Läs min recension av två Tranströmerskivor i dagens NSD

Finns inte på nätet men ni hittar den nedan.


Dagsmeja Emma Tranströmer Sjunger Tomas Tranströmer
Daphne/Naxos
Eldklotter Ola Sandström sjunger Tomas Tranströmer Kakafon/Naxos

Tonsatt Tranströmer ger en ny infallsvinkel
Det har väl knappast undgått någon att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur 2011. På två aktuella skivor tolkas hans dikter i sångens form.

Emma Tranströmer har en mäktig mezzosopranstämma och det ligger något värdigt över hennes framföranden av tonsättningar signerade Fredrik Jakobsson, Håkan Parkman och Maurice Karloff av faderns dikter. Detta är en fortsättning på liedertraditionen som vi känner den från Schubert och Mahler. Anders Kreuger bjuder angenäm beledsagning vid pianot på lejonparten av
sångerna. I det trevliga Cd-häftet är alla texterna publicerade. Emma skriver även en fin essä om dikterna ur en dotters perspektiv där. Vackert framfört och utfört av alla inblandade.

Ola Sandström tar utgångspunkten i den svenska visan när han till sitt gitarrackompanjemang sjunger 17 egna Tranströmertonsättningar. Skivan klockar in på styvt en halvtimme så många av låtarna är mellan en och två minuter långa. Inga fraser upprepas. Dikterna sjungs rakt av. Detta är både skivans styrka och svaghet. Då inga texter medföljer blir det till att ta till repeat-knappen för att fullt ut kunna greppa vad man nyss har hört. Men den som gör det får njuta av okomplicerad visa vilken är rakt på. Fast vissa melodier påminner lite väl mycket om varandra. Det finns en historia bakom men det står bara i den medföljande pressreleasen. Synd att inte även den vanliga skivköpande konsumenten får ta del av upprinnelsen till Olas projekt.

Sammanfattningsvis två skivor vilka båda ger en ny infallsvinkel till Tomas Tranströmers diktning -om än ingen av dem känns oumbärlig där hemma i skivhyllan.

Johan E. Skoglund