Läs min recension av Uleåborgs symfoniorkester i dagens NSD!

Finns inte på nätet men läs den gärna i papperstidningen eller nedan.


Nordiskt samarbete av bästa sort

Uleåborgs symfoniorkester, Johannes Gustavsson dir
Kulturens hus, stora salen
Lördag kväll

Det bjöds på en afton med fyra nordiska länder inblandade i Kulturens hus stora sal under lördagskvällen. Kvällens orkester är finsk, Uleåborgs symfoniorkester, en lika ofta sedd som välkommen gäst i huset. Solisterna, Kristina Hansson sopran, Jakob Högström bariton samt dirigenten Johannes Gustavsson representerar Sverige. På programmet står tongångar från Norge, Edvard Grieg och Danmark, Carl Nielsen.

Henrik Ibsens drama Peer Gynt inspirerade Edvard Grieg till att skriva några av sina mest kända och minnesvärda musikaliska teman. Senare samlade han dem i två orkestersviter. Här är det en annan längre svit som hörs, oklart i programmet vem som stått för detta urval. Det är 16 stycken på styvt en timme som en smäck i ett framförande som verkligen tar andan ur en från första tonen till sista. En högtidsstund för Grieg-älskare i synnerhet och klassisk musik-älskare i allmänhet. Pizzicatospelet från stråkarna i bland annat Anitras dans och i I Dovregubbens Hall imponerar storligen. Satsavslutningen är furiös. Den efterföljande Dansen av Dovregubbens dotter är fantastisk.

De ljuvligt spelade Åses död samt Morgonstämning är känslosamma ut i fingerspetsarna. Efter hand kommer kvällens två solister in. Kristina Hansson har en sopranstämma lika klar som hennes klänning är mörkt röd. Hon ger fina sånginsatser ibland annat Solveigs sång och Solveigs vaggvisa. Jakob Högström visar prov på en barytonröst lika kraftfull som hans svarta helskägg i Peers serenade. Orkesterns alla sektioner är maxade hela tiden men slagverket förtjänar en extra guldstjärna för sitt taktfasta spel som sätter tonen.

Kvällens andra verk är Carl Nielsens Tredje symfoni, Espansiva. Återigen en tolkning där musikerna verkligen ger allt. Spelet är på topp från den kraftfulla inledningen till de mer lugna partierna. Första satsens avslutning är magnifik. I den andra av de fyra satserna förekommer ett läckert ordlöst soloparti för sopran och baryton. Med sångarna uppe på läktaren blir det en annorlunda klangeffekt som sitter fint. Symfonins slagkraftiga slut sitter som en knockout.

Kvällens maestro Johannes Gustavsson lyckas verkligen formera sina styrkor rätt och kramar ur varenda inneboende droppe musikalitet ur sina medspelare. Hans dirigentstil som är rakt på och rättfram går i bräschen för ett nordiskt samarbete av bästa sort.

Johan E. Skoglund