Vissa samarbeten är så självklara att man ställer sig frågan; Varför har ingen tänkt på detta förut? Erik Westbergs Vokalensemble och Norrbottens Kammarorkester är definitivt en sådan knallkombination där synergieffekterna är klart hörbara.
Dietrich Buxtehudes Lag Lied övergår i Björn Andor Drages sentida tolkning av barocktexten. Buxtehudes med kör och stråkar är lätt som en fjäder jämfört med Drages mer modernistiska acapella-tolkning.
Sedan följer så kvällens kaxiga uruppförande. För visst är det häftigt när man har en fullstor kammarorkester att tillgå ihop med en kör och bara använda sig av kören och en slagverkare.
Det är precis vad Paula af Malmborg Ward gjort med verket Vidder där hon tonsatt dikter av Nils-Aslak Valkeapää. Ett lika vackert som välsjunget stycke med stänk av svensk folkton. Det är modern körlyrik när den är som bäst.
Lättlyssnat utan att på något vis hänge sig åt banaliteter eller plattityder. Paula af Malmborg Ward har här verkligen lyckats få Nils-Aslak Valkeapääs dikter att anta en ny dimension när de på sångens vingar flyger ut över den hänförda publiken.
Texterna får nytt liv. Och så livfulla de känns, som att de är på väg in i evigheten och aldrig vill tystna. Körsången är strålande rakt igenom, Daniel Saurs starka slagverk likaså.
Sedan följer två ensatsiga verk för stråkar. Först ut Ylva Skogs filmiskt täta They call her love. Som taget ur någon gammal Hitchcock-film. Även Toru Takemitsus Requiem för stråkar bibehåller känslan från det föregående stycket.
Arvo Pärts Te Deums basklanger i början är dovt majestätiskt mästerliga, signerade Oscar Lovnérs långa elektroniska toner. Det är en perfekt avvägning mellan elektronik, stråkar och körsång. Ibland med korta inhopp av Mårten Landströms fina spel på flygeln.
Växlingen mellan partier där kör och orkester uppträder tillsammans och delar där de är ensamma är perfekt. Te Deum är som så många av estländarens verk emotionellt laddat. Musiken har en högst påtaglig fysisk närvaro i rummet, särskilt det magnifika slutet där ljusa Helig inger hopp i ett annars bitvis mörkt verk. Lägg därtill ett lysande extranummer signerat Alfred Scmitke och vi säger: Wow, Westerberg!