Stockholm jazz Orchestras nya CD Today.
Underbar storbandsjazz med gräddan av Sveriges jazzelit.
Johan E. Skoglund
fredag 30 oktober 2015
onsdag 28 oktober 2015
Läs min recesion av Nya Motettkören i NSD!
Nya Motettkörens kolossala konsertsuccé
Inledande En ny himmel och en ny jord är ett attraktivt a capella-verk. Sofia Higberg bjuder på suveräna solopartier. Emil Råberg har än en gång skrivit ett magnifikt verk för Nya Motettkören och superduktige dirigenten Samuel Lind som är en modern klassiker. Skivinspelning tack. Dessa ljuvliga långa starka körklanger är något som bör bevaras för att kunna lyssnas på om och om igen.
Sedan sjunger Monica Groop tre stycken där hennes sagolika sopranstämma kommer till sin fulla rätt. Det gör också Markus Wargh som bemästrar den stora Acusticum-orgeln till fullo. Lyssna bara på hans underbara för- och mellanspel i Quis sedes ad dextram partis ur Johan Sebastian Bachs H-mollmässa. Det utmärkta samarbetet fortsätter i en underbar Ave Maris Stella signerad Edward Grieg för att avslutas i en lika vacker Ein Neues Lied will ich dir singen av Antonin Dvorak.
Sedan följer så ett av förra seklets mest betydelsefulla sakral vokala verk, Maurice Duruflés lika mäktiga som märkliga Rekviem op. 9. Med sina dova meditativa gregorianska klanger i inledningen och de ljusa hoppfulla tongångarna som genomsyrar alla nio satser är detta ett perfekt verk för en sådan avancerad kör som Nya Motettkören att sätta tänderna i. Här måste man leverera ett toppframträdande för att bara få godkänt. Och som de levererar. Alla röster är som ett enda stort klangfyrverkeri som ihop med orgeln fyller hela rummet på ett högst påtagligt vis. Som åhörare blir man invaggad i ett bomullslent lugn som man aldrig vill skall ta slut.
Markus Warghs och körens insatser i tredje satsens Domine Jesu Christie är ståpäls och gåshudsframkallande. Monica Groops solo i femte satsens Pie Jesu är andäktigt vackert. Alla inblandade kan ta åt sig äran för denna kolossala konsertsuccé. Det är ytterst motvilligt man lämnar konsertlokalen. Mästerligt är bara förnamnet!
Sedan sjunger Monica Groop tre stycken där hennes sagolika sopranstämma kommer till sin fulla rätt. Det gör också Markus Wargh som bemästrar den stora Acusticum-orgeln till fullo. Lyssna bara på hans underbara för- och mellanspel i Quis sedes ad dextram partis ur Johan Sebastian Bachs H-mollmässa. Det utmärkta samarbetet fortsätter i en underbar Ave Maris Stella signerad Edward Grieg för att avslutas i en lika vacker Ein Neues Lied will ich dir singen av Antonin Dvorak.
Sedan följer så ett av förra seklets mest betydelsefulla sakral vokala verk, Maurice Duruflés lika mäktiga som märkliga Rekviem op. 9. Med sina dova meditativa gregorianska klanger i inledningen och de ljusa hoppfulla tongångarna som genomsyrar alla nio satser är detta ett perfekt verk för en sådan avancerad kör som Nya Motettkören att sätta tänderna i. Här måste man leverera ett toppframträdande för att bara få godkänt. Och som de levererar. Alla röster är som ett enda stort klangfyrverkeri som ihop med orgeln fyller hela rummet på ett högst påtagligt vis. Som åhörare blir man invaggad i ett bomullslent lugn som man aldrig vill skall ta slut.
Markus Warghs och körens insatser i tredje satsens Domine Jesu Christie är ståpäls och gåshudsframkallande. Monica Groops solo i femte satsens Pie Jesu är andäktigt vackert. Alla inblandade kan ta åt sig äran för denna kolossala konsertsuccé. Det är ytterst motvilligt man lämnar konsertlokalen. Mästerligt är bara förnamnet!
fredag 23 oktober 2015
Läs min intervju med Soffgruppen i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet men bläddra gärna i papperstidningen.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs två recensioner av mig i NSD!
Kammarkörens underbara värld
The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
The great american songbook har blivit ett fast begrepp och den rika sångskatten har tolkats i otaliga konstellationer, alltifrån solopiano till sångare uppbackade av storband och symfoniorkestrar. Men oftast har antalet vokala exekutörer varit begränsat till en eller möjligen två i form av duetter.
