Recension på bloggen framöver av två nya skivor från Naxos.
Johan E. Skoglund
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Idag väntar jag otåligt...
På min beställning från Naxos. De spelar nog ingen roll hur gammal jag blir. Tvingas jag vänta på en skivbeställning längre än planerat bli jag som ett barn på julaftons morgon.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 29 mars 2011
måndag 28 mars 2011
Läs åtta recensioner av mig i dagens & lördagens NSD.
I helgen har jag varit på Swedish Jazz Ceelbration. Där recenserade jag åtta olika akter. Recensionerna som finns i lördagens och dagens NSD finns inte på nätet men jag lägger ut dem nedan. Då jag inte själv läst tidningen kan rubrikerna mycket väl vara annorlunda där. Håll till godo!
MA Numminens nyfolkliga allmogejazzkapell
Lilla salen
Torsdag kväll
M. A. behöver inga bleka kopior
Att beskriva det som M.A. Nuuminen och hans medmusikanter levererar från scen med ord är svårt. Det ligger något helt eget över detta finska fenomen som är så unik som bara ett stort geni kan vara. Vem annars skulle få för sig att tonsätta den tyske filosofen Ludwig Wittgensteins texter och översätta dem till svenska? En svit i sex satser varav fem framförs här till Pedro Hietanens egensinniga pianoarrangemang. Sedan lämnar Pedro pianot åt Jani Uhlenius och hänger på sig ett dragspel, Pekka Sarmanto ansluter bakom basen och M.A. spelar med trumvispar på en telefonkatalog.
Lika fascinerande som M.A.s sångstil är hans kärva finlandssvenska mellansnack där frasen tack människor återkommer flera gånger. Publiken skrattar så de tjuter åt hans förklaringar till vad som komma skall.
Alla fyra bjuder på sylvassa solon. Gamla standards som Jeepers Creepers, Singin’ in the rain och All of me, i egna svenska översättningar, blandas med egna låtar som Med min kvinna i riksdagshusets park. Det svänger rakt igenom hela kvällen från första stund till avslutande extranumret Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Lite scatsång smyger sig också in vilket bara ökar på M.A.s säregna frasering och sångteknik yterliggare. Detta är sjuttio mycket fascinerade minuter publiken bjuds på. Det kan tyckas som om världen behöver fler vokala konstnärer av Numminens typ men så är inte fallet. Han är så unik att det räcker med en M.A. Alla andra vore blott bleka kopior.
Johan E. Skoglund
oulu allstar big band – goes heavy, Jarkko Ahola sång Tappio Maunuvaara dir.
stora salen
Fredag kväll
Hårdrock + storbandsjazz = Nja?
Att tolka kända hårdrockslåtar i storbandsarrangemang kan tyckas mer kitch än kul. Men faktum är att båda musikstilarna har ett inneboend gung i sig. Något som vill ut. Jarko Ahola har mycket som vill ut. Hans starka pipa är inte att leka med. Han bildar ihop med Tapio Maunovara och hans Ouolo all star big band en något udda fågel i jazzfamiljen. Som icke hårdrockare ställer man sig tveksam till det som strömmar ut från scenen. Queen, Ronnie James DIo, Manowar, Kiss och Black Sabaths låtar i ny kotsym låter bara konstigt i ärlighetens namn.
Men det svänger något så infernaliskt och storbandets alla solsiter är på topp. Publikens hårdrockare verkar begeistrade och headbangar glatt med när sångaren så gör. Utan att framstå som en kultursnobb som inte gillar hårdrock var detta ett svårbedömt möte för en som vanligtvis inte lyssnar på genren. Jazzälskaren säger dock definitivt nej. Alla galna idéer måste inte genomföras.
Johan E. Skoglund
Marie Boine Band
Stora salen
Fredag kväll
Mäktigt och medryckande Marie!
Marie Boine, den främsta nutida uttolkaren av den samiska jojktraditionen tar med sig ett tajt band när hon närapå fyller hela stora salen under fredagskvällen. Trummorna går som en röd tråd genom hela spelningen. Även trumpeten, de elektroniska bakgrunderna och den stora bildskärm som visar rörliga nordliga vinterbilder bakom henne återkommer ständigt.
Hela låtlistan karaktäriseras av ett genomgående flow från inledande Gola Gola, hör stammoderns röst. Att man som åhörare inte kan ett endaste ord samiska spelar ingen roll. Detta är en stor scenisk upplevelse där jojk, dans, musik, bilder, klädsel och ljussättning blir till ett enda stort allkonstverk som skall upplevas live. Alla medverkande ger verkligen sitt yttersta och levererar en musikalisk bryggd som visar på varför Marie Boine i år kan fira 25 år som skivartist.
Publiken låter sig hänföras av det suggestiva som fyller stora salen till minsta kvadratcentimetern. Bra musik är den som berör även om beröringspunkterna med det som berör egentligen inte är så många hos åhöraren. Så är fallet här. Medryckande och mäktigt Marie.
Johan E. Skoglund
Sarah Riedel Timeline
Konsthallen
Fredag kväll
Suveränt Sarah!
Sarah Riedel har på senare år stigit fram som en av de mest intressanta sångerskorna på den samtida svenska jazzscenen. Innan konserten börjar får hon fylla i en stimraport så radion, som sänder live, vet till vem ersättningen skall betalas ut. I fälten för kompositör, textförfattare och arrangör står ett och samma namn rakt igenom. Hennes eget.
Uppbackad av elgitarr, akustisk bas, trummor och en stråkkvartett bjuder hon på spännande långa engelskspråkiga låtar. Come winter, The storm, This is och Spring alla har de gemensamt att de sätter hennes suggestiva röst i centrum. En röst som är egensinnigt vän när hon sjunger sina texter, som ofta är fyllda av en påtaglig svärta. Alla sju medmusikanterna manifesterar en musikalitet som verkligen är något extra. Scenen, konsthallen timman före midnatt, med bara ljus på artisterna och i övrigt mörkt, är också den perfekta inramningen till det som bjuds.
Den kärva instrumenteringen, stråkarna till trots, låter åhörarna ta del av ett stort konstnärskap i det lilla. Ibland är det allt som krävs för att riktigt beröra. Suveränt Sarah!
Marilyn Mazour group
Lilla salen
Lördag Eftermiddag
Oväntat och spännande
Marilyn Mazour och hennes svensk-danska jazzkvartett bjuder på furiös fusion som verkligen måste vara lika intressant att spela som den är att lyssna på. Hon uträttar stordåd bakom sina trummor och andra slagverksinstrument, bland annat en keramikkruka. Men detta är lika mycket en kollektiv upplevelse - där alla fyra inblandade har lika stor del i framgången.
Klavs Hovman på elbas, Fredrik Lundin på sax och flöjt samt den svenske gitarristen Krister Jonsson presterar alla glödheta solon av det mer expressiva slaget. Kristers avslutande ballad med långt gitarrsolo och Fredrik på altflöjt, samt Marilyns Magic box hör till höjdpunkterna. En timme där alla låtar flyter in i varnadra blir till en enda lång jamsession. Åhöraren behöver bara följa med med öppna sinnen. Sådan här musik skall med fördel upplevas live, utan det inspelade mediets begränsningar. Här är fyra musiker som vågar tänja gränserna för vad som kan uträttas med sina respektive instrument, både på egen hand och tillsammans. Det är oftast de oväntade som är det mest spännande.
Johan E. Skoglund
Dizzie Gillespie Symphonie Session
Stora salen
Lördag kväll
Riktigt, riktigt bra
Dizzie Gillespie spelade in sju av sina största succéer i nya arrangemang med pianotrio och symfoniorkester. Det är detta program som Uleåborgssymfonikerna har med sig i bagaget när man intar stora salen. Att fylla Dizzies skor är inge enkel uppgift men Greg Gilbert lyckas med bravur med sitt sköna spel på både trumpet och flygelhorn.
Hans komp går inte av för hackor det heller. Cyrus Chestnut är en stor musiker, där han huserar bakom sin flygel. John Lee, elegant spelandes elbas, är även trevlig presentatör av sin forne spelkollegas kompositioner. Och unge trummisen Drew Mackasek imponerar stort. Addera en sylvass orkester ledd av Jukka Myllis och vi har ett dreamteam. Manteca, Con Alma och A night in Tunisia är alla glimrande i dessa kraftfulla framföranden.
Innan jazzkvartetten avslutar med softa extranumret I can't get started så säger Lee att detta är den bästa orkester man framfört programmet med. Som publik kan man inte annat än ta honom på orden. Detta var riktigt, riktigt bra.
Johan E. Skoglund
Bugge Wesseltoft
Lilla salen
Lördag kväll
Fascinerande och gränslöst
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Bugge Wesseltoft, den norske musikern som använder sig av både syntar datorer och allehanda elektroniska manicker som komplement till flygeln spelar samma timme som elförbrukningen skall minska under Earth Hour.
Hans tid i lilla salen bjuder på fyra långa stycken som inte närmare presenteras. Bugge bara spelar. Vill man veta vad låtarna heter, gå in på hans hemsida och se efter på hans senaste skiva Play, varifrån de kommer. Själv har han inte titlarna i huvudet just för tillfället.
Och när man lyssnar på hans blandning av folkmusik, synt och electronica är låttitlarna något som man inte alls känner någon avsaknad av. Långa tonsjok som bara är. Materialet hade lika gärna kunna framföras på en rockfestival eller en klassisk dito. Gränslös musik i ordets rätta bemärkelse. Kompositionerna börjar oftast med vänt spel på flygeln som via ljudeffekter och loopningar sedermera muteras till något helt annat. Musik som kräver allt både av artist och åhörare. Fascinerande var ordet.
Johan E. Skoglund
Dee Dee Bridgewater & Norrbotten big band
Stora salen
Lördag kväll
Ännu ett framförande gör varken till eller från
Norrbotten big band har under årens lopp skämt bort konsertbesökare i Norrbotten och annorstädes med celebra solistbesök. Dee Dee Bridgewater är ännu ett av dessa. Färsk grammyvinnare för sina Billie Holiday-tolkningar, framför hon dem. Och hon gör det helt okej.
Storbandet under Håkan Broströms ledning, och delvis arr., spelar som vanligt fantastiskt. Dee Dee sjunger som en gudinna när hon scattar och tar i och levererar ett roligt mellansnack. Ändå känns det som att något fattas här. När hon för andra gången kommer av sig och får be bandet ta om God bless the Child, ursäktar hon sig med att man bara hunnit repa igenom materialet en endaste gång igår. Kanske är det det som är problemet? Eller att klassiker som All of me, Lover Man och A foggy day in London town är just klassiker. Framförda tusentals gånger innan. Ännu ett framförande gör varken till eller från.
Och att bara bjuda på nio låtar utan något extranummer är snålt, mycket snålt. Men det kanske är festivalens dramaturgi. Alla, oavsett hur stor du än är, får max en timme och tio minuter. Varken mer eller mindre.
Johan E. Skoglund
MA Numminens nyfolkliga allmogejazzkapell
Lilla salen
Torsdag kväll
M. A. behöver inga bleka kopior
Att beskriva det som M.A. Nuuminen och hans medmusikanter levererar från scen med ord är svårt. Det ligger något helt eget över detta finska fenomen som är så unik som bara ett stort geni kan vara. Vem annars skulle få för sig att tonsätta den tyske filosofen Ludwig Wittgensteins texter och översätta dem till svenska? En svit i sex satser varav fem framförs här till Pedro Hietanens egensinniga pianoarrangemang. Sedan lämnar Pedro pianot åt Jani Uhlenius och hänger på sig ett dragspel, Pekka Sarmanto ansluter bakom basen och M.A. spelar med trumvispar på en telefonkatalog.
Lika fascinerande som M.A.s sångstil är hans kärva finlandssvenska mellansnack där frasen tack människor återkommer flera gånger. Publiken skrattar så de tjuter åt hans förklaringar till vad som komma skall.
