Recension Alan Jackson Eskilstuna

Bara för att en stor countryartist kommer till Sverige hade jag begett mig till Eskilstuna och Sundbyholms travbana oavsett vem det var. Men nu råkade det vara en artist jag verkligen gillar och har flera skivor med. Efter att ha köat i cirka en timme där det verkligen kändes i fötterna att man hade nya boots på sig så kom man in på området. Efter en halvtimme där gick Refreshments upp på scen och spelningen var helt OK. Rockmusiken lät precis som på skiva. Inga nya solon eller dylikt. Bra men inte revolutionerande på något vis. Efter ytterligare en paus på ca en halvtimme så äntrar Jill Johnson scenen.

Likt Refreshments kör hon bara 8 låtar. Några covers vilket gör hennes framträdande tämligen ointressant. Det skall tydligen komma en platta music row 2 i höst där hon tolkar ytterligare favoritcovers från Nashville! Gäsp och åter gäsp!

Publiken var precis som jag hade förväntat mig. Cowboyhattar, boots, skinnvästar, jackor med fransar, sporrar och olika westernsmycken. Öl dracks i kopiösa mängder men jag såg ingen bli omhändertagen av vakterna eller någon som bråkade eller spydde. Folk var där för sin kärlek till countryn och Allan jackson. Amerikanska veteranbilar visades upp och hamburgeroset låg tätt över nejden liksom i viss mån cigarettröken.

När Allan äntrar scener råder en eufori och en lycka som går att ta på. Han ger oss alla sina största hits på en och en halv timme utan paus. Mellansnacket är korthugget. Här berättas inga turnéminnen eller historier. I stället avverkas i rask takt låtar som Gone country, Little bitty, Chattahoochee, Drive, Small town southern man, Remember when och It’s five ó clock somewhere. Några obligatoriska publikfriande hälsningar till Sweden och lite filmade bilder från Eskilstuna på videoskärmen bredvid scenen ramar fint in det hela. Kompbandet the Strayhorns var några av de skickligaste pickers jag sett bakom en artist någonsin. Deras spel på fidle, steelguitar, mandolin, gitarr, piano trummor m.m. är hänförande. En perfekt match till Alans sagolikt varma röst.

Folk dansar ystert och sjunger både glatt och känslofyllt med i låtarna. Ingen som varit där inklusive undertecknad lämnar travbanan oberörd. På bussen hem är jag i ett lyckorus som inte riktigt vill lägga sig - än. Under konsertens gång nöp jag mig i armen för att kolla att jag inte drömmer. Och det gjorde jag inte. Detta är en kväll som sent skall glömmas.

Betyg: JJJJJ till Alan Jackson. Jill och Refreshments betygsätter jag inte då jag primärt var där för att se en världsstjärna som Alan och en jämförelse med honom känns orättvis.

Johan E.