Stockholm jazz Orchestras nya CD Today.
Underbar storbandsjazz med gräddan av Sveriges jazzelit.
Johan E. Skoglund
Här bloggar jag, frilansjournalisten Johan E. Skoglund om mina två favoritämnen, musik och skrivande.
fredag 30 oktober 2015
onsdag 28 oktober 2015
Läs min recesion av Nya Motettkören i NSD!
Nya Motettkörens kolossala konsertsuccé
Inledande En ny himmel och en ny jord är ett attraktivt a capella-verk. Sofia Higberg bjuder på suveräna solopartier. Emil Råberg har än en gång skrivit ett magnifikt verk för Nya Motettkören och superduktige dirigenten Samuel Lind som är en modern klassiker. Skivinspelning tack. Dessa ljuvliga långa starka körklanger är något som bör bevaras för att kunna lyssnas på om och om igen.
Sedan sjunger Monica Groop tre stycken där hennes sagolika sopranstämma kommer till sin fulla rätt. Det gör också Markus Wargh som bemästrar den stora Acusticum-orgeln till fullo. Lyssna bara på hans underbara för- och mellanspel i Quis sedes ad dextram partis ur Johan Sebastian Bachs H-mollmässa. Det utmärkta samarbetet fortsätter i en underbar Ave Maris Stella signerad Edward Grieg för att avslutas i en lika vacker Ein Neues Lied will ich dir singen av Antonin Dvorak.
Sedan följer så ett av förra seklets mest betydelsefulla sakral vokala verk, Maurice Duruflés lika mäktiga som märkliga Rekviem op. 9. Med sina dova meditativa gregorianska klanger i inledningen och de ljusa hoppfulla tongångarna som genomsyrar alla nio satser är detta ett perfekt verk för en sådan avancerad kör som Nya Motettkören att sätta tänderna i. Här måste man leverera ett toppframträdande för att bara få godkänt. Och som de levererar. Alla röster är som ett enda stort klangfyrverkeri som ihop med orgeln fyller hela rummet på ett högst påtagligt vis. Som åhörare blir man invaggad i ett bomullslent lugn som man aldrig vill skall ta slut.
Markus Warghs och körens insatser i tredje satsens Domine Jesu Christie är ståpäls och gåshudsframkallande. Monica Groops solo i femte satsens Pie Jesu är andäktigt vackert. Alla inblandade kan ta åt sig äran för denna kolossala konsertsuccé. Det är ytterst motvilligt man lämnar konsertlokalen. Mästerligt är bara förnamnet!
Sedan sjunger Monica Groop tre stycken där hennes sagolika sopranstämma kommer till sin fulla rätt. Det gör också Markus Wargh som bemästrar den stora Acusticum-orgeln till fullo. Lyssna bara på hans underbara för- och mellanspel i Quis sedes ad dextram partis ur Johan Sebastian Bachs H-mollmässa. Det utmärkta samarbetet fortsätter i en underbar Ave Maris Stella signerad Edward Grieg för att avslutas i en lika vacker Ein Neues Lied will ich dir singen av Antonin Dvorak.
Sedan följer så ett av förra seklets mest betydelsefulla sakral vokala verk, Maurice Duruflés lika mäktiga som märkliga Rekviem op. 9. Med sina dova meditativa gregorianska klanger i inledningen och de ljusa hoppfulla tongångarna som genomsyrar alla nio satser är detta ett perfekt verk för en sådan avancerad kör som Nya Motettkören att sätta tänderna i. Här måste man leverera ett toppframträdande för att bara få godkänt. Och som de levererar. Alla röster är som ett enda stort klangfyrverkeri som ihop med orgeln fyller hela rummet på ett högst påtagligt vis. Som åhörare blir man invaggad i ett bomullslent lugn som man aldrig vill skall ta slut.
Markus Warghs och körens insatser i tredje satsens Domine Jesu Christie är ståpäls och gåshudsframkallande. Monica Groops solo i femte satsens Pie Jesu är andäktigt vackert. Alla inblandade kan ta åt sig äran för denna kolossala konsertsuccé. Det är ytterst motvilligt man lämnar konsertlokalen. Mästerligt är bara förnamnet!