Alla fyra bjuder på sylvassa solon. Gamla standards som Jeepers Creepers, Singin’ in the rain och All of me, i egna svenska översättningar, blandas med egna låtar som Med min kvinna i riksdagshusets park. Det svänger rakt igenom hela kvällen från första stund till avslutande extranumret Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Lite scatsång smyger sig också in vilket bara ökar på M.A.s säregna frasering och sångteknik yterliggare. Detta är sjuttio mycket fascinerade minuter publiken bjuds på. Det kan tyckas som om världen behöver fler vokala konstnärer av Numminens typ men så är inte fallet. Han är så unik att det räcker med en M.A. Alla andra vore blott bleka kopior.
Johan E. Skoglund
oulu allstar big band – goes heavy, Jarkko Ahola sång Tappio Maunuvaara dir.
stora salen
Fredag kväll
Hårdrock + storbandsjazz = Nja?
Att tolka kända hårdrockslåtar i storbandsarrangemang kan tyckas mer kitch än kul. Men faktum är att båda musikstilarna har ett inneboend gung i sig. Något som vill ut. Jarko Ahola har mycket som vill ut. Hans starka pipa är inte att leka med. Han bildar ihop med Tapio Maunovara och hans Ouolo all star big band en något udda fågel i jazzfamiljen. Som icke hårdrockare ställer man sig tveksam till det som strömmar ut från scenen. Queen, Ronnie James DIo, Manowar, Kiss och Black Sabaths låtar i ny kotsym låter bara konstigt i ärlighetens namn.
Men det svänger något så infernaliskt och storbandets alla solsiter är på topp. Publikens hårdrockare verkar begeistrade och headbangar glatt med när sångaren så gör. Utan att framstå som en kultursnobb som inte gillar hårdrock var detta ett svårbedömt möte för en som vanligtvis inte lyssnar på genren. Jazzälskaren säger dock definitivt nej. Alla galna idéer måste inte genomföras.
Johan E. Skoglund
Marie Boine Band
Stora salen
Fredag kväll
Mäktigt och medryckande Marie!
Marie Boine, den främsta nutida uttolkaren av den samiska jojktraditionen tar med sig ett tajt band när hon närapå fyller hela stora salen under fredagskvällen. Trummorna går som en röd tråd genom hela spelningen. Även trumpeten, de elektroniska bakgrunderna och den stora bildskärm som visar rörliga nordliga vinterbilder bakom henne återkommer ständigt.
Hela låtlistan karaktäriseras av ett genomgående flow från inledande Gola Gola, hör stammoderns röst. Att man som åhörare inte kan ett endaste ord samiska spelar ingen roll. Detta är en stor scenisk upplevelse där jojk, dans, musik, bilder, klädsel och ljussättning blir till ett enda stort allkonstverk som skall upplevas live. Alla medverkande ger verkligen sitt yttersta och levererar en musikalisk bryggd som visar på varför Marie Boine i år kan fira 25 år som skivartist.
Publiken låter sig hänföras av det suggestiva som fyller stora salen till minsta kvadratcentimetern. Bra musik är den som berör även om beröringspunkterna med det som berör egentligen inte är så många hos åhöraren. Så är fallet här. Medryckande och mäktigt Marie.
Johan E. Skoglund
Sarah Riedel Timeline
Konsthallen
Fredag kväll
Suveränt Sarah!
Sarah Riedel har på senare år stigit fram som en av de mest intressanta sångerskorna på den samtida svenska jazzscenen. Innan konserten börjar får hon fylla i en stimraport så radion, som sänder live, vet till vem ersättningen skall betalas ut. I fälten för kompositör, textförfattare och arrangör står ett och samma namn rakt igenom. Hennes eget.
Uppbackad av elgitarr, akustisk bas, trummor och en stråkkvartett bjuder hon på spännande långa engelskspråkiga låtar. Come winter, The storm, This is och Spring alla har de gemensamt att de sätter hennes suggestiva röst i centrum. En röst som är egensinnigt vän när hon sjunger sina texter, som ofta är fyllda av en påtaglig svärta. Alla sju medmusikanterna manifesterar en musikalitet som verkligen är något extra. Scenen, konsthallen timman före midnatt, med bara ljus på artisterna och i övrigt mörkt, är också den perfekta inramningen till det som bjuds.
Den kärva instrumenteringen, stråkarna till trots, låter åhörarna ta del av ett stort konstnärskap i det lilla. Ibland är det allt som krävs för att riktigt beröra. Suveränt Sarah!
Marilyn Mazour group
Lilla salen
Lördag Eftermiddag
Oväntat och spännande
Marilyn Mazour och hennes svensk-danska jazzkvartett bjuder på furiös fusion som verkligen måste vara lika intressant att spela som den är att lyssna på. Hon uträttar stordåd bakom sina trummor och andra slagverksinstrument, bland annat en keramikkruka. Men detta är lika mycket en kollektiv upplevelse - där alla fyra inblandade har lika stor del i framgången.
Klavs Hovman på elbas, Fredrik Lundin på sax och flöjt samt den svenske gitarristen Krister Jonsson presterar alla glödheta solon av det mer expressiva slaget. Kristers avslutande ballad med långt gitarrsolo och Fredrik på altflöjt, samt Marilyns Magic box hör till höjdpunkterna. En timme där alla låtar flyter in i varnadra blir till en enda lång jamsession. Åhöraren behöver bara följa med med öppna sinnen. Sådan här musik skall med fördel upplevas live, utan det inspelade mediets begränsningar. Här är fyra musiker som vågar tänja gränserna för vad som kan uträttas med sina respektive instrument, både på egen hand och tillsammans. Det är oftast de oväntade som är det mest spännande.
Johan E. Skoglund
Dizzie Gillespie Symphonie Session
Stora salen
Lördag kväll
Riktigt, riktigt bra
Dizzie Gillespie spelade in sju av sina största succéer i nya arrangemang med pianotrio och symfoniorkester. Det är detta program som Uleåborgssymfonikerna har med sig i bagaget när man intar stora salen. Att fylla Dizzies skor är inge enkel uppgift men Greg Gilbert lyckas med bravur med sitt sköna spel på både trumpet och flygelhorn.
