Bloggne minns Phil Woods!

En hjälte som jag haft glädjen att få recensera live i Piteå ihop med Norrbotten big band har lämnat oss. Bloggen lyfter på hatten.

Johan E. Skoglund

Recension av 3 filmmusikskivor

https://youtu.be/vzNMeJGAupw

Recensioner av;

The roots of heaven Malcolm Arnold

Music for Great Films of the Silent Era Part 2 William Perry

Pontiac moon Randy Edelman

Johan  E. Skoglund

Idag lyssnar jag på

Postcards from a painted lady. Kikki Danielssons nya urstarka country-platta. Svärtan i texterna bottnar i smärtan i hennes röst. Sulos sånger och det underbara kompbandet gör detta till årets näst bästa svenska countryplatta.

Den bästa står Jannike Stenlund för med skivan Zooma ut. När hon inte spelar fiol och körar bakom Hasse Andersson i melodifestivalens Guld och gröna skogar komponerar hon egna låtar på svenska som får nackhåret att resa sig av äkthet. Lycksele-americana när den är som bäst. Ännu mer tänkvärda texter och ännu mer sylvassare komp än hos Kikki. Det faktum att Jannike själv skrivit sina låtar bidrar givetvis till äkthetskänslan i låtar som Zooma ut. https://www.youtube.com/watch?v=kB6ZrMzoOCQ

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Claes Vogel

På håret har alltid varit satirfavoriter. Bloggen lyfter på hatten för ännu en fallen hjälte som lämnat oss allt för tidigt.

Johan E. Skoglund

Många skrivjobb är på G!

Därför låg aktivitet på bloggen. Flera kommer att publiceras framöver, några är redan publicerade.

Min intervju med Johanna Larsson kan ni läsa i senaste Guiden Boden. Finns inte på nätet men läs den gärna i pappersutgåvan

Min recension av Klusterfestivalen finns i dagens NSD, samt nedan.

Eremiter i ett kollektiv

I ett avsnitt av den tecknade tv-serien Simpsons prövar dottern Lisa på floating. Hon upptäcker då att för en stressad nutidsmänniska är målet med vistelsen i tanken – att bara ligga där utan att tänka på något alls överhuvudtaget – väldigt svåruppnåeligt. Precis så som Lisa Simpson där i flyttanken känner man sig efter en rejäl dos nutida konstmusik i form av den femte och sista (?) Klusterfestivalen.

Från invigningen i Luleå Domkyrka till Mats/Morgans angenäma avslutning i Lilla salen i Kulturens hus går hjärnan för högvarv och alla tankar på att bara låta tanken stänga av sig själv är omöjliga att formera.

Nej, till det som Kluster vill stoppa in i våra öron är vi inte neutrala vare sig vi vill eller inte. Detta är konstnärliga uttryck som berör på flera plan samtidigt.
Ta bara Parlonex timslånga ljudkonst under fredagskvällen. När den tyska trion är som starkast och tätast ljudmässigt känns det rent fysiskt i magen, som vibrerar i takt med musiken.
Festivalens tema slagverk är ett idealiskt val. Alla kan vi trumma lite till mans på bordsskivor och andra lättillgängliga ytor som våra egna huvuden och magar.

Hedersgästen Daniel Saur dyker upp i flera sammanhang. Med mexikanske slagverkskollegan Roberto Hernandez Soto formerar han den intressanta Reactor Percussion Duo. Förstärkta ibland av Robert Eks mäktiga basklarinettspel är de en av festivalens musikaliska höjdpunkter.
Ek och Saur är båda en naturlig del av Norrbotten Neo som fortsätter att år efter år bjuda på relevant och nyskapande musik. En bedrift värd en eloge i sig.

Systrarna Erika och Karolina Öman visar under artistnamnet UmeDuo med sin cello och slagverk/elektronik på en imponerande bredd och spelskicklighet. Vad kan man inte göra med en burk Heinz vita bönor i tomatsås? Mats/Morgans funkiga jazzrockfusion är helt på andra sidan skalan, men lika häftigt översvallande den.

2011 gav rocktrubaduren Lasse Tennander ut en liveskiva med det passande namnet Eremit i ett kollektiv. En titel som lika väl beskriver den femte Klusterfestivalen. Alla medverkande artister är delar av den kollektiva samtida konstmusikscenen men är ändå så unika att de är eremiter, unika i sitt slag. Som besökare är man också en eremit. Var och en med sin unika upplevelse och tolkning av vad man just hört i det kollektiv som kallas för festivalbesökare.

