Harmonice tar oss tillbaka, tillbaka till en tid då caféer hade små salongsorkestrar som spelade populära melodier i lättsmälta arrangemang. Utan att för den sakens skull ge avkall på vare sig spelskicklighet eller musikalitet.
Det är en kvintett som påminner om Franska hotkvintetten med Karl-Bertil Norléns violin och Stefan Söderlunds gitarr i framkanten. Mattias Sandlund spelar än en gång cello och Bo Olofsson återfinns bakom basen. Slagverkaren Johanna Yew Olsson kompletterar fint de fyra stränginstrumenten.
Här blandas pärlor från the great American songbook med folkmusik från Sverige, Finland och Irland på det mest charmerande vis.
Publiken är helt med på noterna och klappar glatt i takt och nynnar med i Horgalåten, Fly me to the moon, How high the moon, All of me och The girl from Ipanema. En timmes underhållning av klassiskt snitt. Varken mer eller mindre.
Den flyhänta fingerfärdigheten hos alla inblandade imponerar storligen. Isinstrument är fascinerande. Särskilts för dem i publiken som inte, likt recensenter, varit här tidigare.
Även om nyhetens behag börjar blekna vid säsongens andra besök så gör miljön att denna musik lyfter många snäpp högre. För hade denna konsert inte skett på isinstrument i en iskonserthall så hade både betygen och intrycken blivit helt andra. Fast det är så klart en helt annan historia.
Nej, låt oss fokusera på här och nu och ännu en formidabel is-succé.