Jag lär mig mer och mer om min kamera.

Läs min text om POSOM i senaste Kyrkfönstret

Läs den här!

Johan E. Skoglund