Johan E. Skoglund
fredag 23 oktober 2015
Läs min intervju med Soffgruppen i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet men bläddra gärna i papperstidningen.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs två recensioner av mig i NSD!
Kammarkörens underbara värld
The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
Piteå kammaropera har på senare år skämt bort oss med operaföreställningar lika egensinniga och experimentella som bra. Årets upplaga är inget undantag. Förra årets föreställning Hjärtats nycklar blev en oerhört tragisk historia då dirigenten Mats Rondin avled mitt under turnén.
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
Johan E. Skoglund
onsdag 21 oktober 2015
Så många skivor - så lite tid
Vill hinna lyssna igenom alla skivor som skall recenseras här på bloggen och bloggen men dygnet har ju som bekant bara 24 timmar.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 19 oktober 2015
Recension 2 x Hannah Swensson & Evan Swensson
https://youtu.be/Yd-XnpPU3AE
Recensioner av;
Hannah Swensson Each litle moment
Two Generations, For You
Johan E. Skoglund
Recensioner av;
Hannah Swensson Each litle moment
Two Generations, For You
Johan E. Skoglund
Skriver så pennan glöder!
Denna vecka skall jag jobba med skrivande imorgon kväll, torsdag kväll, hela lördagen och på söndag eftermiddag/kväll. Och imorgon skall jag på ett möte om kommande skrivuppdrag.
Många skrivjobb är det!
Johan E. Skoglund
Många skrivjobb är det!
Johan E. Skoglund
Lös min recension av Oddjob i dagens NSD!
Allt annat än lagom är bäst
Det pratas ofta om att det är svårt att rekrytera ungdomar till att spela blåsinstrument. Men när ett av landets hetaste jazzband, Oddjob, besöker Kulturens hus finns det inte ett utmärkt tillfälle för jazzhungrig ungdom att se sina idoler och kanske inspireras till fortsatt spelande. De är inte välkomna. Spelningen har en 18-årsgräns.
Visst, på söndagen spelar gruppen sitt barnjazzprogram Jazzoo under tidig eftermiddag. Men det känns ändå som att arrangören, Kulturens hus, missar en viktig målgrupp här. Gör om och gör rätt!
Med det sagt, ingen skugga skall falla på Oddjob. Kvintetten Daniel Karlsson, piano, Peter Forss, bas, Goran Kajfes, trumpet, Janne Robertsson, trummor och Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofon, ger järnet.
För 50 år sedan gav s en legendarisk samling svensk folkmusik ut. Oddjob har nu fått i uppgift att använda sig av denna dokumentationsskatt för att tolka den på nytt.
Att klä svensk folkmusik i jazzdräkt är ett vågspel. Det blir obönhörligen referenser till det som Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin ägnade sig åt på 60-talet. Men Oddjob är så unika (läs; skickliga) att de lyckas ro projektet nästan ända in i hamn.
Vid några tillfällen känns kontrasterna mellan det folkmusikaliska idiomet såsom samplade kulningar och det Oddjobska lite väl disparata men på det stora hela taget så förvaltas väl det arkivmaterial man utgått ifrån.
Alla i kvintetten är skickliga musiker men det är de två blåsarna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson som dominerar med sitt potenta spel på trumpet och sax.
När konserten i förtid lämnas, för att hinna med sista kvällsbussen till Boden och färdigställa denna recension, så är Daniel Karlsson mitt uppe i ett fläskigt orgelsolo. Tidigare under spelningen har han bjudit på ett läckert pianosolo som påminner om de han bjöd på när han förra månaden gästade Norrbotten big band som en del av Magnus Öström group.
Stämningen i Loungen är på topp. Det enda som fattas för en klassisk jazzklubb i någon världsmetropol är rökdimman. Och att det saknas skall vi bara vara glada över. Ibland är svenska folkhälsans lagom bäst. Även om Oddjobs jazz är allt annat än lagom. Vilket också är bäst!
Visst, på söndagen spelar gruppen sitt barnjazzprogram Jazzoo under tidig eftermiddag. Men det känns ändå som att arrangören, Kulturens hus, missar en viktig målgrupp här. Gör om och gör rätt!
