Recensionen av konserten ihop med Norrbotten big band hittar du här!
Johan E. Skoglund
måndag 31 oktober 2011
torsdag 27 oktober 2011
Recension Erik Hassle The Mariefred sessions
Har man samarbetat med Kents Jocke Berg är risken att misslyckas i princip obefintlig. Så att Erik Hassles nya mini-skiva bjuder på några oerhört starka låtar är ingen direkt överraskning. Han har hyllats både utomlands och i Sverige och här kommer ännu en stämma i hyllningskören. Detta är det svenska popundret när det är som allra bäst.
Jag införskaffade mitt ex på Statoil och fick då med ytterligare en EP från förra året som bonus. Den skäms inte heller för sig.
Detta är årets mest omedelbara skiva. En lyssning och du är fast, vare sig du vill eller ej.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Jag införskaffade mitt ex på Statoil och fick då med ytterligare en EP från förra året som bonus. Den skäms inte heller för sig.
Detta är årets mest omedelbara skiva. En lyssning och du är fast, vare sig du vill eller ej.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
onsdag 26 oktober 2011
Recension Veronica Maggio Välkommen in
Veronica bjuder med Välkommen på ett perfekt soundtrack till simmarens cykelturer. Glad popmusik på svenska som gör att uppförsbackarnas tunga trampande känns som fjäderlätta steg på månen. Att Veronica alltid tycks lyckas omge sig med kreativa personer, som samtidigt lyckas få ut det där lilla extra ur henen fascinerar. Att Luleåsonen Christan Svarfvar, som varit violinsolist på flera klassiska konserter i hemstaden bidrar till de soliga stråkmattorna, är en extra trevlig bonus.
När en skiva består av enbart radiovänliga potentiella singelkandidater rakt igenom kan man inte annat än imponeras.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
När en skiva består av enbart radiovänliga potentiella singelkandidater rakt igenom kan man inte annat än imponeras.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Läs en artikel av mig i senaste numret av Guiden Boden
Jag har intervjuat bankerna om vardagsekonomi. Finns här!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 25 oktober 2011
Sådan här musik..
Görs inte idag. Observera Leif "Smokerings" Andersson som pressenterar låten.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 24 oktober 2011
Idag lyssnar jag på....
Martina McBrides nya CD Eleven som idag anlände med posten från USA. Recenseras på bloggen framöver.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
torsdag 20 oktober 2011
BBC Music Magazine
Jag har tagit upp en prenumeration på BBC Music magazine. En synnerligen trevlig tidning om klassisk musik med många skiv-, samt bokrecensioner och intressanta artiklar och intervjuer i varje nummer. Det presenteras också en kompositör och ett specifikt verk lite närmare i varje nummer. Men det som gör att tidningen hannar ett snäpp över konkurrenterna är att varje nummer åtföljs av en skiva med unika inspelningar gjorda av BBC under senare år.
Bachs Goldbergvariationer, hans bästa orgelverk, Resphigis romersk festival, Prokofjevs balett Askungen, en symfoni av Bruckner, Liszts variationer över dödsdansen för piano och orkester samt några av hans symfoniska dikter, det är alltid en fröjd att lyssna på en medföljande skivan. Likaså att läsa dess informativa texthäfte.
Kan varmt rekommenderas för den som vill bredda sitt kunnande inom klassisk musik.
Johan E. Skoglund
Bachs Goldbergvariationer, hans bästa orgelverk, Resphigis romersk festival, Prokofjevs balett Askungen, en symfoni av Bruckner, Liszts variationer över dödsdansen för piano och orkester samt några av hans symfoniska dikter, det är alltid en fröjd att lyssna på en medföljande skivan. Likaså att läsa dess informativa texthäfte.
Kan varmt rekommenderas för den som vill bredda sitt kunnande inom klassisk musik.
Johan E. Skoglund
onsdag 19 oktober 2011
Recension Nisse Hellberg Flod av eld
Nisse fortsätter att leverera hörbara plattor. Flod av Eld är en rockig sak, som vanligt utan en enda dålig låt. Sylvassa melodier beledsagar tänkvärda texter som får en att stanna upp och tänka efter.
Chips Ks produktion och de medverkande musikerna klär låtarna i en agenäm musikalisk dräkt.
Varken nyskapande eller eget men ändå så väldigt bra.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Chips Ks produktion och de medverkande musikerna klär låtarna i en agenäm musikalisk dräkt.
