fredag 29 november 2013

3 nya julskivor...

.... beställde jag efter att ha bläddrat igenom recensionsdelen. senaste numret av BBC Music Magazine som kom med posten idag. Alla är körskivor framförda helt Acapella. Det ser ut att bli ett bra julskiveår i år.

Johan E. Skoglund

torsdag 28 november 2013

Årets julskiovr har börjat trilla in!

Hittills har jag lyssnat på en svensk och en utländsk skiva som kommer att recenseras här på bloggen framöver. Jag väntar ännu på en till svensk skiva och en svensk skiva som damp ned på hallmattan igår har jag inte hunnit lyssna igenom än.

Johan E. Skoglund

fredag 22 november 2013

Recension Philip Dukes Berlioz, Liszt & Roger

Altviolinisten Philip Dukes har länge varit en favorit. Och på sin nya skiva beledsagas han av den likaledes skickliga och duktiga pianisten Piers Lane.

Här är huvudverket Franz Liszt transkription av Hector Berlioz Harold i Italien för piano och violin. 45 härliga minuter fulla av expressivitet och det härligaste spel man kan tänka sig från båda parter.

Så är också spelet i Liszts originalverk Romance oubliee. Kurt Roger är en för mig ny bekantskap och förstlinginspelningen av hans irländska viola-sonat ger mersmak.

En fin fin kammarmusikskiva.

Betyg; JJJJJ  

Johan E. Skoglund

Recension Blossom Street Down by the sea

Kompetenta kammarkörer som sjunger folkvisor satta av kända tomsättare kan jag aldrig få för många utav. På skivan Down by the sea bjuder de sagolika sångarna i  Blosom street på en ljuvlig samling lika ljuvligt framförda pärlor ur den brittiska folksångsskatten. Hillary Campbell leder kören med den äran.

Flera verk är världspremiärinspelningar. Alltid lika kul att få höra sådana. Samtida, nu levande kompositörer som James McMillian blandas med döda msätare som Gustav Holst, Ralph Vaughan Williams och Percy Grainger. Även en hel del nya trevliga  kompositörsbekantskaper finns på denna lika hörvärda som välsjungna skivpärla.

Perfekt lyssning året om!

Betyg; JJJJJ
  Johan E. Skoglund

Beställde just...

.... En skiva med nya orkestreringar av Musorgskys Tavlor på en utställning. The great gate of Kiev skall framföras av 104 (!) musiker. Det vattnas redan i skivsamlarmunnen.

Johan E. Skoglund

torsdag 21 november 2013

Recension Toby Keith Drinks after work

Toby Keiths nya album Drinks after work är något av en mellanplatta. Texterna är som vanligt bra med flera nya blivande radsklassiker. De passar fint ihop med melodierna även om dessa inte riktigt når upp till toppklass. Den som eftersöker nya allsångsrefränger i stil med I love this bar och Beer for my horses lär bli besviken. Det saknas också den där stora kärleksballaden med stort K. Den som är en riktig tear-Jerker. Nio låtar, alla utom titelmelodin har Toby själv knåpat ihop med sina vanliga låtskrivarpartners Bobby Pinsson och Scotty Emerick samt Rivers Rutherford.

Deluxe-utgåvan som jag har är 43 minuter lång och bjuder på tre bonusspår. En låt om USAs marinkår som hannar i humorfacket. Chuck's gone är en rörande balladhyllning till Tobys basist och turnéledare Chuck Goff som avled i en bilolycka tidigare i år. Men duett-versionen av Jimmy Buffet-klassikern Margaritaville, tagen från Sammy Hagars nya album är totalt meningslös.

Absolut ingen dålig skiva men TK kan så mycket bättre. Därför bara medelbetyg och rekommendation bara till hardcore-fans som prompt vill ha alla hans album, dit vilket undertecknad väl får räknas.  

Betyg: JJJ

Johan E. Skoglund

Har fått klart med...

...2 nya skrivjobb åt 2 olika beställare denna vecka.

Kul!