 

Johan E. Skoglund

Två skrivjobb

färdigställs denna vecka. Återkommer med var ni kan läsa dem när de publicerats.

Johan E. Skoglund

Recension Firman deluxe Dave Grusin

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag tidigare i år recenserat skivan Montage Great film composers and the piano där pianisten Gloria Cheng spelar nyskriven musik för piano av ett antal ledande filmmusikkompositörer.

Men det finns även filmmusik som bara består av piano, även om den är sällsynt.  Jazzpianisten och filmmusikkompositören Dave Grusins helt pianobaserade score till Firman är ett lysande undantag.  Den musiken, komponerad, arrangerad och framförd av honom själv bakom pianot får nu deluxe-behandlingen på en lyxig dubbel-cd med fullmatad booklet från Lalaland records.

CD 1 innehåller den kompletta filmmusiken med många outgivna spår och en del musik som inte är med i filmen men som skrevs till den i kronologisk ordning.  CD 2 innehåller original-soundtracket med musik av Grusin, och några country-låtar från 80-talet samt bonus-spår i from av alternativa versioner av några spår.

Detta är två välljudande skivor där den intrikata musiken för piano står i centrum. Det är som vanligt analyser spår för spår i det medföljande texthäftet och full info om samt många bilder från filmen och dess tillblivelse. Intressant läsning samtidigt som musiken avnjuts.

Ett måste för filmmusik älskare som vill ta det fulla greppet om denna fantastiska och egensinniga pianomusik.

Recnesioner av Lisa Björänge & Lasse Lindgren

https://youtu.be/7Yikd19btlc


Recensioner av;
Lisa BJöränge Quintet Bang!
Lasse Lindgren plays the ABBA songbook in a bigband atmosphere

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Norrbottens kmmarorkester och Gilles Apap i dagens NSD!

Gärna en tredje gång, Gilles Apap!        

2010 kom en statlig utredning som föreslog att brist på tillgänglighet i offentliga och affärslokaler skulle räknas som en diskrimineringsgrund. Den fick det passande namnet ”Bortom fagert tal”. Denna passande titel far runt i huvudet när man lyssnar på Norrbottens kammarorkester och Gilles Apap.
Bara dagen innan har länsmusikchef Kristina Nilson som en av de nominerade till Norrbottens jämställdhetspris entusiastiskt berättat från scen under den regionala jämställdhetsdagen om hur man har lyckats få in kvinnliga dirigenter och att 25 procent av repertoaren är skriven av kvinnliga kompositörer.
Bortom det fagra talet, i torsdagens konsertprogram kan vi se att kvinnorna är lika frånvarande som en afroamerikan längst fram på en buss i södra USA 1960. En vit man som tidigare varit på besök spelar fyra verk av vita döda män, Felix Mendelssohns Symfoni för stråkar nr 10, Johann Sebastian Bachs Konsert för violin och stråkar i E-dur, Pablo de Sarasates Zapateado och Bela Bartoks Divertimento för stråkar.
Att kalla Gilles Apaps andra besök som gästdirigent och tillika violinsolist hos Norrbottens kammarorkester för ett kärt återbesök är nästan att ta till i underkant. De reaktioner både orkester och publik utstrålade efter förra konserten i kulturens hus, för ganska precis två år sedan, var verkligen äkta kärlek mellan maestro, orkester och publik.
Då bjöd gänget på fyra konserter. Nu är det dubbelt upp, således åtta stycken med turnépremiären återigen förlagd till Kulturens hus stora sal i Luleå.
Visst förstår man att den lekfulle Apap skulle göra något unikt av kvällens program, men på papperet känns ändå repertoaren och återkomsten något förutsägbar. Apaps besök 2013 var en underbar och unik upplevelse på alla vis. Och det får den gärna fortsätta vara i minnet. Behöver man ytterligare en dos Gilles för att stilla musikhungern?
Svaret på den frågan är otvetydigt ja. Även om förra gästspelet onekligen var strået vassare så var detta program både vackert och välspelat. Gilles Apaps och de övrigas behandling av stråkar och violiner imponerar. Blir det månne tredje gången gillt?

Johan E. Skoglund

Idag lyssnaqr jag på...

... två nya jazzskivor vars gemensamma nämnare är ABBA.

Återkommer med recensioner här på bloggen framöver.

Johan E. Skoglund

Den här veckan...

