Fick idag klart med två nya skrivjobb...

... samt meddelande om att en förbeställd box med Sibelius samtliga symfonier skickats från England när den nu släpps. Bättre start på veckan är svårfunnen.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Lona Beccau & Helge Kjekshus i dagens NSD

Gränslös romansafton

 Lona Beccau sopran & Helge Kjekshus piano

Kulturens hus, konsthallen

Lördag eftermiddag

 Ingvar Carlsson ägnar i sin nyutkomna memoarbok Lärdomar personliga och politiska gott om utrymme både åt den klassiska musikens inneboende kraft och nyttan av att hålla det nordiska samarbetet vid liv. Vår gamle statsminister hade med andra ord säkerligen uppskattat det nordiska klassiska, romantiska samarbete som förgyllde Kulturens hus konsthall under en underbar timme på lördagseftermiddagen.

 Den norske pianisten Helge Kjekshus och den hastigt inkallade, på grund av sjukdom hos den ursprungliga sångerskan, ersättaren danska sopranen Lona Beccau ,bjöd på en romansafton vilken är så där översvallande känslosam som bara en romansafton kan och skall vara. Inleder gör tre sånger av Jean Sibelius som är så finska ut i fingerspetsen som hans musik är. Det är alltigenom dramatiskt vilket gör en pirrigt våryr i hela kroppen.  Flickan kom från sin älsklings möte, Den första kyssen och Svarta rosor - alla är lyckopiller i sin renaste form.

 Känslan fortsätter när Kjekshus något senare på egen hand vördnadsfullt tar sig an tre lyriska stycken av landsmannen Edward Grieg. Bryllupsdag på Troldhaugen kan få den mest inbitne ungkarlen att vilja skrida fram längs altargången till detta fenomenala framförande som just är lyriskt. Danske Poul Schierbecks tonsättningar av fyra gamla kinesiska dikter är också de en fröjd att avnjuta i dessa temperamentsfulla tolkningar.

 Från Frankrike kommer ett knippe sånger signerade Claude Debusy där inledande C’est l’extase framstår som närmast minimalistisk i sin bjärta kontrast mot expressiviteten hos Sibelius alldeles innan. Avslutande extranumret arian Signore Ascolata ur Giacomo Pucinis opera Turandot är ännu ett strålande exempel på samarbetets synergieffekter mellan sångare och pianist. Samt även att Europa på något vis ersatt Norden vad gäller samarbete. Men som alltid har musiken inga gränser. All heder åt Luleå kammarmusikförening som med kort varsel får fram en ny sångerska. Vad vore kulturlivet utan dess ideella krafters imponerade insatser?

 

Johan E. Skoglund

Nytt skrivjobb på g....

... blev klart idag!

Kul!

Johan E. Skoglund

Recension Stephen Hough Brahms pianokonserter

Johan E. Skoglund

Läs min text om vildmakrens kocktävling i senaste Guiden Boden

Finns här.

Johan E. Skoglund

Elvis vs Luoise Hoffsten

På sin senaste skiva vill Lousie Hoffsten göra Elvis kvinnlig. Men skivans producent, tekniker och musiker är all män. Louise själv är enda medverkande kvinnan.

Johan E. Skoglund

Recension Belcea-kvartetten Beethovens kompletta stråkkvartetter

Vid ett besök på en öde ö skulle jag ta med mig en tidigare ospelad skiva, helst nyutgiven har jag tidigare med emfas hävdat, men nu har den bilden ändrats något. För Belcea-kvartettens 8-cdbox med Beethovens kompletta stråkkvartetter är verkligen en skivskatt som är värdig en ö-resa.

De spelar dessa sexton kvartetter och den stora fugan på ett sådant lust-, och glädjefyllt sätt att det svårligen går att värja sig mot storheten i dessa sannerligen eviga tongångar. Lyssna bara på hur de slutar flera av satserna. Slutackorden är så mäktiga, energirika och fulla av pondus så att man verkligen blir fysiskt berörd när man avnjuter dem.

