Läs min recension av David Väyrynen och Norrbotten NEO i lördagens NSD!

Ett allkonstverk med poesi och musik


MUSIK OCH POESI

David Väyrynen

Norrbotten Neo

Modern konstmusik möter texter om Malmfältens människor

Kulturens hus, Luleå

Fredag 2 december kl 19

När Norrbotten Neo slår sina musikaliska påsar ihop med poeten David Väyrynen uppstår ett spännande möte där det bjuds på ett allkonstverk av bästa sort. Att två av kvällens sju verk har kvinnliga upphovspersoner får väl ses som en liten seger i alla fall.

Michael Gordons inledande "ACDC" (1996) är klezmermusik på speed. Mikael Edlunds 2"Trio Sol" 1980) är modernistiskt intressant. Benjamin Staerns ur Hilma Scenes "Prediction of war" (2019/20) är bitvis pulserande högoktanig.

Kate Moores "Blackbird Song" (2018) är en lågmäld trio för altflöjt, basklarinett och vibrafon. Andrea Tarrodis "Madrigali, hommage á Barbara Strozzi" (2017) rör sig i samma klangliga universum och blir än mer intressant mot slutet när David deklamerar med Norrbotten Neo som ljudkuliss.

Alfred Schnittke: "Pianokvartett" (1988) är meditativt med sina långa toner i början på stråkar och piano som följsamt åker med för att sedan bli mer kraftfullt.

Ástor Piazzolla: La muerte del ángel (1960) är som all musik av den argentinske tangokungen rytmiskt svängande. Några intensiva minuter. Att Norrbotten Neo är spelskickliga på en genomgående hög nivå känns nästan överflödigt att påpeka.

David Väyrynen läser sin poesi på klassiskt poetmaner. Och publiken skrattar inkännande åt hans absurda vardagsbetraktelser. Hjälper man ett arsle får man bara skit tillbaka – är bara ett av många slagkraftiga livsråd vi får oss till livs.

Åhörarna vid de fullsatta borden får sig till livs en kulturell smältdegel där olika uttryck samsas fint på scen. Ett intressantare sätt att tillbringa en decemberkväll på är svårfunnet.

Johan E- Skoglund