Hans komp går inte av för hackor det heller. Cyrus Chestnut är en stor musiker, där han huserar bakom sin flygel. John Lee, elegant spelandes elbas, är även trevlig presentatör av sin forne spelkollegas kompositioner. Och unge trummisen Drew Mackasek imponerar stort. Addera en sylvass orkester ledd av Jukka Myllis och vi har ett dreamteam. Manteca, Con Alma och A night in Tunisia är alla glimrande i dessa kraftfulla framföranden.
Innan jazzkvartetten avslutar med softa extranumret I can't get started så säger Lee att detta är den bästa orkester man framfört programmet med. Som publik kan man inte annat än ta honom på orden. Detta var riktigt, riktigt bra.
Johan E. Skoglund
Bugge Wesseltoft
Lilla salen
Lördag kväll
Fascinerande och gränslöst
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Bugge Wesseltoft, den norske musikern som använder sig av både syntar datorer och allehanda elektroniska manicker som komplement till flygeln spelar samma timme som elförbrukningen skall minska under Earth Hour.
Hans tid i lilla salen bjuder på fyra långa stycken som inte närmare presenteras. Bugge bara spelar. Vill man veta vad låtarna heter, gå in på hans hemsida och se efter på hans senaste skiva Play, varifrån de kommer. Själv har han inte titlarna i huvudet just för tillfället.
Och när man lyssnar på hans blandning av folkmusik, synt och electronica är låttitlarna något som man inte alls känner någon avsaknad av. Långa tonsjok som bara är. Materialet hade lika gärna kunna framföras på en rockfestival eller en klassisk dito. Gränslös musik i ordets rätta bemärkelse. Kompositionerna börjar oftast med vänt spel på flygeln som via ljudeffekter och loopningar sedermera muteras till något helt annat. Musik som kräver allt både av artist och åhörare. Fascinerande var ordet.
Johan E. Skoglund
Dee Dee Bridgewater & Norrbotten big band
Stora salen
Lördag kväll
Ännu ett framförande gör varken till eller från
Norrbotten big band har under årens lopp skämt bort konsertbesökare i Norrbotten och annorstädes med celebra solistbesök. Dee Dee Bridgewater är ännu ett av dessa. Färsk grammyvinnare för sina Billie Holiday-tolkningar, framför hon dem. Och hon gör det helt okej.
Storbandet under Håkan Broströms ledning, och delvis arr., spelar som vanligt fantastiskt. Dee Dee sjunger som en gudinna när hon scattar och tar i och levererar ett roligt mellansnack. Ändå känns det som att något fattas här. När hon för andra gången kommer av sig och får be bandet ta om God bless the Child, ursäktar hon sig med att man bara hunnit repa igenom materialet en endaste gång igår. Kanske är det det som är problemet? Eller att klassiker som All of me, Lover Man och A foggy day in London town är just klassiker. Framförda tusentals gånger innan. Ännu ett framförande gör varken till eller från.
Och att bara bjuda på nio låtar utan något extranummer är snålt, mycket snålt. Men det kanske är festivalens dramaturgi. Alla, oavsett hur stor du än är, får max en timme och tio minuter. Varken mer eller mindre.
Johan E. Skoglund
torsdag 24 mars 2011
Att undvika jag i recensioner
Som frilansare undviker jag medvetet ordet jag i recensioner men de är det tydligen inte alla som gör
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 23 mars 2011
Bloggen lyfter på hatten för Pinetop Perkins
För några veckor sedan blev han den äldsta grammyvinnaren någonsin, 97 år gammal. Nu har han somnat in
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs min intervju med Babsan i senaste guiden Boden!
Jag har även inteervjuat Daniel Rönnbäck samt gjort en intervju om Bodens kommuns nya e-tjänster.
Läs dem här!
Johan E. Skoglund
Läs dem här!
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Vart tog alla hundar vägen? i gårdagesn NSD
Texten finns inte på nätet så jag lägger även ut den än. Har inte läst tidningen än, så rubriken kan vara annorlunda.
Opretentiös revyhistoria
Var blev alla hundar av?
Sagateatern Boden
Måndag kväll
Hasse Å Tages låtar och sketcher är så djupt rotade i den svenska nöjeshistorien att de aldrig känns fel att plocka upp den igen. En snögloppig gråmulen marskväll i Boden känns det riktigt värmande att få slå sig ned i Sagabiografens röda plyschfåtöljer och låta Skellefteås stolthet Ann-Kristin Hedmark med sina kompetenta kompmusiker ta oss i publiken med på en resa längs minnenas allé.
När det gäller materialet så har man en rätt så stor skattkista att ösa ur. Så Peter Harrysons roll som regissör har nog varit lika mycket att välja ut vad som inte får plats som att välja vad som skall med.
Välkända nummer likt As time goes by, O vad en liten gumma kan gno, Rågsved, Studsviksvalsen, Inte mod och avslutande extranumret Var blev ni av är alla förtjänstfullt fraserade. Och det som främst slår en är hur aktuella texterna är än idag.
Förutom Ann-Kristin så sjunger även pianisten Leif Gellerfalk och båda agerar i talade sketcher såsom Sannolikhetsmonologen. Musikerna Christer Karlberg gitarr/kapellmästare, Lars Thorsberg bas och Jonas Backman bakom slagverken bjuder på en stabil bakgrund.
Det ligger något opretentiöst över kvällens föreställning, ingen scenografi bara fem personer på en scen som gör det de är bra på. Inga manér eller tillgjordheter. De levererar rakt upp och ned enkla och rättframma tolkningar av duons välkända samhällssatir. Och det är just detta som gör kvällen så bra. De försöker inte nytolka dessa klassiker eller göra de till något de egentligen inte alls är. Ibland är det det enkla som är det geniala.
Johan E. Skoglund
Opretentiös revyhistoria
Var blev alla hundar av?
