Ann-Marie Åsheden och Hannes Råstam har kommit ut med två
uppmärksammade böcker; Förbannelsen
: Hans Holmérs öde samt Fallet
Thomas Quick : Att skapa en seriemördare. Jag tänker här inte gå in
på någon debatt om sanningshalten i de båda böckerna. Jag har läst dem som
intressanta skildringar av journalistisk metodik och som sådana är de lysande.
Man får tränga under skinnet på två reporterrävar och följa deras arbete
närgånget och intressant.
Alla med ett intresse för journalistisk metod bör bums läsa
dessa välskrivna yrkesskildringar. Själv
skulle jag nog inte kunna ägna mig åt denna typ av journalistik där man blir
som en slaggs personlig biktfader åt sitt intervjuoffer. Men Hannes Råstams
oförtrutna grävande efter minsta detalj imponerar. Och Anne-Maries inbäddade
metod fascinerar. Jag ser en klar parallell till Erik Fichtelius samtal med
Göran Persson.
Om det är etiskt riktigt att bil så involverade som de båda
blivit eller att vara så inbädda som Åsheden varit och även låtit Holmer få
stryka i texten innan publicering kan givetvis ifrågasättas och bör diskuteras.
Gärna med dessa fylliga redogörelser som utgångpunkt. Hannes har ju alltför
tidigt lämnat oss men ÅSheden som jag både hört intervjuas i P4 extra och
Studio ett dyker säkert upp i debatter på publicistklubben eller annorstädes.
Båda böckerna innehåller inte en så liten dos av mediekritik som förtjänar en
vidare debatt.
Jag väljer att inte ge böckerna något betyg då det kan tolkas
som att jag betygsätter författarnas åsikter utan nöjer mig med att konstatera att som
intresserad av journalistik var detta två mycket läsvärda böcker.
Johan E. Skoglund
