Läs min recension av Peter Jablonski i dagens NSD

Peters perfekta pianovårspendang

Som ett slags perfekt pendang på konsertserien pianovår i Boden gästade igår Peter Jablonski återigen Björksalen. Och när man hör honom spela förstår man varför Bodensarna tagit honom till sitt hjärta. Spelskickliga pianister finns det gott om, dem går det tretton på dussinet. Men Petr är inte bara spelskicklig. Han ar en charm och karisma som får hans åhörare att smälta likt en smörklick i en het stekpanna.

Kvällens program var lika varierat som det var välspelat. De tre inledande masurkorna av Fredric Chopin tar os med till en slottsträdgård förr i tiden. I all fall känns det så när man lyssnar på musiken. Man kan höra knastret när man går längs grusgången, fåglarna sjunger, blommorna doftar och ljudet av vattnet som rinner i fontänen. August Strindberg denna jubilar i år, blev så fascinerad av de spöklika temana han tycket sig kunna höra i Ludvig van Beethovens pianosonat i d-moll op 31 nr. 2. Att han uppkallade en pjäs efter det. Noterbart är att de är bara i Sverige den kallas för spöksonaten. Oavsett om Strindberg hade rätt eller fel när han påstod sig höra anderöster i stycket så bjuder i alla fall Peter på ett andäktigt vackert framförande. De tre satserna exekuteras ytterst detaljrikt.

Efter pausen bjuds det på idel tongångar från USA. Först ut är tre jazziga preludier signerade George Gershwin vars ystra lekfullhet går inte att ta miste på. Avslutar programmet gör Samuel Barbers monumentala pianosonat från 1950. De fyra satserna har verkligen en egensinnig klangvärld som Peter låter oss kliva in i. Precis som med Beethovensonaten berättar kvällen solist förtjänstfullt om verket innan det fantastiska framförandet av de fyra satserna.

En bagatell av Beethoven blir till ett fint extranummer på en kväll som var allt annat än bagatellartad.

Johan E. Skoglund