Sagateatern Boden
Måndag kväll
Hasse Å Tages låtar och sketcher är så djupt rotade i den svenska nöjeshistorien att de aldrig känns fel att plocka upp den igen. En snögloppig gråmulen marskväll i Boden känns det riktigt värmande att få slå sig ned i Sagabiografens röda plyschfåtöljer och låta Skellefteås stolthet Ann-Kristin Hedmark med sina kompetenta kompmusiker ta oss i publiken med på en resa längs minnenas allé.
När det gäller materialet så har man en rätt så stor skattkista att ösa ur. Så Peter Harrysons roll som regissör har nog varit lika mycket att välja ut vad som inte får plats som att välja vad som skall med.
Välkända nummer likt As time goes by, O vad en liten gumma kan gno, Rågsved, Studsviksvalsen, Inte mod och avslutande extranumret Var blev ni av är alla förtjänstfullt fraserade. Och det som främst slår en är hur aktuella texterna är än idag.
Förutom Ann-Kristin så sjunger även pianisten Leif Gellerfalk och båda agerar i talade sketcher såsom Sannolikhetsmonologen. Musikerna Christer Karlberg gitarr/kapellmästare, Lars Thorsberg bas och Jonas Backman bakom slagverken bjuder på en stabil bakgrund.
Det ligger något opretentiöst över kvällens föreställning, ingen scenografi bara fem personer på en scen som gör det de är bra på. Inga manér eller tillgjordheter. De levererar rakt upp och ned enkla och rättframma tolkningar av duons välkända samhällssatir. Och det är just detta som gör kvällen så bra. De försöker inte nytolka dessa klassiker eller göra de till något de egentligen inte alls är. Ibland är det det enkla som är det geniala.
Johan E. Skoglund
måndag 21 mars 2011
Läs flera texter av mig denna vecka och nästa!
Återkommer med var ni kan läsa dem då de publiceras.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
fredag 18 mars 2011
Recension; Journalistik nätet och maktens ordningar
En tunn debattbok (90 s.) där Anders R Olsson, Michael Karlsson och Lars Ilshammar levererar i varsin text tre olika perspektiv på bokens titel. En intressant liten tankeväckare utgiven av SIMO, Stiftelsen institutet för mediestudier. Bör läsas av flera intresserade av ämnet och användas som grund för debatt om journalistikens utveckling och framtid. Boken ger fler frågor än svar efteråt och sätter i gång en tankeprocess. Och det är ju så det skall vara med bra böcker. De levererar nya insikter som man själv sedan kan fnula vidare på snarare än färdiga lösningar att acceptera.
Rekommenderas varmt även om betyget inte blir det högsta.
Betyg: JJJ
Johan E. Skoglund
Rekommenderas varmt även om betyget inte blir det högsta.
Betyg: JJJ
Johan E. Skoglund
torsdag 17 mars 2011
Recension Jazz Nocturne American Concertos of the Jazz Age
Amerikansk klassisk musik från mitten av förra seklet med ena benet I jazzen och det andra i symfoniorkestern bjuds på denna skiva från Naxos. Lite schizofren blir ljudbilden då fyra olika pianister medverkar. En för varje verk. Även en banjo-konsert smyger sig in. Kul dock att för första gången på skiva få höra Ferd Groffes originalarrangemang av George Gershwins Rhapsody in blue. Alltid kul att upptäcka nya musikaliska bekantskaper som James Price Johnson, Harry Reser och Dana Suesse.
En småtrevlig skiva som är kul lyssning för stunden men inget som lämnar några djupare intryck varken från dirigenten Richard Rdenebrg, Hot Springs Music Festival Symphony Orchestra eller solsiterna. Solister är;Garry hammond, Tatiana Roitman,Peter Mintun, Michael Gurt bakom pianot och Dan Voppie med sin banjo.
eller från solister. Men som lättsmällt ljudmatta på kontoret eller vid städning är den perfekt.
Betyg; JJJJohan E. Skoglund
En småtrevlig skiva som är kul lyssning för stunden men inget som lämnar några djupare intryck varken från dirigenten Richard Rdenebrg, Hot Springs Music Festival Symphony Orchestra eller solsiterna. Solister är;Garry hammond, Tatiana Roitman,Peter Mintun, Michael Gurt bakom pianot och Dan Voppie med sin banjo.
eller från solister. Men som lättsmällt ljudmatta på kontoret eller vid städning är den perfekt.
Betyg; JJJJohan E. Skoglund
Recension Italian songs and ballads Stefano Secco
En utsökt platta där Stefano Seccos mäktiga tenorstämma ackompanjerad av den lika lyhörda pianisten David Abramovitz levererar en härlig bukett italienska sånger från slutet av förförra århundradet, 12 signerade Francesco Paolo Tosti och en vardera från Pietro Mascagni samt Stefano Donaudy.
Avsaknad av sångtexter i texthäftet och det faktum att skivan är väldigt kort gör att något toppbetyg tyvärr inte kommer i fråga denna gång. Men musikaliskt är detta oklanderligt framfört från första till sista tonen.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Avsaknad av sångtexter i texthäftet och det faktum att skivan är väldigt kort gör att något toppbetyg tyvärr inte kommer i fråga denna gång. Men musikaliskt är detta oklanderligt framfört från första till sista tonen.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Recension the 18th century american Overture Gallois
Under slutet av 1700-talet och början av 1800-yalet utvandrade flera europeiska kompositörer till USA och verkade där som symfoniker. Deras symfonier och ouvertyrer innehöll ofta citat från europeiska och amerikanska folkliga visor och nationalsånger. Tre för mig i alla fall tidigare helt okända kompositörer, Benjamin Carr, James Hewit och Alexander Reinagle, visas upp på denna porträttskiva, Patrik Gallois dirigerar som alltid sina finska procelyter i Simfonia Finlandia Jyväskylä med stor finess. En extra guldstjärna till Bertil van Boer som letat i arkiven och satt ihop dessa ofullständiga partitur från bland annat bevarade pianosolon. Detta är musik man blir glad av.
