Bloggen minns Hassse Tellemar och Anders R Olsson

Två medieprofiler har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten

Johan E. Skoglund

Flera nya spännade skrivjobb blev klara idag

Återkommer med var och när ni kan läsa dem när de publicerats.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Ann-Kristin Hedmark och Bodens Storband i dagens NSD

Musik som värmer i regnet

Bodens storband, Rune Lindstedt dir., Ann-Kristin Hedmark solist.

Ann-Kristin Hedmark är verkligen en av våra mest mångsidiga artister.  Senast hon besökte Saga i Boden var våren 2011, då med ett revyprogram av HasseåTage. Hon har legat på svensktoppen, både som soloartist och som sångerska i Yngve Forsells orkester.  Vem minns inte Så gick det till när farfar var ung? Hennes CV innehåller också in en hyllningsskiva till Bernt Egerbladh och en Cornelis-platta.

Lika mångsidig var Monica Zetterlund så vem passar bättre än Ann-Kristin att hylla henne? Faktum är att Monica gav Hedmark dessa arrangemang och ville att hon skulle sjunga dem så den personliga kopplingen är stark. 2007 gästade hon Ebeneser i Luleå med samma material, då med Skellefteå storband bakom sig.

Yngve Forsells orkester tävlade på sin tid med Rune Lindstedts dito om vilka som var Norrlands bästa. Och på 1980-talet sjöng Ann-Kristin ihop med Norrbotten big band där Rune spelade då. Så kopplingen mellan solist och kapellmästare finns också.

Likt ett fint vin får Hedmarks röst bara mer och mer karaktär med åren. I dessa känslofulla tolkningar kan man verkligen höra kärleken till Monika och hennes material. Att angöra en brygga, Monikas vals, När min vän, Sakta vi går genom stan, Bedårande sommarvals och My man, alla framförs med en sådan värme att höstregnet utanför känns som bortblåst.

Rune Lindstedt fortsätter att imponera. Han både dirigerar och bjuder på ett altsaxsolo i You don’t know what love is med den äran. Hela bandet bjuder på många hörvärda solister. Panama med trumpetsolo av Johan Uneaus och Tall Cotton med trombone-dito signerat Magnus Puls är två härliga instrumentala dängor.

Bodens svar på Andrew Sisters, Emma Westbrandt, Line Bäcklund och Emma Öhman bjuder på sköna harmonier och soloinsatser. Vi ses nästa år samma tid samma plats avslutar alltid lika småtrevlige och rolige ständige presentatören Åke Sundberg det hela. Fattas bara annat.

Johan E. Skoglund

 

 

 

Toby Keith har nytt på G!

 

Johan E. Skoglund

Recension Brahms Körmusik

Ibland kommer det skivor som är så fnatstiska att man skulle vilja je dem 500 J isdtället för 5 som är maxbetyget på min egna interna skala.

Naxos sivka med körmusik signerad Johannes Brahms är deffintivt en sådan skiva. Antoni Witt dirrigerar utsökt Warsawas filarmoniska orkester och kör. Eva Wolka är ljuvlig solsit i Rapsodi för alt kör och orkester. Sex underbara verk som alla är intressanta för dem som främst känner Brahms verk av den här typen genom hans ofta framförda Requiem.

Som allitd när det gäller Naxos lämanr CDns design och cd-häftet inget i vörigt att önsak. Fullödig informaton om solist, kör, orkester dirrigent, Brahms själv och de sex verken kompleterat med kompletta sångtexter på tyska och latin, dessa även fördeömligt översatta till engelska är mumma för den vetgirige.

Detta är den typ av skiva som aldrig är fel att sätta på. Som avslappning, när du ksall somna. som bakgrundsmusik på jobbet, när ud läser men givetvis äv en för seriös och nogrann lyssning.

Detta är en magnifik skiva som inte nog varmt kan rekomenderas att införskaffa när höstmörket närmar sig.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Lite skivor...

...blev det inte i min senate Naxos-beställning jag nyss gjorde. De reade ut Mozartboxen med inte mindre än 170 (!) CD-skivor för 599, tidigare 1599.

Kul att få allt med honom.

Johan E. Skoglund

Recension Kix Brooks & Ronnie Dunn

Sedan Brroks & Dunn splittrades har de båda herrarna släppt varsin solskiva.  Varken Kix nyligen släppta New to this town eller Ronnies självbetitlade från förra rået överraskar, varken positivt eller negativt.  Detta är country där alla eventuella vassa kanter filats bort så det blivit så radiovänligt att det där med en egen profil är som bortblåst.

Ronnies skiva bjuder på några stråkbeströdda ballader och den trumpet-doftande How far to Waco. Finns som Jag far från Waco med Lasse Stefanz. Kix kör lite mera ZZ-toppinfluerad blues i sann texasstil.  Joe Walsh, känd gitarrist från bland annat Eagles, gästar det inledande titelspåret och det förekommer munspel på flera ställen på skivan.

Båda sångarna sjunger som alltid bra men den synergieffekt-som skapades på Brooks & Dunn skivor är som bortblåsta.  Att de båda är duktiga låtskrivare oh sångare kan ingen ta ifrån dem men några oumbärliga skivor är det sannerligen inte.

Betyg; JJJ

 

 

 

Johan E. Skoglund