Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!
Johan E. Skoglund
söndag 28 april 2013
Bloggen minns George Jones!
En av de riktigt stora inom countryn har lämnat oss.
Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Per Ödberg kvartett i lördagens NSD!
Onödigt bra!
Det är något högst oroväckande med Per Ödbergs releasekonsert för den debutskiva, Home han och hans kvartett nyligen har släppt. En ung gitarrist får bara inte vara så här bra. Hans läckra spel och lika läckra originalkompositioner och hantering av standards får en att vilja trilla av stolen flera gånger under kvällens jazzkonsert. Sällan har det Charlie Norman sade om Robert Wells, onödigt bra varit mer passande.
De övriga tre i kvartetten skäms inte heller för sig på något vis. Danne Johansson är alltid en fröjd att få höra som solist och ensemblemusiker i Norrbotten big band men det är här i mindre sammanhang som hans rätta själ kommer fram och den får blomma ut till fullo. Det var länge sedan han bjöd på ett så passionerat lurlir fullt med glöd och karisma.
Liksom Per Ödberg själv, så är Unge trummissen Christian Sundequist och basräven Arne basse Häggström nya angenäma bekantskaper. Båda är ekvilibrister som ger allt även när de inte spelar solon. efter det härliga extranumret, Danne Johanssons frejdiga snabba Robin Hood så är hela skivans alla åtta låtar framföda. Och som de framförs. Några av spåren som låter lite väl tama i platt form får här sina naturliga hemvister. Att musik skall avnjutas live bevisas här ännu en gång.
Det är även kul att få höra hur man kan gjuta nytt liv i standards som All the things you are, Without a song och Have you met miss Jones.
Från Ödbergs egen penna kan nämnas Ströbiffar, Urgent och den finfina balladen Det står skrivet. Per berättar entusiastiskt om det låtar som spelas och det märks verkligen hur kul han och medkombattanterna har det på scen. Detta var första men förhoppningsvis inte sista gången vi hörde dessa herrar förgylla en kväll.
Johan E. Skoglund
Det är något högst oroväckande med Per Ödbergs releasekonsert för den debutskiva, Home han och hans kvartett nyligen har släppt. En ung gitarrist får bara inte vara så här bra. Hans läckra spel och lika läckra originalkompositioner och hantering av standards får en att vilja trilla av stolen flera gånger under kvällens jazzkonsert. Sällan har det Charlie Norman sade om Robert Wells, onödigt bra varit mer passande.
De övriga tre i kvartetten skäms inte heller för sig på något vis. Danne Johansson är alltid en fröjd att få höra som solist och ensemblemusiker i Norrbotten big band men det är här i mindre sammanhang som hans rätta själ kommer fram och den får blomma ut till fullo. Det var länge sedan han bjöd på ett så passionerat lurlir fullt med glöd och karisma.
Liksom Per Ödberg själv, så är Unge trummissen Christian Sundequist och basräven Arne basse Häggström nya angenäma bekantskaper. Båda är ekvilibrister som ger allt även när de inte spelar solon. efter det härliga extranumret, Danne Johanssons frejdiga snabba Robin Hood så är hela skivans alla åtta låtar framföda. Och som de framförs. Några av spåren som låter lite väl tama i platt form får här sina naturliga hemvister. Att musik skall avnjutas live bevisas här ännu en gång.
Det är även kul att få höra hur man kan gjuta nytt liv i standards som All the things you are, Without a song och Have you met miss Jones.
Från Ödbergs egen penna kan nämnas Ströbiffar, Urgent och den finfina balladen Det står skrivet. Per berättar entusiastiskt om det låtar som spelas och det märks verkligen hur kul han och medkombattanterna har det på scen. Detta var första men förhoppningsvis inte sista gången vi hörde dessa herrar förgylla en kväll.
Johan E. Skoglund
fredag 26 april 2013
Po Tidholm
Besökte igår Bodens stadsbibliotik och berättade om sin nya bok Norrland. En och en halv mycket fascinerande timme med många nya infallsvinklsr, tankar och idéer. Intressant!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
torsdag 25 april 2013
Läs min recension av gitarrmusik i dagens NSD!
