Läs mina recensioner av Kvarett Quennerstedt och Bodens storband i dagens NSD

Plumpt rasistskämt på storbandsgalan

Som vanligt är det folkligt festligt fullsatt när Bodens storband intar Sagateatern för att bjuda på Godkänd kvalitetsunderhållning, för att sno titeln på en av Henrik Dorsins shower.

Gunilla Ask spelar tre härliga altsaxsolon. Håkan Broströms nyskrivna arr på En gång i Stockholm får fram allt de lyriska som även fanns i Monica Zetterlunds klangfulla original. Samma sak när hon ersätter Billie Holidays sonora stämma I You don’tknow what love is. Och The midnightsun never sets är len som bomull för öronen.
Eftermiddagens vokala gäst Olle Strandberg sjunger så det står härliga till Frank Sinatras That’s life med fin körinsats av kvällens tre Andrew sisters-damer, Emma Öhman, Therese Lundberg och Linnea Bäcklund.
I Tom Jones rytmiskt svängiga It’s not unusual, Delilahoch She’s a lady får både Olles röst och hela storbandet sig en svettig workout. Särskilt Anders Unéus bakom sin gitarr och Roger Sandberg på elbas. Den akustiska sprack tyvärr under gårdagens repetition.
På egen hand framför Emma Öhman Goldfinger, Therese Lundberg Diamonds are a girls best friendoch Linnea Bäcklund Tooclose for comfort. Alla riktigt bra. Så också stämsångsinsatsen i Give me some skin, my friendsamt när de förvandlas till HarmonySisters i Konvaljens avsked.
Den som läst recensionerna av senare års konserter vet att stjärngästsolister som Sharon Dyall, Ann-Kristin Hedmark och Claes Jansson verkligen inte gjort bort sig framför bandet. Tvärtom. Men det känns ändå rejälare med två norrbottniska förmågor längst fram på scen. Än en gång bevisas att lokalproducerat är bäst.
Åke Sundberg är som alltid primus motor när det gäller att få hit hemvändande musiker till bandet. Och Nore Sundkvist kommer åter igen hem och leder storbandet på allra bästa vis. Åke dirigerar bandet i ett eget svängigt arrangemang på Brazil där Kjell Vestberg bakom sitt trumset med KV tryckt frampå får slita välförtjänt. Även så i BudyRichMercy, merc, mercydär också Bengt Eks tenorsax ljuder fint.
Eftermiddagens enda smolk i bägaren är det plumpa och grovt rasistiska skämt Åke Sundberg dristar sig till att dra det i övrigt utmärkta mellansnacket. Inte ens på det glada 1950-talet då vitsen utspelar sig var sådant här kul. Men – detta till trots - en härlig höstlördag i oktober kan knappast avnjutas i bättre sällskap.

 

Johan E. Skoglund

 

En underbar kvartett

Expressiv och känslosam musik som är pang på. Kvartett Quennerstedt lyckas med den svåra konsten att göra något mer än bara spela noterna från partituren i ställen framför dem rakt av.
Nej, de fyra spelskickliga och spelsugna musikerna ger musiken de framför ett nytt liv som verkligen hörs i varenda tangenttryckning och i vartenda stråkdrag. Det är sådant här finlir som skiljer ut de kammarmusikaliska axen från vetet och gör dessa tolkningar så njutbara.
Framförandet av Wolfgang Amadeus Mozarts pianokvartett no 1 i G-moll, op. K 478 kan inte beskrivas som annat än mästerligt. Det höga opusnumret skvallrar om att vi här har att göra med en mogen Mozart som är i full blom.
Lyssna bara till det extraordinärt exekverade slutackorden i all de tre olika satserna och hur Håkan Quennerstedts piano fullkomligt flyter fram.
Sedan bjuds på Ludvig van Beethoven i dennes ungdomliga stråktrio i G-dur Op 9 Nr 1. Även om det hörs en viss yster lekfullhet i de tre satserna så är det ändå otvivelaktigt en stor mästare vi här möter. Elna Carr på violin, Sofia Hansen viola och Pelle Hansen på cello är alla exempel på stråkspel när det är som bäst.
Utan att på något vis förta insatsen under Mozart eller Beethoven är det ändå Johannes Brahms Pianokvartett i c-moll op. 60 som är kvällens piece de resistance. Här bjuds på fyra staser solospel på piano, duospel av piano/violin och piano/cello samt pizzicatospel på cello för att nämna några av de intrikata ingredienserna i detta vindlande verk. En utmärkt avslutning för underbara Kvartett Quennerstedt.

 

Johan E. Skoglund