Varken nyskapande eller eget men ändå så väldigt bra.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
tisdag 18 oktober 2011
Recension Gran Caanria big Band Straight Ahead
När jag nyligen upptäckte att Gran Canaria big band släppt en skiva blev första reaktionen förvåning. Jazz är väl inte det första man förknippar turistön med. Men ett storband har dom. Ett välsvängande sådant.
Den här skivan kan enkelt delas upp i fyra delar. Fem instrumentala Basie-nummer som man gör covers på rakt av. Fem jazzstandards som sjungs av den spanska jazzsångerskan Laura Simó. Två egna kortare kompositioner, en snabb och en långsam. Samt den avslutande nio minuter långa, softa, Gentle piece av den i Storbritannien bosatte kanadensiske trumpetaren, arrangören och kompositören Kenny Wheeler.
Detta är en genomtrevlig skiva där inget sticker ut. Basie numren svänger härligt och alla solister är på topp. Simó har en något opersonlig röst men gör absolut inte bort sig i dessa sammanhang. Denna skiva är så långt ifrån nyskapande man kan komma men likafullt en utmärkt partyjazz och cocktailskiva.
Betyg; JJJ
Johan E. Skoglund
Den här skivan kan enkelt delas upp i fyra delar. Fem instrumentala Basie-nummer som man gör covers på rakt av. Fem jazzstandards som sjungs av den spanska jazzsångerskan Laura Simó. Två egna kortare kompositioner, en snabb och en långsam. Samt den avslutande nio minuter långa, softa, Gentle piece av den i Storbritannien bosatte kanadensiske trumpetaren, arrangören och kompositören Kenny Wheeler.
Detta är en genomtrevlig skiva där inget sticker ut. Basie numren svänger härligt och alla solister är på topp. Simó har en något opersonlig röst men gör absolut inte bort sig i dessa sammanhang. Denna skiva är så långt ifrån nyskapande man kan komma men likafullt en utmärkt partyjazz och cocktailskiva.
Betyg; JJJ
Johan E. Skoglund
måndag 17 oktober 2011
Läs tre recensioner av mig i dagens NSD
Maria I Buenos Aires hittar ni här.
Bodens stroband hittar ni här.
LED finns inte på nätet - än. Men den kommer nedan istället.
Jazz och rock i skönt möte
LED
Kulturens hus, lilla salen
Fredag kväll
Det brukar sägas att en bra låt är alltid en bra låt oavsett hur den spelas. Den som vill få ett klockrent exempel på detta borde ha bevisat fredagens konsert med LED i lilla salen på Kulturens hus. Trumslagaren Peter Dannemo ihop med sina fem blåsare bjöd på egensinniga och genialiskt intrikata arrangemang på ett knippe rockklassiker ur Led Zepekins odödliga skivkatalog såsom Dazed and Confused, Misty Mountain Hop, Four sticks och What Is and What Should Never Be. Att detta var fjärde konserten gruppen genomförde denna vecka hördes tydligt. LED är ett ohyggligt samspelt gäng som låter som om dem inte gjort annat här liver än att spela Zepelin-låtar i jazztappning.
Det som förenar jazz och hårdrock är svänget och gunget som är en essentiell del av båda musikstilarna. Dannemo och hans medmusikanter lyckas verkligen fusionera det bästa av båda världarna till något helt eget.
Peters långa arrangemang ger möjligheter för alla sex medverkande musiker att få visa upp sig solistiskt. Saxofonisterna dubblerar på klarinett och flöjt vilket vidgar ljudbilden ytterligare. Och Per-Åke Holmlander visar att tuban är ett underskattat jazzinstrument. Altsaxofonisten Thomas Backman bjuder på ett skönt klarinettsolo där hans samspel med Danemos trummor minner om Benny Goodmans och Gene Krupas mest hissnande dueller.
Alberto Pinton hanterar flyhänt både sin barytonsaxofon och den flöjt han biland byter ut den mot. Lika spelskickliga är trombonisten Mats Älmeklint och Nils Janson som verkligen bevisar att en trumpet kan låt både skört spröd och ettrigt hetsig.
Detta var den första av höstens två kvällar som jazzklubben Footprints arrangerar på Kulturens hus och det är bara att applådera dem eldsjälar som ser till att luleåpubliken bjuds på kvalitetsjazz av ypertsa klass. Synd bara att så få hade hittat hit. Detta var ett riktigt skönt möte mellan jazz och rock som fler borde ta sig tid att upptäcka. Spännande och innovativt är bara förnamnet.
