https://www.youtube.com/watch?v=FfJ-YzdOa9I
Recensioner av The boy who could fly & The last starfighter
John E. Skoglund
torsdag 26 februari 2015
onsdag 25 februari 2015
Här är charterparadisen där du inte vill bli sjuk
Skriver Aftonbladet på sin löpsedel idag. Min motfråga blir; I vilka charterparadis vill man bli det?
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 23 februari 2015
Läs min recension av Det ropar under golvet i dagens NSD
Publiken ropar efter mera Ömalm
Torbjörn Ömalms läckra kompositioner är den stora behållningen när han ihop med sin grupp Saajo och författaren Tove Alsterdal gästar Norrbotten big band. Lördagskvällens konsert i Kulturens hus fullsatta lilla sal är den fjärde av tio kvällar i rad man kuskar runt i vårt vinterfagra län.
Joakim Milders och Adam Foreklids fina arrangemang ger verkligen Ömalms stycken en välbehövlig knuff framåt. De får en lyxigare förpackning som passar Norrbotten big band perfekt.
Lyssna bara på avslutande numret som är klippt och skuret som tema till höstens kommande Bond-film. Torbjörn bjuder på flera drivna gitarrsolon och de övriga medlemmarna i hans band är lika skickliga de.
Och storbandet bjuder som alltid på hörvärda soloinsatser signerade Danne Johannsson, Håkan Broström, Arvid Ingberg, Peter Dahlgren och Karl-Martin Almkvist för att nämna några.
Det är musik med influenser både från Finland, Ryssland och givetvis kompositörens hemtrakter i Tornedalen. Vissa stycken är baserade på folkliga visor annat är helt eget.
Stendammslunga är en superb jazzvals. Det här är musik som är som klippt och skuren för att ges ut på skiva när Torbjörn Ömalm målar med en bred musikalisk palett.
Joakim Milder är som alltid när han står framför bandet en fröjd att se. Hans drivna dirigerande för musiken framåt och får kvällens två ensembler att smälta samman på det mest genialiska vis. Att de blivit samspelta under denna turné hörs tydligt. Men att vi inte skall få applådera efter solon känns bara fel.
Konserten heter Det ropar under golvet och det är publiken som med sina starka slutapplåder ropar efter mer magisk musik.
Mark Twain sade en gång: Golf är att förstöra en trevlig promenad. Ja visst ja, Tove Alsterdal var visst med under kvällen. Men varför förstöra en trevlig musikkväll eller recension med att älta hennes ljumma och tyvärr tråkiga recitationsinsats när det är Ömalms översvallande musik som glatt överraskar?
Joakim Milders och Adam Foreklids fina arrangemang ger verkligen Ömalms stycken en välbehövlig knuff framåt. De får en lyxigare förpackning som passar Norrbotten big band perfekt.
Lyssna bara på avslutande numret som är klippt och skuret som tema till höstens kommande Bond-film. Torbjörn bjuder på flera drivna gitarrsolon och de övriga medlemmarna i hans band är lika skickliga de.
Och storbandet bjuder som alltid på hörvärda soloinsatser signerade Danne Johannsson, Håkan Broström, Arvid Ingberg, Peter Dahlgren och Karl-Martin Almkvist för att nämna några.
Det är musik med influenser både från Finland, Ryssland och givetvis kompositörens hemtrakter i Tornedalen. Vissa stycken är baserade på folkliga visor annat är helt eget.
Stendammslunga är en superb jazzvals. Det här är musik som är som klippt och skuren för att ges ut på skiva när Torbjörn Ömalm målar med en bred musikalisk palett.
Joakim Milder är som alltid när han står framför bandet en fröjd att se. Hans drivna dirigerande för musiken framåt och får kvällens två ensembler att smälta samman på det mest genialiska vis. Att de blivit samspelta under denna turné hörs tydligt. Men att vi inte skall få applådera efter solon känns bara fel.
Konserten heter Det ropar under golvet och det är publiken som med sina starka slutapplåder ropar efter mer magisk musik.
Mark Twain sade en gång: Golf är att förstöra en trevlig promenad. Ja visst ja, Tove Alsterdal var visst med under kvällen. Men varför förstöra en trevlig musikkväll eller recension med att älta hennes ljumma och tyvärr tråkiga recitationsinsats när det är Ömalms översvallande musik som glatt överraskar?
torsdag 19 februari 2015
Skrivjobb på G!