Johan  E. Skoglund

fredag 15 november 2013

Idag lyssnar jag på...

..två trevliga körskivor som dumpit ned på hallmattan när jag cyklade hem under min lunchpaus.

Recension utlovas på bloggen framöver.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns fallna hjältar!

Kompositören Sir John Tavener, Mats Olsson (kapellmästaren) och  röstskådespelaren Marcia Wallace som gjorde Edna Krabapels röst i Simpson. Alla har de lämnat oss på sistone. Bloggen lyfter på hatten.

Johan E. Skoglund

torsdag 14 november 2013

Många skivor lite tid

Så kan det bli idag. Toby Keiths nya album kom för två veckor sedan. Och jag har hunnit lyssna igenom den en gång. Så dör för ingen djupblodande recension än. men den kommer. Var så säker.

måndag 11 november 2013

Läs 2 recensioner av mig i dagens NSD!

Förklädd gud finns här!

Sacred Concerts är ännu inte ute på nätet men kommer nedan.


Frihet är det bästa ting…

Music from Sacred concert

Sharon Dyall, Norrbotten big band, körer dir. Örjan Fahlström

Luleå domkyrka

Lördag kväll

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. Så skaldade Biskop Thomas i sin berömda Frihetsvisa redan 1439. Dessa eviga tankar om frihet är även en väsentlig del av vår vardag idag - i tider av övervakning och avlyssning från olika organ. Frihet är även en bärande bit av Duke Ellingtons tre sakrala konserter, Sacred concerts, för kör, storband och sopransolist som framfördes i Luleå domkyrka under den tidiga lördagskvällen. 

 Freedom blir till en central del av verket när Örjan Fahlström, dagens drivne dirigent satt ihop det bästa från de tre konserterna till en enda lång dito. Medlemmarna ur Luleå kammarkör och kören Lava bjuder på fascinerande fraseringar av dessa ord. Och kvällens superba solist, underbara Sharon Dyall läser ett pregnant poem om frihet och dess regler signerade Ellingtons mångårige parhäst Billy Strayhorn. Kittlande är också vetskapen att Ellington belönades med Presidentens frihetsmedalj av avlyssnaren Richard Nixon.

Norrbotten big band öppnar konserten med en magisk balladversion av Strayhorns Take the A-train. Här spelar Carl Orje piano så det står härliga till. Något han också gör i Meditation, som inleder avslutande fjärdedelen Glädjen. Innan dess har vi fått vara med om Skapelsen, Bönen och tidigare nämnda Friheten. Norrbotten big band levererar som alltid frenetiska framföranden. Danne Johansson på trumpet, Håkan Broström, Per Moberg och Mats Garberg på saxofoner och Fredrik Westerberg på klarinett - alla bjuder de på magiska solon denna magiska kväll.

Det är alltid livgivande att få se glada miner från scenen. Och sällan har det väl varit så här uppsluppet seriöst bland deltagarna. När kören sjunger ensam stampar, ler och rycks Sharon Dyall glatt med. Och likadant från kören när hon har solopartier. Många förknippar nog Sacred concerts med Alice Babs. Så fullständigt lysande att då välja Sharon som sångsolist. Hennes mörka klara rena stämma är så långt ifrån Alice ljusa sopran man kan komma men likafullt passar den detta verk perfekt.

Körsångarna är som en kolossal boll. Har man en gång satt dem i rörelse går det inte att stoppa deras framfart. Kul - och tur är väl det. Efter avslutat värv får en av koristerna frågan om hon kommer kunna sova något i natt? Nej, säger hon hög av ett glädje-, och lyckorus som lyser igenom hela ansiktet. Ett betyg som får tala för sig självt.

Johan E. Skoglund

fredag 8 november 2013

Nya skrivjobb på G!

Fick igår klart med två nya skrivjobb. Däremot blev ett skrivjobb som skulle genomföras förra veckan inställt. Så kan det bli ibland.

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på...

...God loves Norwegian country. En mycket intressant 3-cdbox i den något ovanliga genren religiös norsk country.

