Amina Annabis läckra, suggestiva sångröst är en perfekt motpunkt till Norrbotten Big Bands storbandsjazzmuskler. Med sig har hon Bechir Nafati på slagverk, Emir Bouzaaabia på oud och sång och Lyadh Laben på violon och violin, som alla bjuder på superba soloinsatser under kvällens lopp.
Kvällens dirigent/arrangör Ole Jörn Myklebust lyckas verkligen få till ett lyckat samspel mellan storbandet och dess gäster. Amina intar scenen barfota och när hon inte sjunger dansar hon fram över scenen, i takt med musiken likt en dervisch, iförd en lång blå klänning och en röd sjal.

Fina solistinsatser bjuder bandets duktiga blåsare som saxofonisterna Mats Garberg och Håkan Broström, den senare även på tvärflöjt, trombonisterna Arvid Ingberg och Peter Dahlgren samt trumpetarna Jacek Onuskiewicz och Danne Johansson, den senare även på flygelhorn.

En ny störtskön bekantskap i bandet är pianisten Joel Lyssarides. Mer av honom, tack! Och med Magnus Öström bakom trummorna svänger det alltid så det svartnar.

Konserten bjuder på nio sylvassa sånger där Aminas röst står i centrum. Allt skrivet av henne själv, ibland ihop med sin mamma. Sånger om kärlek och önskan om demokrati efter revolutionen i hemlandet Tunisien, som inledde den arabiska våren.

Att man som publik inte kan ett ord arabiska spelar absolut ingen som helst roll. Detta är känslosamma alster där ingen översättning behövs. Amina Amabi lyckas få lilla salen i Kulturens hus att koka likt en nordafrikansk gryta och publiken både dansar, sjunger och klappar med av hjärtans lust i alltifrån ballader till 70-tals inspirerad disco-funk.

Det är alltid lika kul när Norrbotten Big Band väljer att spänna musklerna, tänja gränserna och ge oss i publiken ännu ett nytt oväntat men ack så magiskt möte. Ännu en fantastisk kväll kan läggas till raden av sådana som spenderats ihop med Norrbotten Big Band. Vad ni än har för planer för framtiden, sluta aldrig att skämma bort oss!