... ägnar jag mig åt flera intressanta skrivjobb åt olika uppdragsgivare. Återkommer med var ni kan läsa dem när de publicerats.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Gunnar Kinsch

Ännu en fallen hjälte har lämnat oss. Bop-a Lena har alltid varit en favorit bland gamla svenska  rockabilly-låtar.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Recension Rossini Wilhemt Tell komplett (Naxos)

https://youtu.be/5E6Zx4Jpx7Y

Johan E. Skoglund

Läs min text om ungdomskören i Kyrkfönstret.

Hittar ni här!

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Anna Sandström Kvartett i dagens NSD!

En hjortronmyr i ett cocktailglas

ASK Anna Sandström

I många skivkonvolut skriver artisten att jag hoppas att ni har lika mycket nöje med spisningen av plattan som vi hade under inspelningen.  Av spisresultatet att bedöma så måste Anna Sandström kvartett haft en väldigt avslappand, laidback, chosefri och enkel atmosfär när debut-cdn spelades in.

Den Norrköpingsbaserade, men från Luleåmyllan sprungna, jazzsångerskans 9 låtar bjuder nämligen just på dessa ovan uppräknade känslor. Utan att för den skull bli tråkig eller luta åt banalitetens gräns.  Ihop med trion Martin Perk på piano, Juan Patricio Mendoza bakom basen och trumslagaren Peter Danemo sjunger hon 7 låtar från the great American songbook, Evert Taubes Nocturne och en egen komposition på det mest angenäma vis. Grabbarna i kompet och det två gästande saxofonisterna Karl-Martin Almqvist och Nisse Sandström bidrar alla med fjäderlätta, bommulslika solon.

Tage Danielson beskrev Monica Zetterlund som Ett lingoris i ett cocktailglas. Här har i vi att göra med en norrbottnisk hjortronmyr i samma dryckeskärl som debuterar när bären, förlåt rösten mognat och fått rätt färg. Bravo!

Johan E. Skoglund

Läs mig i Guiden Boden och NSD!

I Guiden Bodens septembernummer är jag ansvarig för fråga bankerna. Finns inte på nätet men läs gärna mina frågor och vad bankerna svarat på dem i papperstidningen.

Min Recension av Per Ödbergs trio var införd i gårdagens NSD.

Per Ödberg Trio

Jazzmatsalen, Hotell Savoy

Fredag kväll

 

Ödberg övertygar och överraskar

När luleåfödde Per Ödberg släpper sin andra skiva, Perception, har den skicklige jazzgitarristen och kompositören gått från kvartett till trio. Magnus Gran på trummor och Peter Jansson bakom basen är de två andra ingredienserna i den tajta trio som är ett skolexempel på hur bra jazz skall låta. Detta är jazz i dess allra renaste och mest tidlösa form.  Ödbergs epos är skickligt harmoniska och metodiska små pärlor som fint förvaltar det klassiska jazzkompositionsuttrycket med ett eget spännande uttryckssätt.

När han väljer att tolka Bengt Hallbergs härliga Walz a nova får vi oss en fin hyllning till den store pianisten och kompositören. Ödbergs egensinniga och ekvilibristiska gitarrspel besitter samma kvalitéer som Bengt hade bakom pianot.

Den egna folkmusikinfluerade kompositionen Tväredet får en att tänka på en annan svensk bortgången jazzpianogigant. Nämligen Jan Johansson och hans jazz på svenska. Sällan har det norrländska vemodet tolkats så innerligt och befriande i musikalisk form.  Alla tre i trion får under kvällen gott om möjligheter att visa vilka individuellt skickliga solister de är. Men det är när de spelar ihop man imponeras mest. Ett av Magnus Grans trumsolon känns exempelvis något krystat. Men som en helhet bestiter trion klart hörbara och hörvärda synergieffekter. Det nya låtmaterialet har en delvis annan utformning än debutplattans – en välbehövlig nytändning.

Tre blåsare gästar Trion under kvällen. Pers pappa, trumpetaren Christer Ödberg - bekant från Luleå Storband - tar täten i en finstämd tolkning av Duke Ellingtons vackra Come Sunday.

Och när Danne Johansson med sitt flygelhorn och Peter Dahlgren med sin trombon mot slutet av kvällen förgyller trion med sin närvaro så känns alltihopa bara så där fantastiskt njutbart som det kan göra när man lyssnar på skickliga musiker som vet hur man får publiken med på noterna. Per Ödberg övertygar och överraskar ännu en gång.

Johan E. Skoglund