Läs tre recensioner av mig i dagens NSD

Maria I Buenos Aires hittar ni här.

Bodens stroband hittar ni här.

LED finns inte på nätet - än. Men den kommer nedan istället.


Jazz och rock i skönt möte

LED

Kulturens hus, lilla salen

Fredag kväll



Det brukar sägas att en bra låt är alltid en bra låt oavsett hur den spelas. Den som vill få ett klockrent exempel på detta borde ha bevisat fredagens konsert med LED i lilla salen på Kulturens hus. Trumslagaren Peter Dannemo ihop med sina fem blåsare bjöd på egensinniga och genialiskt intrikata arrangemang på ett knippe rockklassiker ur Led Zepekins odödliga skivkatalog såsom Dazed and Confused, Misty Mountain Hop, Four sticks och What Is and What Should Never Be. Att detta var fjärde konserten gruppen genomförde denna vecka hördes tydligt. LED är ett ohyggligt samspelt gäng som låter som om dem inte gjort annat här liver än att spela Zepelin-låtar i jazztappning.

Det som förenar jazz och hårdrock är svänget och gunget som är en essentiell del av båda musikstilarna. Dannemo och hans medmusikanter lyckas verkligen fusionera det bästa av båda världarna till något helt eget.

Peters långa arrangemang ger möjligheter för alla sex medverkande musiker att få visa upp sig solistiskt. Saxofonisterna dubblerar på klarinett och flöjt vilket vidgar ljudbilden ytterligare. Och Per-Åke Holmlander visar att tuban är ett underskattat jazzinstrument. Altsaxofonisten Thomas Backman bjuder på ett skönt klarinettsolo där hans samspel med Danemos trummor minner om Benny Goodmans och Gene Krupas mest hissnande dueller.

Alberto Pinton hanterar flyhänt både sin barytonsaxofon och den flöjt han biland byter ut den mot. Lika spelskickliga är trombonisten Mats Älmeklint och Nils Janson som verkligen bevisar att en trumpet kan låt både skört spröd och ettrigt hetsig.

Detta var den första av höstens två kvällar som jazzklubben Footprints arrangerar på Kulturens hus och det är bara att applådera dem eldsjälar som ser till att luleåpubliken bjuds på kvalitetsjazz av ypertsa klass. Synd bara att så få hade hittat hit. Detta var ett riktigt skönt möte mellan jazz och rock som fler borde ta sig tid att upptäcka. Spännande och innovativt är bara förnamnet.

Johan E. Skoglund