Läs min recension av Staffan Scheja I dagens NSD!

Pianovår i Boden,
Staffan Scheja Björksalen
Torsdag kväll

Vilken våravslutning!

Staffan Scheja inledde den sista konserten under Pianovår i Boden med att framföra Franz Schuberts mäktiga sista pianosonat i B-dur, skriven året kompositören dog, 1828. Att spela de fyra satserna på styvt 40 minuter utan noter är bara det en prestation i sig. När man dessutom gör det som fenomenalt fantastiskt som Staffan räcker superlativen nästan inte till. Andra satsens andante sostenuto är magnifikt full av passion och liv. Det är som om hela flygeln är i rörelse, inte bara tangenterna och pedalerna. Nej, hela instrumentet dansar med i Schejas lustfyllda tolkning. Tredje satsen sjuder som en yster kalv som just fått komma ut på vårens första grönbete. Något som fortsätter i sista satsens lika glada tongångar.

Efter paus står så ett Nocturne signerat Gabriel Fauré på programmet. Kontrasten till Schubert är slående. Ett vacker och eftertänksamt stycke mästerligt framförd av professor Scheja. Staffan berättar besjälat om de verk han spelar. Innan han slår sig ned för att avsluta kvällen med Franz Liszts grandiosa sonat i h-moll ger han exempelvis prov på några av de teman som bjuds på under de 30 minuter verket pågår. Här är notbladen lika frånvarande som pauserna. Det är ett mustigt framförande full av rå urkraft. Flygeln får återigen visa vad den går för. Likaså Staffan Scheja. Skickligheten är lika hög som svårighetsgraden i detta vindlande stycke fyllt av maffiga, mäktiga läckra partier. Som kontrasteras av mer lugna, ljuva delar. Här är det åka av från första tonen ända till det strama slutet.

Som en perfekt pendang bjuds den extatiska publiken i Björksalen på ett extranummer i form av en tempofylld fantasi signerad Wilhelm Stenhammar. Det brukar heta att man skall spara det bästa till sist. Så skedde verkligen med årets pianovår i Boden. Vilken våravslutning!

Johan E. Skoglund