Johan E. Skoglund

Recension Taube tolkar Taube


På den nya skivan Taube tolkar Taube bjuder Sven-Bertil på underbara tolkningar av sin far Everts välkända visskatt. Bakom sig har han hela stora musikkåren Göteborg Wind Orchestra. S-B Taube har en urläcker diktion som verkligen går hand i hand med dem härliga arraangemangen. Jerker Johannson leder det svinbra kompet. Det var längesedan jag hörde en skiva där sångsolist och komp är så i perfekt synk och balans med varandra.  Eldarevalsen, Möte i monsunen och Balladen om briggen "Blue Bird" av Hull sällan har de låtit så här bra.

Bäst är ändå Fritiof i Arkadian där orkstern får vila. Bara Sven-Bertils uttrycksfulla röst och Anders Ekdahl vid pianot är inget annat än ren och skär musikmagi. Några spår på skivan är instrumentala, och i dessa med bara musikkåren sticker Nudistpolka ut med tre frusande glada klarinetter i huvudrollen.

Ännu et bevis på vilken omistlig del av vårt kulturarv Taubes visor är.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

tisdag 5 november 2013

Ett varierat språk...

..ser jag som ett adelsmärke i mitt skrivande. Självklart kommer man att känna igen mina texter men upprepningar försöker jag undvika. Särskilt i mina recensioner. Men visst har jag favorituttryck som ständigt tycks vilja återkomma. Konstigt vore annars.

Johan E. Skoglund

måndag 4 november 2013

Läs min recension av Hemvärnets musikkår Norrbotten och Peter Asplund i dagens NSD


Ett festligt firande med försmak av jul

Hemvärnets musikkår Norrbotten
Kulturens hus stora sal
söndag eftermiddag
Att musik är ett universellt uttrycksmedel gavs prov på i Kulturens hus stora sal under söndagseftermiddagen då Hemvärnets musikkår Norrbotten firade sitt 40-årskalas. Specialinbjuden gäst på kallaset var Peter Asplund, urskicklig jazztrumpetare som passade på att släppa sinn nya julskiva. Men här bjöds på ett brett program. Alltifrån jazz, i Dizzie Gillespies O shobbe dobee, bekant från Siljabloos repertoar ända till militärmarscher såsom Viktor Widqvist Norrlandsfärger och Nils Lindbergs Torn-Eriks visa, visar på musikanternas breda kunnande.
Magnus Plumpu leder jubilaren med den äran så också Christian Feivik i några välklingande marscher. Asplund berättar målande om det verk han framför. Ibland lite väl mycket. Han bör koncentrera sig på att spela trumpet för när han gör det då låter det riktigt bra. Som i tidigare Torn-Eriks visa där hans lyriskhet spränger alla gränser och man är förflyttad långt bortom tid och rum. Så även det finfina flygelhornspelet i Ted Gärdestads För kärlekens skull som är allt annat än smetig, vilket sådana här framföranden riskerar att bli. Peter sjunger även några låtar och det är som hans mellansnack, det tillför tyvärr inte mycket.
Nej, då är det bättre när hela kåren funkar loss i Jaco Pastorius The Chicken med solon från Sigurd Löf på altsaxofon, Lukas Lindkvist på trummor, Petter Olofsson på elbas Johan Tegheim på elpinao och Peter Asplund på trumpet. Här svänger det så det står härliga till.
John Williams marscher ur Indiana Jones och Star wars blir aldrig tröttsamma, så inte heller i dessa riviga framföranden. I medleyt från West side story och Dixieland Bach visar kåren upp sitt breda spelkunnande med en palett av toner. Inledande festspel av Hugo Alfvén visar att denna kår även bemästrar lite mer avancerad musik. De tre utsnitten från Asplunds nya julskiva känns dock lite väl tidiga.
Kallaser var alldeles för långt men Ett festligt fyrtioårsfirande med ett nöjt födelsedagsbarn var det likafullt.
Johan E. Skoglund