Betyg, JJJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg, JJJJJ
Johan E. Skoglund
Recension Brian Easdale Filmmusik
1948 fick för första gången en icke-amerikansk kompositör ta emot en Oscarsstatyett för bästa originalmusik. Priset gick till Brain Easdale för musiken till balettfilmen de röda skorna. En svit med denna musik, för symfoniorkester och det tidiga elektroniska instrumentet ondes matenot, inleder denna hörvärda skiva i Chandos utmärkta serie med filmmusik. Cynthia Miller spelar glimrande solo på sitt något udda instrumentval och Ramon Gumba dirigerar som alltid i denna serie välklingande.
BCC national symphony orchestra of Wales och dess kör lyser rakt igenom oavsett om det handlar om en reklamfilm för traktorer eller nunnor i 1800-talets Indien som är det visuella musiken skall beledsaga. Sex härliga sviter och som alltid vad gäller dessa skivor fullödigt texthäfte med svartvita foton från filmerna och sångtexter till de vokala partierna. Så här skall en kompositör pressenteras på skiva. Att musiken inte alltid är etthundra procent intressant spelar mindre roll.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
BCC national symphony orchestra of Wales och dess kör lyser rakt igenom oavsett om det handlar om en reklamfilm för traktorer eller nunnor i 1800-talets Indien som är det visuella musiken skall beledsaga. Sex härliga sviter och som alltid vad gäller dessa skivor fullödigt texthäfte med svartvita foton från filmerna och sångtexter till de vokala partierna. Så här skall en kompositör pressenteras på skiva. Att musiken inte alltid är etthundra procent intressant spelar mindre roll.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Recension Kurt Elling the gate
En riktigt svängig jazzplatta. Kurt Elling omger sig med gamla bekanta som Laurence Hobgod briljant bakom elfenbenet och Bob Mintzer blåsande I sin sax så det står härliga till. Välvalda covers såsom Stepin out, After the love has gone och Norwegian wood blandas med sylvassa original till en häxbryggd som gör att all snö utomhus med ens känns som bortblåst. Detta är stor tonkonst i flera avseenden. Don Was taktsäkra produktion sätter Ellings eleganta sångstil i centrum och bjuder på en skiva som ger åhöraren något nytt vid varje genomlyssning. Det är få skivor förunnat att bjuda på sådant.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
onsdag 16 mars 2011
Kompetensutveckling - läser böcker om skrivande
Som kompetensutveckling läser jag regelbundet böcker om skrivande. Några nyinköpta på gång nu som jag recenserar på bloggen när jag läst dem.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 15 mars 2011
Recension två svenska körskivor
Laudi Malmö kammarkör
Ännu en fantastik utgåva i Naxos serie Swedish Choral Society där Malmö Kammarkör och Dan Olof Stenlund visar varför dem är så välrespekterade som de är. Jag har själv sett dem live två gånger och denna skiva med musik från renässansen till nutria är lika magisk som dessa två liveupplevelser.
Pater Cælestis – Terra Mater – Vox Humana Erik Westbergs vokalensemble
Erik Westerbergs vokal ensemble släpper en box på eget skivbolag, genom musikhögskolans försorg. 3 cd-skivor med olika teman bjuder på moderna tongångar. Alla texter medföljer och detta är stor musik i flera avseenden. Flera specialkomponerade verk direkt för kören får här sina premiärinspelningar. Alltid lika kul att få höra på skiva vad man tidigare upplevt live.
Två riktiga femettor som alla älskare av samtida svensk körmusik bör införskaffa.
De får båda likadana betyg var för sig nämligen; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Ännu en fantastik utgåva i Naxos serie Swedish Choral Society där Malmö Kammarkör och Dan Olof Stenlund visar varför dem är så välrespekterade som de är. Jag har själv sett dem live två gånger och denna skiva med musik från renässansen till nutria är lika magisk som dessa två liveupplevelser.
Pater Cælestis – Terra Mater – Vox Humana Erik Westbergs vokalensemble
Erik Westerbergs vokal ensemble släpper en box på eget skivbolag, genom musikhögskolans försorg. 3 cd-skivor med olika teman bjuder på moderna tongångar. Alla texter medföljer och detta är stor musik i flera avseenden. Flera specialkomponerade verk direkt för kören får här sina premiärinspelningar. Alltid lika kul att få höra på skiva vad man tidigare upplevt live.
Två riktiga femettor som alla älskare av samtida svensk körmusik bör införskaffa.
De får båda likadana betyg var för sig nämligen; JJJJJ
Johan E. Skoglund
måndag 14 mars 2011
Recension Magnus Carlsson Moon ray quintett Echoes
Ännu en jazzplatta där Weaping-willows sångaren tar sig an poplåtar i jazzdräkt ihop med Kajfes, Ruskträsk med flera. Det hade gärna fått ta sig lite större musikaliska svängar. Men låtvalet från Donovan, Nick Cave, Nick Drake, The Pogues, Echo and the Bunnymen, Chuck Jackson, Thom Yorke och Nina Simone gör att det ändå inte rör sig om en traditionell jazzplatta. Inget man spelar i bakgrunden på cocktaikpartyt men vill man ha en annorlunda vokaljazzskiva som verkligen tål att lyssnas på och är mycket mer än en snygg ljudkuliss kan denna verkligen rekommenderas.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
fredag 11 mars 2011
Recension Astor Piazolla Sinfonia Buenos Aires
Tre verk för solist och orkester signerade tangokungen Astor Piazola leveraras på denna lika intressanta som hörvärda skiva. Det fullkomligt glöder om både Daniel Bienllis bandoneonspel och Tinawa Yangs dito på violinen. Buenos Aires fyra årstider lånar friskt från Vivaldis verk med liknande namn men blir ändå till något eget i Leonid Desyatnikovs arrangemang för violin och orkester.
Buenos Aires symfonin och Aconcagua är läckert sydamerikansk i sina uttryck. Ginacarlo Guerrero får Nashville symphony orchestra att fint agera ihop med solisterna.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Buenos Aires symfonin och Aconcagua är läckert sydamerikansk i sina uttryck. Ginacarlo Guerrero får Nashville symphony orchestra att fint agera ihop med solisterna.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
torsdag 10 mars 2011
Trevlig kväll igår!
Bo Backagård på scen.Efter ett trevligt besök på Bodensias nya sportbar där en god hamburgare slank ned ihop med en iskall päroncider, lämnade jag mätt och belåten, med grillsåsfläck på min syrenlila bomullströja, restaurangen alldeles för sent. Dock fick jag turligt nog ändå komma in på Bodens Stadsbibliotek för att sitta ned och smälta maten, samtidigt som jag avnjöt god underhållning efteråt.
Bo Backagård bjöd på en trevlig förställning som påminner lite grann om den litterära salong med skådespelerskan Anita Wall på Grand hotell i Lund, jag bevistade för tiotalet år sedan, där hon läste August Strindbergs novell Ett halvt ark papper och HC Andersens Flickan med svavelstickorna så inte ett öga var torrt. Litterär cabaret har jag alltid gillat. Monica Dominique och Monica Nielsen har på senare år gett ut två skivor som visat att formen fortfarande är levande. Backagård kan hänföras till samma tradition.
Han sjunger och berättar småtrevligt om Dan Andersson och hans liv. Allsång i båda akterna lättar upp. Och även om jag varken drack kaffe, åt wienerlängd eller tog en kaka i pausen så verkar den gratis förplägnaden uppskattas av övriga i publiken. Synd bara att det var så få yngre bland åhörarna. Detta program borde turnera i våra gymnasie,- och högstadieskolor.
När jag pratade med bibliotekschef Jan-Olof Frank efter bibliotekets nyöppnande sade han att biblioteket gått från att bara vara ett förvaringsmagasin för böcker till att bli en samlingsplats för Bodensarna.
Jag jobbar på ett företag där medarbetarna skrivit fyra böcker. Författarna Barbro Skoglund och Caj Skoglund kommer gärna de också till biblioteket och berättar om sina böcker och skrivprocessen. De åligger alla bodensare som vill ha ett levande bibliotek att bidra till att det förblir så. Själv finns jag också representerad genom att biblioteket har de tidningar där mina texter publiceras.
Johan E. Skoglund
onsdag 9 mars 2011
Dan Andersson-afton ikväll.
Ikväll blir det att palla sig iväg till Bodens stadsbibliotek och lyssna på Bo Backagård som sjunger, spelar och berättar om Dalaskalden Dan Andersson och dennes liv.
Alltid kul med gratis kultur som man dessutom inte behöver recensera i tidningen, bara här på bloggen. Återkommer i morgon här med vad jag tycker om kvällen.
Men av nedanstående klipp att bedöma så blir det en trevlig afton.
Johan E. Skoglund
Alltid kul med gratis kultur som man dessutom inte behöver recensera i tidningen, bara här på bloggen. Återkommer i morgon här med vad jag tycker om kvällen.
Men av nedanstående klipp att bedöma så blir det en trevlig afton.
Johan E. Skoglund
tisdag 8 mars 2011
Recension Helge Albin Thetris
Mötet mellan Helge Albins kompositioner, hans älskade storband tolvan och Mats Rondin ledandes Malmö symfoniorkester är mer spännande än vad det är bra. Låt mig klargöra en sak, De fyra satserna i thetris är på intet sätt dåliga. Det är egensinniga kompositioner i gränslandet mellan jazz och klassisk professor Albin åstadkommit. Väldigt välspelade är de också. Fats det är musik som kräver sin lyssnare och sina genomlyssningar. Än så länge landar betyg på medel men om ett halvår kanske det höjs till en fyra eller rentav en femma. Men ingen skugga skall falla på de inblandade utövarna de levererar alla fullt ut. Särskilt de störtsköna solisterna inklusive Helge själv.
Betyg (än så länge); JJJ
Johan E. Skoglund
Betyg (än så länge); JJJ
Johan E. Skoglund
Recension Brian Setzer Orchestra – Don’t mess with a big band
En dubbel liveskiva inspelad under förra årets japanturné med Brian Setzer och hans storband. Stort minus för den korta speltiden. Dubbel-cds som klockar in på mellan 80 – 90 minuter är sjukt störiga. Men musikaliskt är det helt okej. Från inledande versionen av temat till tv-serien Batman via egna låtar och träffsäkra covers. Varken en ton eller hårstrå i frisyren ligger fel. Detta är välkammad muskelrock helt utan skit under naglarna.
Gillar man BSO sedan tidigare är detta en bra platta men orkestern bör nog inte förvänta sig att övervinna några nya fans genom denna skiva.
Betyg; JJJ
Johan E. Skoglund
Gillar man BSO sedan tidigare är detta en bra platta men orkestern bör nog inte förvänta sig att övervinna några nya fans genom denna skiva.
Betyg; JJJ
Johan E. Skoglund
Recension Hanson de Wolfe untied Elektrisk blått
Lorne De Wolfe är tillbaka med besked. Egensinniga texter som verkligen manar till eftertanke med medryckande melodier som berör. Arholma Landsort är den bästa svenska visan på år och dag. Påminner om Carl Antons och Evert Taubes bästa skärgårds skildringar. Ihop med två andra musiker formerar Lorne en tjat trio som verkligen gör dessa sånger rättvisa. Omslagsfotot med parhästen och livskamraten Ingrid Munthe är årets coolaste alla kategorier. Lyssna, njut och ta till er.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Recension Rebaroque Telemania
En riktigt pigg barrockskiva där Rebarouqe verkligen går all in och bjuder lyssnaren på glimrande spel i 6 olika Telemanverk. Maria Lindal är ledaren och violinsolisten som verkligen får sina medmusikanter att bjuda på det lilla extra. En riktigt rekommenderbar inspelning för alla som vill ha sin barockmusik lika fräsch som fast förankrad i traditionen. Med så här härligt spel kan det inte gå fel. Alla individuella musiker är på topp rakt igenom hela skivan.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
måndag 7 mars 2011
Bloggen minns Agneta Bauman!
Den trevliga jazzsångerskan har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
fredag 4 mars 2011
Brad Paisley på Cirkus 24 augusti 2011
Kul att få se honom inomhus i mitten av sommarvärmen - not!