Med det sagt, ingen skugga skall falla på Oddjob. Kvintetten Daniel Karlsson, piano, Peter Forss, bas, Goran Kajfes, trumpet, Janne Robertsson, trummor och Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofon, ger järnet.
För 50 år sedan gav s en legendarisk samling svensk folkmusik ut. Oddjob har nu fått i uppgift att använda sig av denna dokumentationsskatt för att tolka den på nytt.
Att klä svensk folkmusik i jazzdräkt är ett vågspel. Det blir obönhörligen referenser till det som Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin ägnade sig åt på 60-talet. Men Oddjob är så unika (läs; skickliga) att de lyckas ro projektet nästan ända in i hamn.
Vid några tillfällen känns kontrasterna mellan det folkmusikaliska idiomet såsom samplade kulningar och det Oddjobska lite väl disparata men på det stora hela taget så förvaltas väl det arkivmaterial man utgått ifrån.
Alla i kvintetten är skickliga musiker men det är de två blåsarna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson som dominerar med sitt potenta spel på trumpet och sax.
När konserten i förtid lämnas, för att hinna med sista kvällsbussen till Boden och färdigställa denna recension, så är Daniel Karlsson mitt uppe i ett fläskigt orgelsolo. Tidigare under spelningen har han bjudit på ett läckert pianosolo som påminner om de han bjöd på när han förra månaden gästade Norrbotten big band som en del av Magnus Öström group.
Stämningen i Loungen är på topp. Det enda som fattas för en klassisk jazzklubb i någon världsmetropol är rökdimman. Och att det saknas skall vi bara vara glada över. Ibland är svenska folkhälsans lagom bäst. Även om Oddjobs jazz är allt annat än lagom. Vilket också är bäst!
Johan E. Skoglund
torsdag 15 oktober 2015
Läs min recension av Terry Riely i dagens NSD!
Jag valde att förskriva delar av min recension. Då konserten hette In C
antog jag att dem skulle spela detta stycke. Så blev det nu inte men jag glömde
i hastigheten att plocka bort den delen av recensionen.
En legend på besök
En legend på besök
I dagens mångfacetterade värld där olika musikaliska utryck av de mest skilda slag ständigt sköljer över oss i många olika kanaler kan det vara svårt att fatta hur banbrytande vissa verk var när de skrevs. Så är fallet när Terry Riley skrev sin minimalistiska pionjärkomposition In C för 51 år sedan.
Så det är en legend i ordets allra bästa bemärkelse när den i år 80 år fyllda Riley gästar Luleå, och Kulturens hus ihop med sin son gitarristen och kompositören Gyan Riley och The Gothenburg Combo. David Hansson och Thomas Hansy spelade förra året för första gången någonsin in In C på två akustiska gitarrer.
Den är naturligtvis huvudnumret på kvällens konsert. I en värld av remixer och omtolkningar skall man inte glömma bort att när In c kom i mitten av sextiotalet var det bara femton år sedan Charlie Normans boogie woogie version av Edvard Griegs Anitras dans drogs in efter protester från Grieg-stiftelsen i Norge. Att då släppa ett verk som uppmuntrar musikerna att spela hur som helst. Med valfri instrumentering står verket verkligen för någonting nytt.
Men hur känns In C sådär en femtio år senare då, med som tidigare påpekats ett helt annat musikklimat? Jo, det är en oerhört fräsch, pigg och vital 51-åring som tar plats på lilla salens scen. Kompositionen har idag fortfarande en relevans och dess betydelse som musikhistoriskt verk hörs tydligt i kvällens tolkning.
Terry Riley själv spelar på flygel och sjunger på ett mantraliknande vis. Sonen Gyan Riley får inte bara visa upp sig som skicklig gitarrist utan även kompositör. Både David Hansson och Thomas Hansy är skickliga gitarrister som precis som de amerikaner de delar scenen med är fulla av experimentlusta och villiga att utveckla sin genre, den akustiska gitarrduon med nya infallsvinklar.
Med avbrott för en paus så är kvällen ett ständigt musikaliskt flöde som fortsätter i huvudet efter att tonerna klingat ut. Bara det är unikt. När konsertsalen i förväg lämnas för att skriva denna recension så spelar alla fyra musiker Terry Rileys Sunrise of the planetary dream collector och det både hörs och känns att en legend är på besök
Så det är en legend i ordets allra bästa bemärkelse när den i år 80 år fyllda Riley gästar Luleå, och Kulturens hus ihop med sin son gitarristen och kompositören Gyan Riley och The Gothenburg Combo. David Hansson och Thomas Hansy spelade förra året för första gången någonsin in In C på två akustiska gitarrer.
Den är naturligtvis huvudnumret på kvällens konsert. I en värld av remixer och omtolkningar skall man inte glömma bort att när In c kom i mitten av sextiotalet var det bara femton år sedan Charlie Normans boogie woogie version av Edvard Griegs Anitras dans drogs in efter protester från Grieg-stiftelsen i Norge. Att då släppa ett verk som uppmuntrar musikerna att spela hur som helst. Med valfri instrumentering står verket verkligen för någonting nytt.
Men hur känns In C sådär en femtio år senare då, med som tidigare påpekats ett helt annat musikklimat? Jo, det är en oerhört fräsch, pigg och vital 51-åring som tar plats på lilla salens scen. Kompositionen har idag fortfarande en relevans och dess betydelse som musikhistoriskt verk hörs tydligt i kvällens tolkning.
Terry Riley själv spelar på flygel och sjunger på ett mantraliknande vis. Sonen Gyan Riley får inte bara visa upp sig som skicklig gitarrist utan även kompositör. Både David Hansson och Thomas Hansy är skickliga gitarrister som precis som de amerikaner de delar scenen med är fulla av experimentlusta och villiga att utveckla sin genre, den akustiska gitarrduon med nya infallsvinklar.
Med avbrott för en paus så är kvällen ett ständigt musikaliskt flöde som fortsätter i huvudet efter att tonerna klingat ut. Bara det är unikt. När konsertsalen i förväg lämnas för att skriva denna recension så spelar alla fyra musiker Terry Rileys Sunrise of the planetary dream collector och det både hörs och känns att en legend är på besök
Johan E. Skoglund
onsdag 14 oktober 2015
Läs två recensioner av mig i NSD!
Underbar körlyrik
Det är alltid lika kul när uruppföranden som berört även spelas in och kommer på skiva. Så förväntningarna är skyhöga när Erik Westbergs Vokalensembles nya CD Vita Nuova plockas upp från hallgolvets posthög därhemma och stoppas in i cd-spelaren. Och redan från första tonen i premiärinspelningen av Gunnar de Frumeries verk som gett albumet dess titel sprider sig ett lugn i hela kroppen som vara i de 70 minuter denna ljuva körsång pågår. Ett extra plus för texthäftet med översättningar.
Det rör sig om svensk körlyrik från 1900-talets andra hälft med et undantag. Paula af Malmborg Wards Vidder som beställdes till, och uruppfördes ihop med slagverkaren Daniel Saur, tidigare i år. Ett lika läckert stycke då som nu. Det ramas fint in av verk signerade Lars Edlund, Lars Johan Werle, Sven Erik bäck, Arne Mellnäs, Bengt Hambraeus och det tidigare nämnda titelspåret. Pianisten Helge Kjekshus och organisten Mattias Wager fortsätter sina fruktbart hörbara samarbeten med kören där flera skickliga sångsolister briljerar. Än en gång får lyssnaren på denna skimrande skiva vi bevis på hur duktiga Erik Westerberg och hans sångare är. Underbart!
Högoktanigt symfoniskt
Tredje gången gillt är det när Johannes Gustavsson äntrar dirigentpositionen framför Uleåborgs symfoniorkester. Liksom vid de två tidigare tillfällena är det högoktanig symfonisk musik från första till sista tonen.
Inledande ouvertyren till Egmont av Ludvig van Beethoven speglar fint stämningen i Goethes skådespel till vilket det är skrivet. Och framförandet lämnar absolut inget i övrigt att önska. Här är det åka av som gäller. Gustavsson är en fröjd att följa från första parkett.
