Läs två recensioner av mig i dagens NSD

”Mer utmattad än upprymd”
Invigningskonsert, festspelen i Piteå

Studio Acusticum

Fredag kväll

 

Två timmar inklusive paus är en lagom längd på en klassiks konsert med kammarorkester. Fredagens invigningskonsert av de 31:a festspelen i Piteå höll på i två timmar och 45 minuter. På tok för långt. Hela tillställningen började 1800 men det var först sjutton och en halv minut senare som maestro Gustaf Sjökvist kunde slå an Norrbottens kammarorkester i den inledande ouvertyren till Richard Strauss opera Läderlappen . Ett lika piggt som välspelat stycke, när de väl kommer igång. De invigningstal som föregår den musikaliska startpunkten är tyvärr rejäla temposänkare. Så också Susanna Lundmarks något långrandiga mellansnack. Hon säger i början att vi skall låta musiken tala. Varför inte göra det då när vi ändå har ett välskrivet programblad?

 

Förste solist ut är Christian Svarfvar som med sin violin tar oss med till vintern och våren ur De fyra årstiderna i Buenos Aires, signerade Astor Piazzolla. Men var är sommaren? Skickligt är det i alla fall och väldigt njutbart. Sedan följer Arvo Pärts finstämda Camtus in Memoriam Benjamin Britten som är så vacker med sina serena begravningsklockor som sätter an den ton som gör hela kompositionen så underbar.

 Gunnel Mauritzon Band bjuder på två småtrevliga folkvisor. Men det är som alltid i dessa sammanhang. Påsen bjuder på gott men alltför blandat. Det spretar helt enkelt mer än ett vildvuxet busksnår.

Kvällens uruppförande sker i närvaro av kompositören Nils Lindberg. Hans Dalabilder för Acusticums mäktiga orgel och kammarorkester är okej - men tyvärr inte mer.  Det är inget fel på framförandet. Det bjuds på en fin växelverkan mellan Gabriella Sjöströms orgelspel och uppbackande musiker på scenen nedanför.  Det är Lindbergs folklåtsbaserade komposition som inte är särskilt mycket att hänga i julgranen. Istället för stjärnan i trädets topp känns detta mer som en vissen gren nere vid roten i behov av mer ljus och näring i form av vatten och syre. Något som även vi i publiken behöver efter en timme och en halv timme.

Efter paus blir det så ännu mera lättsmälta tongångar. Matti Hirvonen ger oss en avmätt andantesats ur Mozarts Elviramaddigan-pianokonsert. Nej, då är det mer stuns i den lysande landsmannen, Marko Ylönen som med sin cello trollbinder publiken i två satser ur Haydens C-durs cellokonsert. Men varför man skalat bort mittensatsen är för mig en gåta.

Avslutar gör ett finfint framförande av Lars-Erik Larson lyriskt ljuvliga Pastoralsvit där Sara Hammarström imponerar i det soloflöjtparti som återkommer sex gånger. Sedan lämnas salen mer utmattad än upprymd.

 Johan E. Skoglund

 

Bodö kammarkör bjuder på en och en halv timmes ren och skär musikmagi

Bodö Kammarkör

Örnäskyrkan

Lördag eftermiddag

Sommaren är en tid för möten. Vänner och gäster från när och fjärran kommer och hälsar på. Ett sådan klar hörbart besök skedde under lördagseftermiddagen när Bodö kammarkör under Finn Normann Lövdahls stilsäkra ledning intog Örnäskyrkan. Man ger den tacksamma publiken en och en halv timmes ren och skär musikmagi.

Det blandas friskt mellan folkvisor från Norge, nutida körlyrik och några äldre klassiker, vilka tillsammans bilder ett lika välsjunget som attraktivt program.  Albert, i tv-serien, Albert och Herbert, påstod vi ett tillfälle att hans byxor haft pressveck så knivskarpa att de gått att skära bröd med. Lika skarpa sitter stämmorna hos våra norska körvänner. I samband med att denna recension färdigställs så avslöjar en titt i de anteckningar som förts under konsertens gång att orden oerhört starkt och bra återkommer vid nästan varenda stycke. Helt enkelt för att detta var sanslöst bra. Elisabet Jörgensen är utmärkt solist i folkvisan Jesus, din söte forening å smakke och i Edvard Griegs våren.

 Andra höjdpunkter är Ola Gjeilos The ground där det blir ett magiskt möte mellan kören och superskicklige Steinar Pedersen bakom flygeln. Han bjuder för övrigt på läckert lir mitt i konserten då han spelar ännu mera Grieg och David Konrad Johannsen så det står härliga till, när sångarna tar en vilopuas.

 

Morten Lauridsens O magnum mysterium, Anton Bruckners Tantum ergo samt Gabriel Faurés Cantiqie de Jean Racine är andra välklingande vederkvickelser för själen.

Det är inte så ofta körer från våra grannländer på Nordkalotten gästar Norrbotten, vilket är synd. Särskilt då man som publik får avnjuta en sådan musikalisk högtidsstund som denna. Kung Oscar II hade fram till unionsupplösningen med Norge valspråket brödrafolkens väl. Låt oss ta honom på orden.

Johan E. skoglund