En överdos cembalo
Sten Broman lär vid ett tillfälle ha sagt; ”Dragspel är det djävligaste jag vet”. Det finns vissa instrument som delar folk i två läger. Cembalon är definitivt ett sådant. Vissa anser att dess klaverhamrande är enformigt och tröttsamt i längden medan barockfantaster inte kan få nog av dess klang.
De som tillhör den första kategorin varnas härmed. Ett besök på Norrbotten Neos pågående konsertturné Cembalo Paradiso ger verkligen skäl för namnet. Om Livsmedelsverket hade rekommenderat daglig dos cembalo skulle besökarna till detta evenemang fått ett intag som räckt lång tid framöver. Ungefär som att Obelix i Asterix inte behöver dricka någon trolldryck då han trillat i trolldrycksgrytan som liten och ändå är stark jämt och ständigt.
Den som fördelar dosen av cembalo, Anna Paradiso Lundin, är en skicklig dosör. Hon behärskar sitt instrument intill nörderiets gräns och programmet är tyvärr därefter. Snarare en cembalists våta dröm än publikens.
När BBC musicmagazine tidigare i veckan dök upp på hallmattan ingick en skiva med trios av Carl Philip Emanuel Bach, Johan Sebastians son som föddes för 300 år sedan i år. Den som tittat i annonser i förväg och på Norrbottensmusikens hemsida ser att ett verk av CPE är på programmet i kväll.
Men nej, det har bytts ut mot ytterligare ett verk av Johan Helmich Roman. Inget ont om honom men det hade räckt med ett verk av honom denna kväll. Fader J S Bach får även han bjuda på två verk. En cembalokonsert och den femte Brandenburgkonserten. Båda är välspelade om än de låter lite tama med bara fem respektive sex musiker på scen.
Kvällens två moderna verk är i bjärt kontrast mot barockverken. Tyvärr för bjärt kontrast. Nej, när man lämnar Överluleå kyrka känner man sig som mannen som gick in i delikatessaffären och klagade på att han fick så ont i magen av deras vitlöksinlagda oliver. Hur vet ni att det är dem frågade ägaren? Jag har ju inte ätit något annat under de senaste två veckorna.
Johan E. Skoglund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar