I helgen har jag varit på Swedish Jazz Ceelbration. Där recenserade jag åtta olika akter. Recensionerna som finns i lördagens och dagens NSD finns inte på nätet men jag lägger ut dem nedan. Då jag inte själv läst tidningen kan rubrikerna mycket väl vara annorlunda där. Håll till godo!
MA Numminens nyfolkliga allmogejazzkapell
Lilla salen
Torsdag kväll
M. A. behöver inga bleka kopior
Att beskriva det som M.A. Nuuminen och hans medmusikanter levererar från scen med ord är svårt. Det ligger något helt eget över detta finska fenomen som är så unik som bara ett stort geni kan vara. Vem annars skulle få för sig att tonsätta den tyske filosofen Ludwig Wittgensteins texter och översätta dem till svenska? En svit i sex satser varav fem framförs här till Pedro Hietanens egensinniga pianoarrangemang. Sedan lämnar Pedro pianot åt Jani Uhlenius och hänger på sig ett dragspel, Pekka Sarmanto ansluter bakom basen och M.A. spelar med trumvispar på en telefonkatalog.
Lika fascinerande som M.A.s sångstil är hans kärva finlandssvenska mellansnack där frasen tack människor återkommer flera gånger. Publiken skrattar så de tjuter åt hans förklaringar till vad som komma skall.
Alla fyra bjuder på sylvassa solon. Gamla standards som Jeepers Creepers, Singin’ in the rain och All of me, i egna svenska översättningar, blandas med egna låtar som Med min kvinna i riksdagshusets park. Det svänger rakt igenom hela kvällen från första stund till avslutande extranumret Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig. Lite scatsång smyger sig också in vilket bara ökar på M.A.s säregna frasering och sångteknik yterliggare. Detta är sjuttio mycket fascinerade minuter publiken bjuds på. Det kan tyckas som om världen behöver fler vokala konstnärer av Numminens typ men så är inte fallet. Han är så unik att det räcker med en M.A. Alla andra vore blott bleka kopior.
Johan E. Skoglund
oulu allstar big band – goes heavy, Jarkko Ahola sång Tappio Maunuvaara dir.
stora salen
Fredag kväll
Hårdrock + storbandsjazz = Nja?
Att tolka kända hårdrockslåtar i storbandsarrangemang kan tyckas mer kitch än kul. Men faktum är att båda musikstilarna har ett inneboend gung i sig. Något som vill ut. Jarko Ahola har mycket som vill ut. Hans starka pipa är inte att leka med. Han bildar ihop med Tapio Maunovara och hans Ouolo all star big band en något udda fågel i jazzfamiljen. Som icke hårdrockare ställer man sig tveksam till det som strömmar ut från scenen. Queen, Ronnie James DIo, Manowar, Kiss och Black Sabaths låtar i ny kotsym låter bara konstigt i ärlighetens namn.
Men det svänger något så infernaliskt och storbandets alla solsiter är på topp. Publikens hårdrockare verkar begeistrade och headbangar glatt med när sångaren så gör. Utan att framstå som en kultursnobb som inte gillar hårdrock var detta ett svårbedömt möte för en som vanligtvis inte lyssnar på genren. Jazzälskaren säger dock definitivt nej. Alla galna idéer måste inte genomföras.
Johan E. Skoglund
Marie Boine Band
Stora salen
Fredag kväll
Mäktigt och medryckande Marie!
Marie Boine, den främsta nutida uttolkaren av den samiska jojktraditionen tar med sig ett tajt band när hon närapå fyller hela stora salen under fredagskvällen. Trummorna går som en röd tråd genom hela spelningen. Även trumpeten, de elektroniska bakgrunderna och den stora bildskärm som visar rörliga nordliga vinterbilder bakom henne återkommer ständigt.
Hela låtlistan karaktäriseras av ett genomgående flow från inledande Gola Gola, hör stammoderns röst. Att man som åhörare inte kan ett endaste ord samiska spelar ingen roll. Detta är en stor scenisk upplevelse där jojk, dans, musik, bilder, klädsel och ljussättning blir till ett enda stort allkonstverk som skall upplevas live. Alla medverkande ger verkligen sitt yttersta och levererar en musikalisk bryggd som visar på varför Marie Boine i år kan fira 25 år som skivartist.
Publiken låter sig hänföras av det suggestiva som fyller stora salen till minsta kvadratcentimetern. Bra musik är den som berör även om beröringspunkterna med det som berör egentligen inte är så många hos åhöraren. Så är fallet här. Medryckande och mäktigt Marie.
Johan E. Skoglund
Sarah Riedel Timeline
Konsthallen
Fredag kväll
Suveränt Sarah!
Sarah Riedel har på senare år stigit fram som en av de mest intressanta sångerskorna på den samtida svenska jazzscenen. Innan konserten börjar får hon fylla i en stimraport så radion, som sänder live, vet till vem ersättningen skall betalas ut. I fälten för kompositör, textförfattare och arrangör står ett och samma namn rakt igenom. Hennes eget.
Uppbackad av elgitarr, akustisk bas, trummor och en stråkkvartett bjuder hon på spännande långa engelskspråkiga låtar. Come winter, The storm, This is och Spring alla har de gemensamt att de sätter hennes suggestiva röst i centrum. En röst som är egensinnigt vän när hon sjunger sina texter, som ofta är fyllda av en påtaglig svärta. Alla sju medmusikanterna manifesterar en musikalitet som verkligen är något extra. Scenen, konsthallen timman före midnatt, med bara ljus på artisterna och i övrigt mörkt, är också den perfekta inramningen till det som bjuds.