Rekommenderas varmt och oförblomerat till alla som älskar musik. Bättre än så här kan knappast musik låta.

Johan E. Skoglund

Läs 3 recensioner av mig i NSD

Jazz i 80 täta minuter

Shai Maestro trio

Kulturens hus, Lilla salen

Onsdag kväll

Tidigare i veckan nådde oss nyheten att fysikerna lyckats urskilja och mäta vågor som var med vid big bang och vårt universums bildande. Men hur lät egentligen big bang? Ja, en sak är säker - i alla fall inte som Shai Maestro trio. Den israeliske jazzpianisten och hans två medmusikanter, basisten Jorge Roeder samt trumslagaren Ziv Ravitz befinner sig i ett helt annat, egensinnigt universum. En plats full av udda, spännande exotiska jazzplaneter i avlägsna galaxer till vilka vi förflyttas under 80 täta minuter i Kulturens hus lilla sal under onsdagskvällen.

Med två skivor i bagaget är de en synnerligen samspelt skara. Eller som Shai säger det själv. Vi är som en familj, fast vi har inga blodsband - än. Det bjuds på åtta stycken, improvisationsjazz som på samma gång är lika utstuderat melodiskt vackra som de är här och nu fria. Pianotrion är verkligen en av hörnstenarna inom jazzen och detta hörs i den tidlöshet som präglar en kväll som ändå känns väldigt mycket 19 mars 2014. Musikerna är överallt fast ändå inte. De vet sina roller väl och hur de på bästa sätt skall gestalta dem.

Efteråt säljs det skivor. Vissa konserter är av den typen att man gärna köper med sig en platta hem som souvenir efteråt. Här blir känslan tvärtom. Detta är en sådan musikaliskt minnesvärd kväll att skivor i platt form bara skulle platta till intrycken efteråt. Ta stycket painting. Här målas ett läckert tonlandskap som med instrumenten och ljudvågornas hjälp landar på örats duk för vidare omtolkning. Denna tolkning blir mer intressant tack vare livekänslan. Det kan ingen stereo återskapa. Askungen frågade sig; Vad är väl en bal på slottet? Vi ställer oss frågan; Vad är väl en onsdagskväll i mitten av februari?  Jo underbar, alldeles underbar ihop med dessa spelskickliga herrar.

Johan E. Skoglund

 Ett grekiskt drama i fem akter

 Norrbotten NEO, dir. Franck Ollu

Kulturens hus, konsthallen

Fredag kväll

 Ord som klangvärld, spelskicklig, nutida konstmusik, egensinnigt varken lättspelat eller lättlyssnat brukar återkomma i recensioner av Norrbotten Neo. Så, då har vi klarat av den biten och kan fullt ut fokusera på det grekiska drama i fem akter som utspelade sig i Konsthallen i Kulturens hus under fredagskvällen.

 

Under ledning av franske gästdirigenten Franck Ollu bjöds på samtida klanger som verkligen just är det. Som alltid hos Neo är fokus både på individuella prestationer och ensemblespel. Alla sju musiker, ingen nämnd och ingen glömd är mästare på sina instrument. De har de redan bevisat otaliga gånger. Och de gör det igen och igen och igen.  Det här är absolut inte någon som helst önskan att NEO skall bli sämre. Tvärtom.

Att vi har en ensemble som håller sådan klass i Norrbotten skall vi vara glada över och vårda ömt. Men bara för att man kan äta oxfiée varje dag måste man inte göra det. I längden blir man less och köttet känns lika segt och tråkigt som en sönderkokt broiler. Om liknelsen tillåts.

 

Med tanke på hur det Grekiska drama som utspelat sig i medierna de senaste åren är det en befrielse att detta slutar så lyckligt. Som när cypriotiske Vassos Nicolau tar emot välförtjänta applåder för sitt lika välkomponerade Anima.

För att fortsätta på den tidigare köttliknelsen. När Neo är som bäst. Som i Iannis Xenakis Plektó då är det som att äta ett nygrillat, perfekt tillagat stycke där dem möra filén lätt trasas sönder av de n vassa kniven. Och efter en timme och en kvart i NEOs alltid lika angenäma sällskap så var man varken proppmätt eller hungrig på mer musik. Bara sådär svenskt lagom nöjd.

 

Johan E. Skoglund

 

Milder och Prefab Sprout ett lyckokast

Norrbotten big band & Milder PS, Joakim MIlder dir.

Kulturens hus, lilla salen

Lördag kväll.

 

Samtidigt som Norrbotten big band nominerats till priset som årets varumärke tvingas man vända i Riksgränsen på grund av kolonnkörningen och det får bli turnépremiär i Luleå istället för i Narvik.

Att bandet och gästande Milder PS har över 100 mil i buss bakom sig märks och hörs tydligt under kvällens konsert. Sällan har de varit så hungriga och spelsugna, så på, som när de tar sig an ett knippe Paddy McAloon-melodier. Prefab Sprouts tidlösa popmusik blir här till lika tidlös jazz när Joakim Milder får visa vilket lyckokast det blivit att få honom som bandets konstnärlige ledare. De var längesedan musikerna begåvades med så här delikata och genomarbetade arrangemang. Var slutar McAloon och var börjar Milder? En sak är i alla fall säker. Tidlösheten i dessa tio pärlor till jazzstycken går inte att ta miste på.

 

Lyssna bara på Technique, den glädjefyllda explosionen som avslutar kvällens första avdelning. Nils-Olav Johansen på elgitarr och Joakim Milder själv på saxofon levererar här, liksom vid ett flertal andra gånger under kvällens lopp, mycket expressivt intressant njutbara insatser.  Efter pausen spelar Håkan Broström brallorna av det mesta i sitt saxsolo deluxe med extra allt i Trawl the megahertz. Milders, och i två fall kvällens basist utmärkte Johannes Lundbergs arrangemang är fulla av spännande infallsvinklar och nya geniala idéer.

 

Till the cow comes home/Adolescence är ett härligt stycke storbandsjazz med funkig groove som kittlar skönt i kistan. Peter Dahlgrens struttiga trombonsolo imponerar. Så gör även Lisbeth Diers som bakom sina olika slagverk står för kvällens bredaste insats. Norrbotten big band har ännu en gång bevisat att Gunde svan inte kunde ha haft någon annan i åtanke än detta välklingande varumärke när han myntade frasen; Ingenting är omöjligt!

 

Johan E. Skoglund

Fick idag klart med 3 nya skrivjobb...

.... som alla skall utföras denna vecka. Alltid lika kul när man får klartecken från uppdraggivaren.

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på...

.... En ny box med Belceakvartetten som framför Beethovens alla sexton stråkkvartetter.  Sällan har termen odödlig musik varit mer passande.

Johan E. Skoglund

Det är alltid lika intressant...

...att få träffa folk som berättar om något man inte hade en aning om, får lära sig mer om och sedan får skriva om. Ett sådant spännande möte skedde igår vilket har utmynnat i en text för framtida publicering.

Johan E. Skoglund

Bloggen mins Nils Horner

Oerhört tragiskt att en så duktig journalist dödats i Afghanistan. Men det är en påminnelse om hur bred journalistiken är. Vissa jobbar i Sverige andra i mer farligare områden.

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på...

...En mycket trevlig inspelning av Sibelius-favoriter. Ja, jag har dem redan alla, tror jag, men att få violinkonserten, Karelia-sviten, Andante festivo, Valse triste, Valse lyrique samt Finalndia så här härligt spelade är aldrig fel. Jennifer Pike är mästerlig solist i violinkonserten och allt spelas med bravur av Bergenfilharmonikerna under ledning av Sir Andrew Davis. Alltså samma besättning som på skivan Delius in Norway som jag videobloggad om förra veckan. Precis som hos den så rör det sig här om SACD-inspelning av prima kvalitet. Rekommenderas varmt!

