måndag 11 november 2013

Läs 2 recensioner av mig i dagens NSD!

Förklädd gud finns här!

Sacred Concerts är ännu inte ute på nätet men kommer nedan.


Frihet är det bästa ting…

Music from Sacred concert

Sharon Dyall, Norrbotten big band, körer dir. Örjan Fahlström

Luleå domkyrka

Lördag kväll

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring. Så skaldade Biskop Thomas i sin berömda Frihetsvisa redan 1439. Dessa eviga tankar om frihet är även en väsentlig del av vår vardag idag - i tider av övervakning och avlyssning från olika organ. Frihet är även en bärande bit av Duke Ellingtons tre sakrala konserter, Sacred concerts, för kör, storband och sopransolist som framfördes i Luleå domkyrka under den tidiga lördagskvällen. 

 Freedom blir till en central del av verket när Örjan Fahlström, dagens drivne dirigent satt ihop det bästa från de tre konserterna till en enda lång dito. Medlemmarna ur Luleå kammarkör och kören Lava bjuder på fascinerande fraseringar av dessa ord. Och kvällens superba solist, underbara Sharon Dyall läser ett pregnant poem om frihet och dess regler signerade Ellingtons mångårige parhäst Billy Strayhorn. Kittlande är också vetskapen att Ellington belönades med Presidentens frihetsmedalj av avlyssnaren Richard Nixon.

Norrbotten big band öppnar konserten med en magisk balladversion av Strayhorns Take the A-train. Här spelar Carl Orje piano så det står härliga till. Något han också gör i Meditation, som inleder avslutande fjärdedelen Glädjen. Innan dess har vi fått vara med om Skapelsen, Bönen och tidigare nämnda Friheten. Norrbotten big band levererar som alltid frenetiska framföranden. Danne Johansson på trumpet, Håkan Broström, Per Moberg och Mats Garberg på saxofoner och Fredrik Westerberg på klarinett - alla bjuder de på magiska solon denna magiska kväll.

Det är alltid livgivande att få se glada miner från scenen. Och sällan har det väl varit så här uppsluppet seriöst bland deltagarna. När kören sjunger ensam stampar, ler och rycks Sharon Dyall glatt med. Och likadant från kören när hon har solopartier. Många förknippar nog Sacred concerts med Alice Babs. Så fullständigt lysande att då välja Sharon som sångsolist. Hennes mörka klara rena stämma är så långt ifrån Alice ljusa sopran man kan komma men likafullt passar den detta verk perfekt.

Körsångarna är som en kolossal boll. Har man en gång satt dem i rörelse går det inte att stoppa deras framfart. Kul - och tur är väl det. Efter avslutat värv får en av koristerna frågan om hon kommer kunna sova något i natt? Nej, säger hon hög av ett glädje-, och lyckorus som lyser igenom hela ansiktet. Ett betyg som får tala för sig självt.

Johan E. Skoglund

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar