Trenden att låta skådespelerskor utan närmare anknytning till det som framförs prata sönder en föreställning nådde ett nytt lågvattenmärke under onsdagskvällens konsert i Kulturens hus stora sal. Vissa av oss hade gått dit för att få njuta av opera. Men ack vad vi bedrog oss. Det bestående minnet är tyvärr Pia Johanssons alltför långa monologer med på minuten klocka. Alla som är intresserade av att veta att Pias citrongula byxor färgades lingonröda av mens 1974 räcker upp en hand. Nej, tänkte väl det.

Men musiken då undrar kanske någon. Jo, Norrlandsoperans symfoniorkester är det absolut inget fel på. De spelar piggt och vackert rakt igenom. Mellanspelet till Wilhelm Stenhammarssången är magnifikt med sina bastanta bleckblåspartier. Ouvertyren till Läderlappen av Johan Strauss d.y. som inleder andra akten likaså. Ingen skugga skall falla på dirigenten Daniel Cohen och hans underordnade.

När de backar upp kvällens tre sångsolister är de också mycket bra, genomgående. Solisterna är det väl heller inget fel på. Susanna Levonen, KosmaRanuer och Ronald Samm besitter alla imponerande berömvärda pipor. Men ibland när de tar i från tårna märks att de saknar det där lilla extra som skiljer agnarna från vetet.

Men NesunDormaur GIacomo Puccinis Turandot, Seguidillianur George Bizets Carmen och E lucevan le stelleur Puccinis Tosca är alla så välkända att man har vant sig vid en nivå högre än detta. Och varför får vi i Luleåpubliken samma programblad som den i Umeå? Det är aldrig kul att få vet vad man inte får uppleva under kvällen.

Innan befarades att kvällens konsert skulle vara en förvuxen gottpåse. Ibland är det väldigt tråkigt att ha rätt.