Brasilianskt gitarrfyrverkeri
Carlos Barbosa Lima & Celia LInde, gitarr
konsthallen, Kulturens hus
Onsdag kväll
Det finns konserter som är så charmerande att man inte kan annat än kapitulera och sitter med ett glatt leende på läpparna både under och efteråt. Onsdagskvällens konsert i konsthallen på Kulturens hus var just precis en sådan tillställning. Två spelskickliga gitarrister bjöd var för sig och tillsammans p bländade teknisk ekvilibrism hopparat med ett attraktivt program som publiken njöt utav i fulla drag. Då är små plumpar i protokollet som att några av Celia Lindes egna kompositioner är rätt så tråkiga och att delar av repertoaren Stanley Meyers Cavatina, Brazil och extranumret Tico Tico känns lite väl mycket publikfrieriande. Det köps rakt av när det framförs i en sådan trevlig och kärleksfull inramning.
Kärleken är det som slår en direkt. Kärleken som brasilianske Carlos Barbosa Lima och svenska Celia Linde känner inför den repertoar och det instrument de bägge är utmärkta ambassadörer för. Att Carlos Barbosa Lima är en stor gitarrist märks inte minst i hur han lyckas gjuta livi sönderspelande stycken som George Gershwins I got rythm och Andrew Lloyd Webbers Don’t cry for me Argentina ur musikalen med samma namn.
De visar också att en gitarr är mycket mer än b ara ett stränginstrument. När de använder den som rytmskapande genom att slå på den tillkommer ännu ytterligare en dimension. Det bjuds på ett avspänt mellansnack där musiken på ett naturligt sätt sätts i sitt sammanhang. Att mästaren Carlos är skickligare än eleven Celia hörs tydligt när han spelar solo. Men när de båda delar scenen är denna överlägsenhet som bortblåst och de bildar ett tonsäkert team. Det var längesedan en rubrik var så passande på ett konsertprogram. Detta var verkligen ett Brasilianskt gitarrfyrverkeri.
Johan E. Skoglund
Carlos Barbosa Lima & Celia LInde, gitarr
konsthallen, Kulturens hus
Onsdag kväll
Det finns konserter som är så charmerande att man inte kan annat än kapitulera och sitter med ett glatt leende på läpparna både under och efteråt. Onsdagskvällens konsert i konsthallen på Kulturens hus var just precis en sådan tillställning. Två spelskickliga gitarrister bjöd var för sig och tillsammans p bländade teknisk ekvilibrism hopparat med ett attraktivt program som publiken njöt utav i fulla drag. Då är små plumpar i protokollet som att några av Celia Lindes egna kompositioner är rätt så tråkiga och att delar av repertoaren Stanley Meyers Cavatina, Brazil och extranumret Tico Tico känns lite väl mycket publikfrieriande. Det köps rakt av när det framförs i en sådan trevlig och kärleksfull inramning.
Kärleken är det som slår en direkt. Kärleken som brasilianske Carlos Barbosa Lima och svenska Celia Linde känner inför den repertoar och det instrument de bägge är utmärkta ambassadörer för. Att Carlos Barbosa Lima är en stor gitarrist märks inte minst i hur han lyckas gjuta livi sönderspelande stycken som George Gershwins I got rythm och Andrew Lloyd Webbers Don’t cry for me Argentina ur musikalen med samma namn.
De visar också att en gitarr är mycket mer än b ara ett stränginstrument. När de använder den som rytmskapande genom att slå på den tillkommer ännu ytterligare en dimension. Det bjuds på ett avspänt mellansnack där musiken på ett naturligt sätt sätts i sitt sammanhang. Att mästaren Carlos är skickligare än eleven Celia hörs tydligt när han spelar solo. Men när de båda delar scenen är denna överlägsenhet som bortblåst och de bildar ett tonsäkert team. Det var längesedan en rubrik var så passande på ett konsertprogram. Detta var verkligen ett Brasilianskt gitarrfyrverkeri.
Johan E. Skoglund
onsdag 24 april 2013
Läs mina frågor till bankerna i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet än men länk kommer upp så fort tidningen läggs utt.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 23 april 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)