Johan E. Skoglund
Bodens stroband hittar ni här.
LED finns inte på nätet - än. Men den kommer nedan istället.
Jazz och rock i skönt möte
LED
Kulturens hus, lilla salen
Fredag kväll
Det brukar sägas att en bra låt är alltid en bra låt oavsett hur den spelas. Den som vill få ett klockrent exempel på detta borde ha bevisat fredagens konsert med LED i lilla salen på Kulturens hus. Trumslagaren Peter Dannemo ihop med sina fem blåsare bjöd på egensinniga och genialiskt intrikata arrangemang på ett knippe rockklassiker ur Led Zepekins odödliga skivkatalog såsom Dazed and Confused, Misty Mountain Hop, Four sticks och What Is and What Should Never Be. Att detta var fjärde konserten gruppen genomförde denna vecka hördes tydligt. LED är ett ohyggligt samspelt gäng som låter som om dem inte gjort annat här liver än att spela Zepelin-låtar i jazztappning.
Det som förenar jazz och hårdrock är svänget och gunget som är en essentiell del av båda musikstilarna. Dannemo och hans medmusikanter lyckas verkligen fusionera det bästa av båda världarna till något helt eget.
Peters långa arrangemang ger möjligheter för alla sex medverkande musiker att få visa upp sig solistiskt. Saxofonisterna dubblerar på klarinett och flöjt vilket vidgar ljudbilden ytterligare. Och Per-Åke Holmlander visar att tuban är ett underskattat jazzinstrument. Altsaxofonisten Thomas Backman bjuder på ett skönt klarinettsolo där hans samspel med Danemos trummor minner om Benny Goodmans och Gene Krupas mest hissnande dueller.
Alberto Pinton hanterar flyhänt både sin barytonsaxofon och den flöjt han biland byter ut den mot. Lika spelskickliga är trombonisten Mats Älmeklint och Nils Janson som verkligen bevisar att en trumpet kan låt både skört spröd och ettrigt hetsig.
Detta var den första av höstens två kvällar som jazzklubben Footprints arrangerar på Kulturens hus och det är bara att applådera dem eldsjälar som ser till att luleåpubliken bjuds på kvalitetsjazz av ypertsa klass. Synd bara att så få hade hittat hit. Detta var ett riktigt skönt möte mellan jazz och rock som fler borde ta sig tid att upptäcka. Spännande och innovativt är bara förnamnet.
Johan E. Skoglund
tisdag 11 oktober 2011
Recnsion William Perry Music for great films of the silent era
Naxos släpper sin andra CD fokuserad på enbart musik av William Perry. Han har tidigare även varit med på två CDs med musik av olika kompositörer. Skivan bjuder på ny arrangerade sviter av musik Perry skrivit till olika stumfilmer, i skivans två första stycken. Det tredje är musik han skrivit för, men som inte ännu använts i, olika stumfilmer.
Det här är gladlynt musik med en stor dos humor inblandad i partituren. Den som tar klassisk musik seriöst bör till varje pris undvika denna skiva men älskare av lättare tongångar, såsom undertecknad, finner mycket att njuta av här. Artisterna spelar alla på topp, både dirigent orkester och solister. Solisterna är dem som dessa verk skrevs för och Perry skriver själv initierat om musiken i Naxos, som alltid, lika välfyllda cd-häfte som inte lämnar något övrigt att önska.
En härlig skiva och en given vinnare mins sagt. Men det faktum att vissa delar av musiken är lite väl oegensinnig drar bort ett J från toppbetyget.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Det här är gladlynt musik med en stor dos humor inblandad i partituren. Den som tar klassisk musik seriöst bör till varje pris undvika denna skiva men älskare av lättare tongångar, såsom undertecknad, finner mycket att njuta av här. Artisterna spelar alla på topp, både dirigent orkester och solister. Solisterna är dem som dessa verk skrevs för och Perry skriver själv initierat om musiken i Naxos, som alltid, lika välfyllda cd-häfte som inte lämnar något övrigt att önska.
En härlig skiva och en given vinnare mins sagt. Men det faktum att vissa delar av musiken är lite väl oegensinnig drar bort ett J från toppbetyget.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
måndag 10 oktober 2011
Bloggen minns Ingvar Wixell
På morgonen nås jag av det tråkiga beskedet att Ingvar Wixell är död. Den luleåfödde operasångaren blev 80 år. I början på 2000-talet hade jag nöjet att se honom live på Malmöoperan i Tosca. En mycket angenäm upplevelse.
Han är också den ende som ett och samma år sjungit alla bidrag i den svenska melodifestivalen. I den internationella finalen gjorde han en kupp och sjöng Annorstädes vals på engelska. Absent friends blev det då.
Bloggen lyfter på hatten för en lång och mångfacetterad karriär.
Johan E. Skoglund
Många skrivjobb på G!
denna vecka är tre olika skrivjobb inplanerade för publicering omgående. Sedan håller jag på med lite grejer för framtida publicering. Se på bloggen framöver var ni kan läsa dem.
Johan E. Skoglund
tisdag 4 oktober 2011
Recension tre storbandsjazzskivor
H2 big band you're it.
Jazzed media fortsätter att skämma bort oss lyssnare med fantastiska storbands-cd. H2 är inte något undantag. Trumpetaren Bobby Shew har alltid varit en personlig favorit sedan jag såg honom live i Boden 2004.
Här är han i absolut toppform. Likaså co-ledaren Al Hood på trumpet. Den andra co ledaren, pianisten, kompositören och arrangören Dave Hanson har bidragit med skivans originalmaterial. Dessa nummer är riktiga munsbitar för storbandsjazzälskare. Så är också hans arrangemang av Big spender, Singin' in the rain, Blue in Green and Joy Spring. Solo-, och ensemblespelet på hela skivan är magnifikt. Lägg därtill en booklett med långa texter om låtarna och skivans tillblivelse och vi har en given kandidat till årets bästa storbandsjazzskiva 2011.
Kenny Werner & Brussels jazz orchestra Insititute of higher learning.
Näst kandidat är pianisten, arrangören och kompositören Kenny Werner som slagit sig ihop med Bryssels jazzorkester på en lika innovativ som egensinnig skiva. Förutom ett arrangemang på House of the rising sun så har Werner själv både komponerat och arrangerat de övriga fyra styckena, bl. a. en svit i tre satser. Spelet från belgarna är fullkomligt lysande och Werner bakom pianot likaså.
Åh, vilken skiva!
Ron Carters great big band
Ron Carter, kanske mest känd för att ha spelat bas med Miles Davis och Gill Evans på 1960-talet har på ålderns höst valt att spela in sin första storbandsskiva som ledare. Robert M. Freedman har skrivit det störtsköna arrangemangen och bidrar med en originalkomposition, Carter har skrivit två. Resten är standards såsom Caravan, Con Alma, Footprints, Saint Louis blues och Opus One. Alla låtarna är relativt korta mellan tre till fem minuter och det tretton spåren klockar in på 53 minuter. Detta är elegant jazz. Den försöker inte vara nyskapande och skall heller inte vara så. Carter har precis som H2 lyckats bjuda in sina bästa vänner att spela med honom och spelet är generellt på topp. Greg Gisbert, bekant från årets SJC i Luleå, är lysande med sin trumpet.
Vilka lirarre!
Betyg; JJJJJ till dem alla
Johan E. Skoglund
Jazzed media fortsätter att skämma bort oss lyssnare med fantastiska storbands-cd. H2 är inte något undantag. Trumpetaren Bobby Shew har alltid varit en personlig favorit sedan jag såg honom live i Boden 2004.
Här är han i absolut toppform. Likaså co-ledaren Al Hood på trumpet. Den andra co ledaren, pianisten, kompositören och arrangören Dave Hanson har bidragit med skivans originalmaterial. Dessa nummer är riktiga munsbitar för storbandsjazzälskare. Så är också hans arrangemang av Big spender, Singin' in the rain, Blue in Green and Joy Spring. Solo-, och ensemblespelet på hela skivan är magnifikt. Lägg därtill en booklett med långa texter om låtarna och skivans tillblivelse och vi har en given kandidat till årets bästa storbandsjazzskiva 2011.
Kenny Werner & Brussels jazz orchestra Insititute of higher learning.
Näst kandidat är pianisten, arrangören och kompositören Kenny Werner som slagit sig ihop med Bryssels jazzorkester på en lika innovativ som egensinnig skiva. Förutom ett arrangemang på House of the rising sun så har Werner själv både komponerat och arrangerat de övriga fyra styckena, bl. a. en svit i tre satser. Spelet från belgarna är fullkomligt lysande och Werner bakom pianot likaså.
Åh, vilken skiva!
Ron Carters great big band
Ron Carter, kanske mest känd för att ha spelat bas med Miles Davis och Gill Evans på 1960-talet har på ålderns höst valt att spela in sin första storbandsskiva som ledare. Robert M. Freedman har skrivit det störtsköna arrangemangen och bidrar med en originalkomposition, Carter har skrivit två. Resten är standards såsom Caravan, Con Alma, Footprints, Saint Louis blues och Opus One. Alla låtarna är relativt korta mellan tre till fem minuter och det tretton spåren klockar in på 53 minuter. Detta är elegant jazz. Den försöker inte vara nyskapande och skall heller inte vara så. Carter har precis som H2 lyckats bjuda in sina bästa vänner att spela med honom och spelet är generellt på topp. Greg Gisbert, bekant från årets SJC i Luleå, är lysande med sin trumpet.
Vilka lirarre!
Betyg; JJJJJ till dem alla
Johan E. Skoglund
måndag 3 oktober 2011
Läs min recension av Norrbotten NEOs nya skiva i dagens NSD
Finns inte på nätet men läs den gärna i papperstidningen eller nedan.
Norrbotten NEO
The age of wire and string
Studio Acusticum
Inte för vem som helst!
Norrbotten NEO, Norrbottensmusikens ensemble för nutida konstmusik har släppt sitt debutalbum The age of wire and string. NEO har som mål att alltid ligga i framkanten när det gäller nutida konstmusik och denna skiva är absolut inget undantag. Den som gillar klassisk musik såsom exempelvis Beethoven och Haydn skrev den, lär bli förskräckt över den ljudbild som framkommer när skivan stoppas i cd-spelaren.
Detta är musik som är lika svårlyssnad som svårspelad. Men den som gillar modernistiska tongångar finner mycket att fascineras över här. Fem verk av lika många olika tonsättare, både svenska och utländska, pressenteras på den nästa timslånga skivan. Alla i NEO spelar på fyra av verken. Ett är för enbart flöjtisten Sara Hammarström.
Ensemblen vill vända sig till en internationell publik, vilket kanske förklarar varför den välskrivna texten i det medföljande cd-häftet enbart är på engelska. Men vill man försöka nå ut till en bred publik i hemlänet Norrbotten borde man nog inkluderat en svensk översättning. Även för en van läsare av engelska texter kan vissa formuleringar vara synnerligen svårtydda. Och för den som anser att denna skiva är en form av elitistiskt kultursnobberi, så förstärker häftet tyvärr bara denna uppfattning.
Verkligen inte en skiva för vem som helst men likafullt välspelad och visionär.
Johan E. Skoglund
Norrbotten NEO
The age of wire and string
Studio Acusticum
Inte för vem som helst!
Norrbotten NEO, Norrbottensmusikens ensemble för nutida konstmusik har släppt sitt debutalbum The age of wire and string. NEO har som mål att alltid ligga i framkanten när det gäller nutida konstmusik och denna skiva är absolut inget undantag. Den som gillar klassisk musik såsom exempelvis Beethoven och Haydn skrev den, lär bli förskräckt över den ljudbild som framkommer när skivan stoppas i cd-spelaren.
Detta är musik som är lika svårlyssnad som svårspelad. Men den som gillar modernistiska tongångar finner mycket att fascineras över här. Fem verk av lika många olika tonsättare, både svenska och utländska, pressenteras på den nästa timslånga skivan. Alla i NEO spelar på fyra av verken. Ett är för enbart flöjtisten Sara Hammarström.
Ensemblen vill vända sig till en internationell publik, vilket kanske förklarar varför den välskrivna texten i det medföljande cd-häftet enbart är på engelska. Men vill man försöka nå ut till en bred publik i hemlänet Norrbotten borde man nog inkluderat en svensk översättning. Även för en van läsare av engelska texter kan vissa formuleringar vara synnerligen svårtydda. Och för den som anser att denna skiva är en form av elitistiskt kultursnobberi, så förstärker häftet tyvärr bara denna uppfattning.
Verkligen inte en skiva för vem som helst men likafullt välspelad och visionär.
Johan E. Skoglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)