Ännu en konsert efter Eagles, Allan Jackson och Dolly Parton som man inte känner någon större entusiasm över.
Men att Brad hittat till våra breddgrader är i grund och botten kul! Det måste medges.
Johan E. Skoglund
Ännu en konsert efter Eagles, Allan Jackson och Dolly Parton som man inte känner någon större entusiasm över.
Men att Brad hittat till våra breddgrader är i grund och botten kul! Det måste medges.
Johan E. Skoglund
torsdag 3 mars 2011
Recension Martin Fröst Encores
När Martin Fröst skulle spela sin diplomkonsert ihop med pianisten Roland Pöntinen för några år sedan så saknades ett extranummer, något man kom på i sista stund. Snabbt transkriberades ett pianostycke av Scrabin till en duo. Denna samt ett antal andra encorer som Fröst skapat ihop med Pöntinen men även Toorleif Tedén, Svante Henrysson och Malena Ernman bl.a. Smalas på en trevlig SACD på BIS. Här bjuds på lätta klassiker som Chardasz, en kletsmermelodi, Cahplins Smile från filmen moderna tider, Ave Maria, Humlans flykt, Nature boy samt Nocturne av Chopin och Liebslied av Fritz Kreisler. Allt i ypperliga tolkningar som verkligen får en på glatt humör. Frösts klarinett fullkomligen dansar fram och medmusikanterna är inte sena att följa med.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Recension Merle Haggard I am what I am
Lika kort som onyskapande är coutrylegendens nya skiva. Alla låtar utom en är nyskrivna av honom själv. Det rör sig om lättfotad traditionell country med vissa blåsförstärkta western swing inslag. Med en väl sammansvetsad ensemble bjuds på härliga låtar som visar att gammal verkligen är äldst. Den raspiga rösten sitter som en spottloska i motvind. Det blir att sätta på repeat-knappen och lyssna på den om och om igen.
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJ
Johan E. Skoglund
Recension Adolfson & Falk 101010
En mycket intressant box som på 4 cd-skivor summerar Adolphson & flaks 4 80-talsalbum med bonusspår vilket ger lyssnaren hela deras 80-talsproduktion inklusive en ny singel. Den medföljande boken bjuder på 80 sidor med foton alla låttexter, och fyllig info om duon, dess historia och deras tekniker och ljudingenjörer samt hur alla deras synthljud skapades.
Detta är ett absolut måste för alla som är intresserade av svensk musik och inspelningsteknikhistoria. En toppenutgåva som man ägna många timmar åt att grotta ned sig i.
Förra årets bästa box skall givetvis få JJJJJ
Johan E. Skoglund
Detta är ett absolut måste för alla som är intresserade av svensk musik och inspelningsteknikhistoria. En toppenutgåva som man ägna många timmar åt att grotta ned sig i.
Förra årets bästa box skall givetvis få JJJJJ
Johan E. Skoglund
Recension Miklos Rosza orkesterverk
Naxos fortsätter sin fina serie med orkesterverk signerade Miklos Rosza. Här är det fokus på hans ungerska arv vilket visar att han var lika hemtam på konsertscenen som filmkompositör. Ett verk för cello och orkester får här sin urpremiär på skiva. Mark Kosovers bländande cellospel gör att det pirrar i hela kroppen. Budapest Symphony Orchestra MAV under ledning av Smolij, Mariusz spelar glimrande rakt igenom.
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Betyg; JJJJJ
Johan E. Skoglund
Ingen årsbästalista
Det blir ingen årsbästalista över 2010 års bästa skivor på bloggen. Jag skriver i princip bara om skivor jag gillar och att hålla på och rangordna dem internt känns ärligt talat fel. Men om någon promt vill veta vilken skiva jag anser är förra årets bästa ser ni det i en recension nedan. Det får räcka så. Fast allt jag recenserar är att rekomendera.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Recension 2 x Steve Dobrogosz
Steve Dobrogosz Your songs
Steve följer upp förra råets skiva då han spelade beatleslåtar ensam på flygel med att göra detsamma med valda delar ur Elton Johns katalog. Varsamt transformerar han dessa pop-örhängen till något eget. Det hela är mycket bra även om Beatles-skivan var snäppet vassare.
Betyg: JJJJ
Steve Dobrogosz & Anna Christoffersson covers
En flygel en röst. Alltifrån Ave Maria till Whitney Houstons I have nothing från filmen Bdoyguard i så hudnära framföranden att man tappar andan. Detta är musik som går ut genom högtalaren och rakt in i kroppen. Annas läckra röst kan man inte annat än bli djupt förälskad i. Och ihop med Steves lika pricksäkra pianospel bildar de en dynamisk duo av sällan hört slag. Detta är definitivt 2010 års bästa skiva alla kategorier. Finge jag bara välja en enda skiva förra rået blev det denna.
Betyg? En femma naturligtvis dvs. JJJJJ
Johan E. Skoglund
Steve följer upp förra råets skiva då han spelade beatleslåtar ensam på flygel med att göra detsamma med valda delar ur Elton Johns katalog. Varsamt transformerar han dessa pop-örhängen till något eget. Det hela är mycket bra även om Beatles-skivan var snäppet vassare.
Betyg: JJJJ
Steve Dobrogosz & Anna Christoffersson covers
En flygel en röst. Alltifrån Ave Maria till Whitney Houstons I have nothing från filmen Bdoyguard i så hudnära framföranden att man tappar andan. Detta är musik som går ut genom högtalaren och rakt in i kroppen. Annas läckra röst kan man inte annat än bli djupt förälskad i. Och ihop med Steves lika pricksäkra pianospel bildar de en dynamisk duo av sällan hört slag. Detta är definitivt 2010 års bästa skiva alla kategorier. Finge jag bara välja en enda skiva förra rået blev det denna.
Betyg? En femma naturligtvis dvs. JJJJJ
Johan E. Skoglund
Ofrivillig bloggpaus
Har haft en odrivillig bloggpåaus under tre dagar. Orsaken stavas mycket att göra.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)