Johan E. Skoglund

Vissa personer kan inte uppskatta musik

läser jag idag, här! Tur att man inte är en av dessa.

Johan E. Skoglund

Lite Count Basie...

... är aldrig fel att börja helgen med. Ha en trevlig helg!







Johan E. Skoglund

Recension Chandos-skivor

Recensions av;

New London Pictures Nigel Hess

Mendelsohn in Birmingham Vol. 1

Delius in Norway

The lark ascending Tasmin Little

Prokofjev complete works for violin James Ehnes

Prokofjev piano concertos Jean-Efflam Bavouzet

Overtures form the British Isles

Händel Xerxes

Johan E. Skoglund

Wiehe vs Merceders

På sitt nya album fortsätter Mikael Wiehe att tonsätt Karin Boye, han gjorde det ju i höstas. Denna gång är det hennes kända dikt I rörelse. Lena Endre läser samma dikt i merceders nya reklamfilm som kan ses nedan. Jag hörde Wiehes tonsättning när han intervjuades i P4 extra i söndags och den är mycket bättre.



Johan E. Skoglund

Recension Ike & Tina Turner

Den sk 50-årsregeln (att man i Storbritannien kan ge ut musik utan rättighetsinnehavarnas tillstånd efter 50 år) har gett upphov till en hel del lågprisutgåvor där artisterna inte tjänar en spänn. Så länge de säljs i vanliga affärer ser jag inget fel med detta. För nynka några tior fick jag exempelvis i fredags på ÖoB tag i en mycket hör-, och prisvärd skiva innehållandes 28 blytunga R´n´b-låtar med Ike och Tina Turner från deras tidiga karriär.  Ike & Tina Turner heter den kort och gott och det är denna som avses.

Även om Ike Turner hade en väldig tvivelaktig syn på kvinnomisshandel så kan man inte bortse från vilken energispruta han var när det gäller att sjunga, producera, skriva och spela på dessa spår. Många är instrumentala, där hans spel får blomma ut ännu mer.  73 omistliga minuter musikhistoria.

Sällan har omslagets text 28 soulfull selections varit mer passande.

PS! Precis som i mina videorecensioner på youtube slutar jag nu med betyg på de skivor jag recenserar här.  Allt jag skriver om rekommenderar jag, om inte annat meddelas.DS!

 Johan E. Skoglund

Juha Mulari

Är definitivt ingen ny Cash eller Cornelis men likafullt bjuder hans självbetitlade debutalbum på 10 intressant livsbetraktelser av en 49-åring som varit med om en hel del. Om vi säger så.
Visselpartierna på de två första spåren på skivan känns lite väl rudimentära. Men skivan är klart hörvärd likafullt och det skall bli kul att se vad Petter mer väljer att ge ut på sin nystartade etikett Baba Recordings.

Textrader som "Ho sa jag är inte deprimer - bara stämd i en lägre ton", får en att haja till. Synd bara att inte texterna är tryckta i CD-häftet.

Caroline af Ugglas sjunger duett på en låt och hennes make Heinz Liljedahl spelar på skivan. Juha har skrivit åtta spår helt själv och i 2 är Peter Kvint inblandad. Producenten Simon Nordberg har tidigare fått en grammis (2003 för årets producent - tillsammans med Jocke Berg – för Lisa Miskovskys album Fallingwater).

Att Juha använder sina egna erfarenheter gör autenciteten i det svarta materialet ännu mer äkta.

Årets svenska utropstecken och överraskning hittills. Bäst är sista spåret Segla in i hamn med Robert Qwarforth som medproducent. Han spelar även piano på låten och gör det så avskalat fint ihop med Svante Henryssons delikata cellospel och solo att man häpnar. Detta är stort min vänner. Mycket stort.



Johan E. Skoglund