God jul och gott nytt år!

En riktigt God jul och ett riktigt got nytt år önskar bloggen alla läsare.

Nu tar bloggen helgledigt men återkommer med nya friska tag 2018.

Johan E. Skoglund

Recension Blues Brothers

The Original Blues Brothers Band, det vill säga bandet med musikerna som var med i den legendariska filmen, har släppt den fina lila bluespärlan The last shade of blue before black.

14 själfulla spår men en speltid på över en timme. Skivan blir till ett fint äreminne över basisten Eric Udel, som tyvärr segnade ned på gatan, föll i koma och dog förra året.  Med härliga gästartister som Dr. John, Eddie Floyd och Paul Shafer. Även om den sistnämndas sånginsats på Sex machine står sig slätt mot James Browns original. Det är genomgående välarrat med sylvassa solon på både gitarr munspel och blås.  Och de är riktigt duktiga sångare i bandet som lyckas förmedla de så i bluesen essentiella känslorna.

Detta är en härlig kärleksförklaring till den blå musiken och dess inre själ.  Bastanta ballader blandas med snabba svängigs saker. I got my Mojo working med fyra leadsångare och hel basndet som kör är härlig bland de snabbare spåren. Bland balladerna måste You left the water running nämnas. Ett extra plus till den fina blå digipacken som skivan leverans i med bild på alla 12 medlemmar i bandet. Och fullödig info om vila som medverkar på varje låt, och vilka som arrat den. Kul också att det är de medverkande själva som producerat och arrat hela plattan. Synd bara att man inte bjudit in några kvinnor att sjunga och spela med. Detta är en manlig bastion.

Den som gillar gungig blues bör inte missa denna trevliga skiva.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av En blåsig jul i dagens NSD!

Gnistrande julkonsert!

En blåsig jul

Luleå Kammarkör och Hemvärnets Musikkår Norrbotten

Dirigenter; Monica Wasberg och Magnus Plumpu

Örnäsets kyrka

Måndag kväll

 När Luleå Kammarkör och Hemvärnets Musikkår Norrbotten gör gemensam sak och äntrar scenen i Örnäsets kyrka kan det knappast börja bättre. Georg Friedrich Händels Dotter Sion passar perfekt för kör och blåsare i skön förening. Magnus Plumpu leder båda ensemblerna med den äran. Något han tyvärr alltför sällan får tillfälle att göra under kvällens lopp.  Majoriteten av programmet är antingen han själv som leder musikkåren solo eller Monika Wasberg som leder Kammarkören solo. Fler samarbeten hade varit önskvärda. Och en bensträckare mitt i konserten. Att sitta en timme och 25 minuter i sträck i kyrkbänkarna tär på kroppen. Men det är bara randanmärkningar.

Det bjuds på en alldeles underbar julkonsert av bästa sort. När kören acapella sjunger När det lider mot jul, Jul jul strålande jul och Stilla natt infinner sig en julkänsla så innerlig att man nästan vill nypa sig själv i armen för att kolla att det verkligen är på riktigt. Och när musikkåren bjuder på taktfasta marscher som Tomtarnas vaktparad, Sleigh ride och ett medley  ur Disneys julaftonstvprogram vill inte fötterna sitta still utan stampar ystert med i takten.  Och man ler glatt åt både bjällror, hästhovsblock, piskrapp och gnäggblås.

Kvällens höjdpunkt är när kören sjunger Arnold Schoenbergs Friede auf Erden. En tänkvärd text som turligt nog finns på svenska i programbladet.  Ett fascinerande körstycke mästerligt dirigerat av Monika Wasberg och dito sjunget av koristerna. Det manar till nödvändig eftertanke och blir till en utmärkt kontrast mot kvällens övriga mer lättsamma program.  Alla i publiken får vara med och sjunga allsång i psalmen Dagen är kommen. Den är lika mäktig som efterföljande avslutningsnumret Hallelujakören ur Händels Messias. Full av värme och julglädje ger man sig ut i vinterkvällen där snön gnistrar lika vackert som julkonserten som nyss avnjutits.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Keely Smith och Lars Ulvenstam

Två hjältar har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Recension Dakota Staton Five classic albums

Soulsångaren Candi Staton kände jag till sedan tidigare, inte minst från hitlåten Young hearts run free från 1976 som just nu är aktuell I någon tv-reklam.  Äpplet faller ju inte långt från trädet som bekant.

Men att äpplet Candi hade ett moderträd i form av mamman Dakota Staton, superb jazzsångare då det begav sig viste jag inte.  Nu har Avid entertainment släppt en lysande dubbel-cd som, vilket titeln anger, bjuder på fem albums inspelade mellan 1957 – 1959. Det är 12 låtar per album, så totalt 60 spår av vilka det rör sig om russinen ur den stora amerikanska sångbokskakan. Misty, Summertime, My funny valentine, How high the moon, Willow weep for me, Avalon, Too close for comfort och The song is you är bara några av all örhängen detta jazzjuvelskrin innehåller.

Dakota Staton backas upp av lysande orksetrar full av idel ädel jazzadel. Både rytmkomp, blås och stråkar är genomgående mycket välspelat. Det bjuds på magnifika solon.  Arrangemangen passar hennes fantastiska röst perfekt. Det är för fans av Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan och dylika jazzdrottningar. Dakotas underbarta röst och frasering är uppe på samma höga nivå. Och Dakota är även en fantastisk scatsångerska.

Några av låtarna är väldigt korta, under 2 minuter men här finns inte ett enda dåligt spår. I det medfölande cd-häftet finns all tillgänglig info man lyckats uppbringa om vilka som medverkar, samt originaltexter från skivorna då det begav sig.

Sällan har uttrycket They don’t make em’ like that anymore varit mer passande.

Johan E. Skoglund

Läs min text i Guiden Bodens julspecial!

Jag har skrivit Hänt i Boden 2017. Finns inte på nätet än men läs gärna papperstidningen.

Johan E. Skoglund

Recension svensk jazzhistoria volym 11

https://youtu.be/cSMoolNwCfQ

Johan E. Skoglund