Öppningskonserten på Festspelen i Piteå brukar vara storslagna invigningar med många solister, stor orkester och överdådigt till max. I år gör man istället helt om och på scenen i Studio Acusticum finns bara den flygel bak vilken Lars-David Nilsson sitter när han ackompanjerar Peter Mattei.
Inleder gör ett knippe sånger signerade Wilhelm Stenhammar där kvällens duo fint klär Bo Bergmans, Wilhelm Eklunds och Johan Ludvig Runebergs texter i lyrisk romans-dräkt.

Sedan så dags för Schuberts sångcykel om Den sköna mjölnerskan. Även den underbart utförd.
Gustav Mahlers sånger är som små minioperor fulla av känslor och det krävs en sångare och en pianist av yppersta klass för att ge dem riktig och rättmätig rättvisa. Här ger Peter och Lars-David verkligen allt i sex utsnitt från tre olika sångcykler. Nu väljer Mattei som tidigare bara stått bredvid flygeln att bli teatralisk och göra utfall mot publiken.

Något som ger det hela en extra ännu mer hudnära dimension. Publiken vill inte sluta applådera och man förstår dem till fullo. Efter tre extranummer, Cole Porters "Night and day" och två italienska sånger där Lars David Nilsson hängt på sig dragspelet är kvällen komplett.
Att bjuda på kammarmusik i en så stor lokal som Studio Acusticum är kan vara något av ett vågspel för artister och publik. Når budskapet fram?

Lyckas det klicka mellan sångare publik och skapa den där närheten som är A och O när kammarmusik framförs?

Svaret på dessa frågor är otvetydigt nja. Mycket beroende på att när man sitter på rad 14 ibland har svårt att höra vad Peter Mattei sjunger, för att inte tala om när han pratar. Men oaktat detta – det går som en dans när detta följsamma par inleder festspelen. Efteråt har man bara en sak i huvudet. Rösten. Peter Matteis superbra stämma som vägrar lämna dig ifred.

Johan E. Skoglund