En total kontrast mot kvällens andra verk. Anders Hillborgs nutida …Iontana in sonno… där kvällens solist sopranen Virpi Räisänen med bravur tar sig an det mycket svårsjungna vokala partiet som liksom svävar i en kvart över orkester och glasharmonika. Lika vackert som säreget.
Sällan spelade men traditionella till sin form är Alma Mahlers fem sånger. Här har Joakim Unander utvecklat dess pianoackompanjemang till en läcker full orkesterdräkt. Återigen får Räisänen briljera med sin vackra stämma i perfekt harmoni med orkestern.
Efter paus bjuds så på Symfoni nummer 4 av Franz Schubert, den som han av oklar anledning valde att betitla den tragiska av oklar anledning. För musiken är allt annat än tragisk. Särskilt sista satsens uppsluppna allegro som bitvis låter som cirkusmusik blir till en härlig avslutning på en kväll som i princip hade allt.
Ja, allt utom ett välfyllt programhäfte. Det dubbelvikta A4-ark finnarna förser publiken med känns som ett hån en kväll som denna. Var är sångtexterna? Var är presentationerna av solist och dirigent? Och vilka är musikerna och orkestern? Skärpning till nästa gång! För att det blir flera gånger av dessa underbara utbyten från Uleåborg är självskrivet.
Johan E. Skoglund
Det är alltid lika kul när uruppföranden som berört även spelas in och kommer på skiva. Så förväntningarna är skyhöga när Erik Westbergs Vokalensembles nya CD Vita Nuova plockas upp från hallgolvets posthög därhemma och stoppas in i cd-spelaren. Och redan från första tonen i premiärinspelningen av Gunnar de Frumeries verk som gett albumet dess titel sprider sig ett lugn i hela kroppen som vara i de 70 minuter denna ljuva körsång pågår. Ett extra plus för texthäftet med översättningar.
Det rör sig om svensk körlyrik från 1900-talets andra hälft med et undantag. Paula af Malmborg Wards Vidder som beställdes till, och uruppfördes ihop med slagverkaren Daniel Saur, tidigare i år. Ett lika läckert stycke då som nu. Det ramas fint in av verk signerade Lars Edlund, Lars Johan Werle, Sven Erik bäck, Arne Mellnäs, Bengt Hambraeus och det tidigare nämnda titelspåret. Pianisten Helge Kjekshus och organisten Mattias Wager fortsätter sina fruktbart hörbara samarbeten med kören där flera skickliga sångsolister briljerar. Än en gång får lyssnaren på denna skimrande skiva vi bevis på hur duktiga Erik Westerberg och hans sångare är. Underbart!
Högoktanigt symfoniskt
Tredje gången gillt är det när Johannes Gustavsson äntrar dirigentpositionen framför Uleåborgs symfoniorkester. Liksom vid de två tidigare tillfällena är det högoktanig symfonisk musik från första till sista tonen.
Inledande ouvertyren till Egmont av Ludvig van Beethoven speglar fint stämningen i Goethes skådespel till vilket det är skrivet. Och framförandet lämnar absolut inget i övrigt att önska. Här är det åka av som gäller. Gustavsson är en fröjd att följa från första parkett.
En total kontrast mot kvällens andra verk. Anders Hillborgs nutida …Iontana in sonno… där kvällens solist sopranen Virpi Räisänen med bravur tar sig an det mycket svårsjungna vokala partiet som liksom svävar i en kvart över orkester och glasharmonika. Lika vackert som säreget.
Sällan spelade men traditionella till sin form är Alma Mahlers fem sånger. Här har Joakim Unander utvecklat dess pianoackompanjemang till en läcker full orkesterdräkt. Återigen får Räisänen briljera med sin vackra stämma i perfekt harmoni med orkestern.
Efter paus bjuds så på Symfoni nummer 4 av Franz Schubert, den som han av oklar anledning valde att betitla den tragiska av oklar anledning. För musiken är allt annat än tragisk. Särskilt sista satsens uppsluppna allegro som bitvis låter som cirkusmusik blir till en härlig avslutning på en kväll som i princip hade allt.