Den kärva instrumenteringen, stråkarna till trots, låter åhörarna ta del av ett stort konstnärskap i det lilla. Ibland är det allt som krävs för att riktigt beröra. Suveränt Sarah!
Marilyn Mazour group
Lilla salen
Lördag Eftermiddag
Oväntat och spännande
Marilyn Mazour och hennes svensk-danska jazzkvartett bjuder på furiös fusion som verkligen måste vara lika intressant att spela som den är att lyssna på. Hon uträttar stordåd bakom sina trummor och andra slagverksinstrument, bland annat en keramikkruka. Men detta är lika mycket en kollektiv upplevelse - där alla fyra inblandade har lika stor del i framgången.
Klavs Hovman på elbas, Fredrik Lundin på sax och flöjt samt den svenske gitarristen Krister Jonsson presterar alla glödheta solon av det mer expressiva slaget. Kristers avslutande ballad med långt gitarrsolo och Fredrik på altflöjt, samt Marilyns Magic box hör till höjdpunkterna. En timme där alla låtar flyter in i varnadra blir till en enda lång jamsession. Åhöraren behöver bara följa med med öppna sinnen. Sådan här musik skall med fördel upplevas live, utan det inspelade mediets begränsningar. Här är fyra musiker som vågar tänja gränserna för vad som kan uträttas med sina respektive instrument, både på egen hand och tillsammans. Det är oftast de oväntade som är det mest spännande.
Johan E. Skoglund
Dizzie Gillespie Symphonie Session
Stora salen
Lördag kväll
Riktigt, riktigt bra
Dizzie Gillespie spelade in sju av sina största succéer i nya arrangemang med pianotrio och symfoniorkester. Det är detta program som Uleåborgssymfonikerna har med sig i bagaget när man intar stora salen. Att fylla Dizzies skor är inge enkel uppgift men Greg Gilbert lyckas med bravur med sitt sköna spel på både trumpet och flygelhorn.
Hans komp går inte av för hackor det heller. Cyrus Chestnut är en stor musiker, där han huserar bakom sin flygel. John Lee, elegant spelandes elbas, är även trevlig presentatör av sin forne spelkollegas kompositioner. Och unge trummisen Drew Mackasek imponerar stort. Addera en sylvass orkester ledd av Jukka Myllis och vi har ett dreamteam. Manteca, Con Alma och A night in Tunisia är alla glimrande i dessa kraftfulla framföranden.
Innan jazzkvartetten avslutar med softa extranumret I can't get started så säger Lee att detta är den bästa orkester man framfört programmet med. Som publik kan man inte annat än ta honom på orden. Detta var riktigt, riktigt bra.
Johan E. Skoglund
Bugge Wesseltoft
Lilla salen
Lördag kväll
Fascinerande och gränslöst
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Bugge Wesseltoft, den norske musikern som använder sig av både syntar datorer och allehanda elektroniska manicker som komplement till flygeln spelar samma timme som elförbrukningen skall minska under Earth Hour.
Hans tid i lilla salen bjuder på fyra långa stycken som inte närmare presenteras. Bugge bara spelar. Vill man veta vad låtarna heter, gå in på hans hemsida och se efter på hans senaste skiva Play, varifrån de kommer. Själv har han inte titlarna i huvudet just för tillfället.
Och när man lyssnar på hans blandning av folkmusik, synt och electronica är låttitlarna något som man inte alls känner någon avsaknad av. Långa tonsjok som bara är. Materialet hade lika gärna kunna framföras på en rockfestival eller en klassisk dito. Gränslös musik i ordets rätta bemärkelse. Kompositionerna börjar oftast med vänt spel på flygeln som via ljudeffekter och loopningar sedermera muteras till något helt annat. Musik som kräver allt både av artist och åhörare. Fascinerande var ordet.
Johan E. Skoglund
Dee Dee Bridgewater & Norrbotten big band
Stora salen
Lördag kväll
Ännu ett framförande gör varken till eller från
Norrbotten big band har under årens lopp skämt bort konsertbesökare i Norrbotten och annorstädes med celebra solistbesök. Dee Dee Bridgewater är ännu ett av dessa. Färsk grammyvinnare för sina Billie Holiday-tolkningar, framför hon dem. Och hon gör det helt okej.
Storbandet under Håkan Broströms ledning, och delvis arr., spelar som vanligt fantastiskt. Dee Dee sjunger som en gudinna när hon scattar och tar i och levererar ett roligt mellansnack. Ändå känns det som att något fattas här. När hon för andra gången kommer av sig och får be bandet ta om God bless the Child, ursäktar hon sig med att man bara hunnit repa igenom materialet en endaste gång igår. Kanske är det det som är problemet? Eller att klassiker som All of me, Lover Man och A foggy day in London town är just klassiker. Framförda tusentals gånger innan. Ännu ett framförande gör varken till eller från.
Och att bara bjuda på nio låtar utan något extranummer är snålt, mycket snålt. Men det kanske är festivalens dramaturgi. Alla, oavsett hur stor du än är, får max en timme och tio minuter. Varken mer eller mindre.
Johan E. Skoglund
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar