Hipp hyllning
Svante Thuresson möter Beppe Wolgers
Kulturens hus, lilla salen
Söndag kväll
Beppe Wolgers är sinnebilden för en tusenkonstnär. När vännen Svante Thuresson väljer att minnas denna mångsidige man tar han avstamp i det texter Beppe skrev, ofta till melodier från den stora amerikanska sångboken. Claes Crona är en av svensk jazz hårdast arbetande slitvargar. Ständigt nya skivor och turnéer för den skicklige pinasiten och hans trio. Med Hans Andersson på bas och Chris Montgomery bakom trummorna formerar de en perfekt sparringpartner till coole Svante. De bjuder alla på härligt hörvärda solon.
Nyss 80 år fyllda verkar Svante glädjande nog inga tecken på att slå av på takten. Från sin säkra position på en barstol så äger han scenen. Sylvassa sånginsatser, ståendes, varvas med sittande läsningar ur Beppes egen memoarbok. Det är ömsint vackert och samtidigt gripande om ett överviktigt stammande barn vars far dör när han bara är 9 år.
En gång i Stockholm, Säg hör jag en vals, Monicas vals, Farfars vals, I New York och Vinter i skärgårn. Alla får de fulländade fraseringar där särskilt de monumentala slutcrescendona från Svantes stämma imponerar. Bäst är det gåtfulla folket i en hudnära tolkning. Att Svante kommer av sig halvvägs och får ta om spelar ingen roll. Den följs av en hårt svängande Sakta vi går genom stan. Extranumret Laura blir till en fenomenal final på en toppenkväll. När Kulturens hus motvilligt lämnas visslar någon glatt på Sakta vi gå genom stan. Bättre betyg kan knappast denna hippa hyllning få.
Johan E. Skoglund
tisdag 31 oktober 2017
måndag 30 oktober 2017
Läs min recension av Django bates i dagens NSD!
Massakrerat mästerverk
Norrbotten big band tolkar Beatles
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll
När man lyssnat till pinasiten, kompositören och arrangören Django Bates omtolkning av Beatles 50-årsjubilernade albumklassiker Sgt. peppers lonely hearts club band är det en enda fråga som snurrar runt i huvudet efteråt. Varför? Varför försöka förbättra något fulländat? Varför skuttar sångaren Martin Dahl runt på scenen med hög hatt, tar sig ner från scenen och skakar hand med folk i publiken? Varför tar han först av sig sin kavaj och sedan sina hängslen? Varför dricker han en kopp te under When I’m sixtyfour? Varför kammar han sig under a day in a life? Varför sitter sångaren på golvet i skräddarställning under She’s leaving home? Varför kunde någon tro att de var en bra idé att avsluta det hela med kitschig allsång till All you need is love? Och varför, dessutom försöka spränga in så många andra Beatleslåtar som möjligt i den finalen?
Så många frågor och så få svar uppenbarar sig efter 80 onödiga minuter. Hela skivan körs rakt av, med samma låtlista som på originalalbumet. Inga överraskningar här inte. Django Bates skämtlynne med ljudeffekter, som en tupp som gal i början av Good morning, good morning känns bara parodiskt. Särskilt då det återupprepas som extranummer.
Rock-kompbandet och Norrbotten big bands blåsare är alla skickliga musiker men det hjälps ändå inte. De få solon de bjuder på känns ytterst onödiga. Varför exempelvis inte utnyttja Stuart Halls violin mer? Och sångaren Martin Dahls röst är något opersonlig om vi jämför med Beatlarnas. Django Bates säger att nästa projekt skall bli en omtolkning av Oasis-plattan Wonderwall som aldrig kommer att framföras. Det tackar vi för. Ännu ett massakrerat mästerverk på scen behöver vi inte.
Johan E. Skoglund
Norrbotten big band tolkar Beatles
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll
När man lyssnat till pinasiten, kompositören och arrangören Django Bates omtolkning av Beatles 50-årsjubilernade albumklassiker Sgt. peppers lonely hearts club band är det en enda fråga som snurrar runt i huvudet efteråt. Varför? Varför försöka förbättra något fulländat? Varför skuttar sångaren Martin Dahl runt på scenen med hög hatt, tar sig ner från scenen och skakar hand med folk i publiken? Varför tar han först av sig sin kavaj och sedan sina hängslen? Varför dricker han en kopp te under When I’m sixtyfour? Varför kammar han sig under a day in a life? Varför sitter sångaren på golvet i skräddarställning under She’s leaving home? Varför kunde någon tro att de var en bra idé att avsluta det hela med kitschig allsång till All you need is love? Och varför, dessutom försöka spränga in så många andra Beatleslåtar som möjligt i den finalen?
Så många frågor och så få svar uppenbarar sig efter 80 onödiga minuter. Hela skivan körs rakt av, med samma låtlista som på originalalbumet. Inga överraskningar här inte. Django Bates skämtlynne med ljudeffekter, som en tupp som gal i början av Good morning, good morning känns bara parodiskt. Särskilt då det återupprepas som extranummer.
Rock-kompbandet och Norrbotten big bands blåsare är alla skickliga musiker men det hjälps ändå inte. De få solon de bjuder på känns ytterst onödiga. Varför exempelvis inte utnyttja Stuart Halls violin mer? Och sångaren Martin Dahls röst är något opersonlig om vi jämför med Beatlarnas. Django Bates säger att nästa projekt skall bli en omtolkning av Oasis-plattan Wonderwall som aldrig kommer att framföras. Det tackar vi för. Ännu ett massakrerat mästerverk på scen behöver vi inte.
Johan E. Skoglund
fredag 27 oktober 2017
Sven-Bertil Taubes
triumfartade tolkningar av pappa Everts eviga visskatt på nya skivan Så länge skutan kan gå är lika mycket arrangören/dirigenten/kompositören/pianisten Peter Nordahls förtjänst. Hans angenäma arrangemang passar perfekt till Sven-Bertils fenomenala fraseringar. Norrköpings symfoniorkester står för bästa backuppen. Extra berörd blir man när man tar sig tid att läsa poesin i texterna då de är tryckta i det medföljande texthäftet. Att följa upp hommage-succéerna är svårt men firma Taube/Nordahl har banne mig gjort det igen.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
torsdag 26 oktober 2017
Idag har jag fortsatt lyssna på
Tomi Malms nya platta Walkin on air. Kul att en finsk musiker och låtskrivare kan göra musik som låter så soldränkt amerikanskt kaliforniskt. Och att både Frank Ådal medverkar som låtskrivare /sångare på en låt samt att en svensk blåssektion förgyller några spår ihop med amerikanarna som dominerar plattan är extra kul. Och att skivan ges ut av ett spanskt bolag bara spär på internationalismen. Och Google lär mig att titeln på det instrumentala öppningsspåret, Kuwakaribisha, betyder välkommen på swahili. Musik har sannerligen inga gränser.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 25 oktober 2017
Bloggen minns Fats Domino!
Först Chuck Berry och nu Fats Domino. Ännu en rock'n'roll-pionjär har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
tisdag 24 oktober 2017
Bloggen minns George Young!
En stor australiensisk musikprofil har lämnat oss. Vem minns inte Friday on my mind och Love is in the air?
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)