Ja, allt utom ett välfyllt programhäfte. Det dubbelvikta A4-ark finnarna förser publiken med känns som ett hån en kväll som denna. Var är sångtexterna? Var är presentationerna av solist och dirigent? Och vilka är musikerna och orkestern? Skärpning till nästa gång! För att det blir flera gånger av dessa underbara utbyten från Uleåborg är självskrivet.
Johan E. Skoglund
fredag 9 oktober 2015
Flera spännade skrivjobb på G
denna vecka och framöver. Alltid lika kul att få fatta penna och tangenterna för att producera texter.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 6 oktober 2015
måndag 5 oktober 2015
Läs min recension av Berlinermesse i dagens NSD
Växelverkan som sitter rätt
Allting på jorden rund de skall förgås men vår fru Musica hon skall bestå. Det är ord som kommer över en när man lyssnar till Luleå domkyrkas motettkör samt stråkar under Monika Wasbergs, alltid lika skickliga ledning, i Luleå domkyrka.
Den inledande kvartetten acapellasånger är en urstark uppladdning inför konsertens huvudnummer. Karin Rehnqvists Natt över Jorden, samt Var inte rädd för mörkret och Nils Lidbergs Allt har sin tid är tänkvärda texter som tonsatts så att de känns ända in i själen. Jan Sandström har tonsatt en fin Sanctus.
Sedan är det dags för kören att vila. Fast inte Mikael Lidén, som obehindrat växlar från skicklig sångare till dito pianist när han ackompanjerar Nino Bisoris virila violinspel i Sonatin för violin och piano i G-dur, op. 100 signerad Antonin Dvorak. Östeuropeisk nationalromantik när den är som bäst.
Likaledes östeuropeisk är kvällens piece de resistance. Arvo Pärts Berlinermesseför kör och stråkar. I det inledande Kyriet sjunger först kören ett parti för att tvärt tystna på sekunden. Sedan spelar stråkarna ett parti med lika korthugget slut. Denna växelverkan upprepas flera gånger. Det sitter som en smäck. Man vill inte ens börja räkna hur många timmars övande som ger sådan perfektion.
I de två Alleluiaverserna sjunger tenoren Mikael Strandelin och basen Erling Lindskog varsitt välklingande soloparti. När sista tonen i avslutande Agnus Deitklingar ut kan man inte annat än ännu en gång imponeras av vilka duktiga dirigenter, körsångare och musiker som offrar av sin egen tid för att ideellt berika sina medmänniskor med andlig spis, det finns. Det är som tidigare konstaterats någonting evigt med det. Vilket vi i publiken ödmjukast tackar för.
Johan E. Skoglund
fredag 2 oktober 2015
Idag lyssnar jag på
Nicholas Eggert. 2 symfonier och skådespelsmusik med denna tysk verksam i Sverige under 1800-talets första årtionde. Gävlesymfonikerna spelar strålande under skicklige maestro Gerard Korstens ledning på denna nya Naxos-skiva. Ser fram emot volym 2.
Nytt
på Naxos är även dagens andra lyssning där portugisiske dirigenten Álvaro Cassuto spelat in en porträttskiva med landsmannen Jose
Vianna Da Mottas kompletta orkesterverk. Minnesgoda lyssnare vet att jag
tidigare hyllat hur Cassutos porträttskiva på Federico de Freitas orkestermusik.
Denna är minst lika bra. Det är Royal Liverpool philharmonic Orchestra som
spelar.
I samma paket från England kom även
en box på 11 CD med Shostakovich samtliga symfonier. Där är det samma orkester
men Vasily Petrenko som står för taktpinnen. En samling av de naxoscykel
han gett ut under de senaste åren, av vilken jag redan har flera, men inte alla
volymer, förrän nu hemma i skivhyllan. Hemma även ligger 2 boxar som kom under
september med Tjajkovskijs och Bruckners kompletta symfonier på skivmärket Pentatone.
Båda med bonusar. I Antons fall i form av en komplett mässa och hos Peter flera
ouvertyrer och symfoniska dikter.
Återkommer när jag hunnit höra dem.
Johan E. Skoglund