Läs min recension av gitarrmusik i dagens NSD!

Brasilianskt gitarrfyrverkeri

Carlos Barbosa Lima & Celia LInde, gitarr
konsthallen, Kulturens hus
Onsdag kväll

Det finns konserter som är så charmerande att man inte kan annat än kapitulera och sitter med ett glatt leende på läpparna både under och efteråt. Onsdagskvällens konsert i konsthallen på Kulturens hus var just precis en sådan tillställning. Två spelskickliga gitarrister bjöd var för sig och tillsammans p bländade teknisk ekvilibrism hopparat med ett attraktivt program som publiken njöt utav i fulla drag. Då är små plumpar i protokollet som att några av Celia Lindes egna kompositioner är rätt så tråkiga och att delar av repertoaren Stanley Meyers Cavatina, Brazil och extranumret Tico Tico känns lite väl mycket publikfrieriande. Det köps rakt av när det framförs i en sådan trevlig och kärleksfull inramning.

Kärleken är det som slår en direkt. Kärleken som brasilianske Carlos Barbosa Lima och svenska Celia Linde känner inför den repertoar och det instrument de bägge är utmärkta ambassadörer för. Att Carlos Barbosa Lima är en stor gitarrist märks inte minst i hur han lyckas gjuta livi sönderspelande stycken som George Gershwins I got rythm och Andrew Lloyd Webbers Don’t cry for me Argentina ur musikalen med samma namn.

De visar också att en gitarr är mycket mer än b ara ett stränginstrument. När de använder den som rytmskapande genom att slå på den tillkommer ännu ytterligare en dimension. Det bjuds på ett avspänt mellansnack där musiken på ett naturligt sätt sätts i sitt sammanhang. Att mästaren Carlos är skickligare än eleven Celia hörs tydligt när han spelar solo. Men när de båda delar scenen är denna överlägsenhet som bortblåst och de bildar ett tonsäkert team. Det var längesedan en rubrik var så passande på ett konsertprogram. Detta var verkligen ett Brasilianskt gitarrfyrverkeri.

Johan E. Skoglund