Så när Luleå kammarkörs månghövdade flerstämmiga röstresurs tar sig an dessa pärlor är det med spänd förväntan som åhörarplatsen anträdes. Kan Monica Wasberg och hennes korister få dess pärlor att gnistra ännu en gång?
Svaret på den frågan är jodå. Det går alldeles utmärkt. I vissa låtar svajar det till ibland men på det stora hela så är detta ett mycket lyckat drag.
Monica Wasberg står själv för kvällens alla arrangemang utom två och hon har verkligen lyckats utnyttja körens fulla potential.
Kvällens kompetenta kompkvartett bestående av Björn Råberg på piano, Tommy Lakso, gitarr, Hanz de Waard, bas och Sven-Erik Omberg på slagverk kan den här repertoaren på sina fem fingrar. Det hörs tydligt att detta är deras musik. Lakso, de Waard och Råberg bjuder på flera hörvärda solon som lyfter det hela ytterliggare ett snäpp.
Stardust, Solitude, All of me, Id don't mean a thing - både ballader och mer fartigare nummer kittlar skönt i kistan. I Lullaby of Broadway sjunger kammarkörens damer fint a capella. I Dinah är det herrarnas tur. Bäst är avslutande kvartetten med Stand by me, Smile, Bewitched och Ain't missbehavin.
Konserten är ett skolexempel på ett lyckat samarbete mellan kör komp och körledare. Konserten är döpt efter What a wonderful world och det är verkligen en underbar värld man får njuta utav.
Boris Christ – men var är Doris Christ?
Piteå kammaropera har på senare år skämt bort oss med operaföreställningar lika egensinniga och experimentella som bra. Årets upplaga är inget undantag. Förra årets föreställning Hjärtats nycklar blev en oerhört tragisk historia då dirigenten Mats Rondin avled mitt under turnén.
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
Men livet måste obönhörligen gå vidare. Och årets uppsättning är så långt man kam komma ifrån den scenografi som bjöds i kyrkor förra året. Nu är det tecknad stumfilm som utgör scenografin. Markus Fjellström står för musiken och Daniel Persson för librettot.
När undertecknad recensent läste en universitetskurs om opera-, operett-, och musikalhistoria på musikhögskolan i Malmö för Sixten Nordström hade han döpt kursen till Musikdramatik – en spegling av tiden.
Marcus Fjellström själv säger om operan; ”Den kan också ses som en slags framtidsvision utifrån 1920-talets perspektiv”. Så vilken tid speglar Boris Christ? För i en tid när det blivit populärt att förflytta klassiska operor till nutiden så är Boris Christ ändå på sitt sätt fast rotad i förra seklets första halva. Estetiken från musikaler som Chicago och Cabaret känns definitivt igen.
Markus Fjellströms gråa, svartvita animation som beledsagar sångarna är fascinerande och blir till en integrerad del av det allkonstverk som Boris Christ får sägas vara.
Sångarna, vilka alla står för finfina vokala prestationer, interagerar fint med det som projiceras bakom dem. Fast när texten de sjunger skrivs där blir det lite väl splittrat. Man vet som inte riktigt var man skall fästa blicken. Särskilt när de sjunger på andra språk än svenska. Då gör de dubbla textraderna det än mer förvirrande.
Musiken är översvallande som en opera skall vara och Norrbotten NEO har sällan spelat och låtit bättre, skicklige dirigenten Jonas Dominique leder dem med bravur.
När konsertsalen lämnas efter en och en halv timmes tät musikupplevelse är det med fler frågor än svar – precis som det skall vara med stor konst. Till exempel om man nu vill bryta mot så många operakonventioner, varför får då den messiasliknande gestalten vara en man? Boris Christ – var är Doris Christ?
onsdag 21 oktober 2015
Så många skivor - så lite tid
Vill hinna lyssna igenom alla skivor som skall recenseras här på bloggen och bloggen men dygnet har ju som bekant bara 24 timmar.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 19 oktober 2015
Recension 2 x Hannah Swensson & Evan Swensson
https://youtu.be/Yd-XnpPU3AE
Recensioner av;
Hannah Swensson Each litle moment
Two Generations, For You
Johan E. Skoglund
Recensioner av;
Hannah Swensson Each litle moment
Two Generations, For You
Johan E. Skoglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)