Fick idag för första gången se en förhandstitt på hur ett större skrivjobb kommer att se ut i tryck. Alltid lika kul att få se hur min text korrelerar med layout och bild.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 18 februari 2015
Läser en bok om
DNs Kultursida från 1800-talet fram till idag. Utdragen ur Strindbergs recensioner är en fröjd att få ta del av. August kunde verkligen trolla med orden. Man både imponeras och inspireras. Storartat är bara förnamnet.
Johan E Skoglund
Johan E Skoglund
Sex säljer
även klassik musik.
http://clairejones.tmstor.es/
Snälla låt oss slippa dessa porriga omlag.
Jag går inte alls igång.
Johan E. Skoglund
http://clairejones.tmstor.es/
Snälla låt oss slippa dessa porriga omlag.
Jag går inte alls igång.
Johan E. Skoglund
tisdag 17 februari 2015
Idag lyssnar jag på Lesley Gore
och minns ännu en fallen hjälte som lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Recensioner Varese sarabande
https://www.youtube.com/embed/WLYeV1QHMwU"
Peggy Sue got married. Deluxe edition
Elmer Bernstein wild side
Johan E. Skoglund
Peggy Sue got married. Deluxe edition
Elmer Bernstein wild side
Johan E. Skoglund
måndag 16 februari 2015
Bloggen minns Gustaf Sjökvist
En körprofil har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Norrbottens Kammarorkester, David Björkman och Tora Thorslund i lördagens NSD
Glimrande Schubert-tolkning får allt annat att blekna
Fredagens konsert med Norrbottens kammarorkester skulle ha dirigerats av Mats Rondin. Han avled sorgligt nog hastigt under en turné med Piteå Kyrkoopera under hösten 2014. Så denna konsert kan sägas vara en hyllning till honom.
Det känns därför fint att titta på den ljusa bilden av Mats i programbladet och läsa de fina minnesorden samtidigt som Norrbottens kammarorkester spelar två oannonserade stycken ihop med Luleå kulturskolas kammarorkester. Nya generationer redo att fylla tomrummet efter de som är borta.
Likaså på dirigentpulpeten. David Björkman är verkligen rätt person att ta över och med varm hand lotsa oss i publiken genom kvällens fyra olika verk.
Jacques Iberts Hommage à Mozart från 1956 – för att fira 200-årsminnet av Wolfgang Amadeus födelse – är en söt liten pastisch-pistill som är prefekt att inleda anrättningen med. Blåsarna briljerar stycket igenom.
Sedan så dags för nutida svensk konstmusik i form av Britta Byströms andra trumpetkonsert Screen memories. Kvällens solist Tora Thorslund torpederar allt motstånd och hennes triumfatoriska trumpetspel skär rakt igenom orkesterkulissen bakom henne likt en kniv genom hett smör.
När det är partier i detta ensatsiga långa verk där trumpeten tystnar gör hennes blotta närvaro på scen att hon ändå medverkar i musiken.
Efter paus ännu en hyllning. A.S. in memoriam är Rolf Martinsons finstämda hyllning till 100-årsminnet av Arnold Schönbergs Verklärte Nachte. Själfulla smekande stråkar.
Sedan blir det åka av från första till sista tonen. Som det plägar bli i en klassiskt vorden symfoni signerad de gamla mästarna. Franz Schuberts Symfoni nr 3 är absolut inget undantag. Här ger alla inblandade verkligen allt.
Det enda negativa med ett sådant här framförande är att det tyvärr får resten av kvällens program att blekna. Om det är något David Björkman och Norrbottens kammarorkester bevisar med sin glimrande Schubert-tolkning är det att gammal ändå alltid är äldst.
Det känns därför fint att titta på den ljusa bilden av Mats i programbladet och läsa de fina minnesorden samtidigt som Norrbottens kammarorkester spelar två oannonserade stycken ihop med Luleå kulturskolas kammarorkester. Nya generationer redo att fylla tomrummet efter de som är borta.
Likaså på dirigentpulpeten. David Björkman är verkligen rätt person att ta över och med varm hand lotsa oss i publiken genom kvällens fyra olika verk.
Jacques Iberts Hommage à Mozart från 1956 – för att fira 200-årsminnet av Wolfgang Amadeus födelse – är en söt liten pastisch-pistill som är prefekt att inleda anrättningen med. Blåsarna briljerar stycket igenom.
Sedan så dags för nutida svensk konstmusik i form av Britta Byströms andra trumpetkonsert Screen memories. Kvällens solist Tora Thorslund torpederar allt motstånd och hennes triumfatoriska trumpetspel skär rakt igenom orkesterkulissen bakom henne likt en kniv genom hett smör.
När det är partier i detta ensatsiga långa verk där trumpeten tystnar gör hennes blotta närvaro på scen att hon ändå medverkar i musiken.
Efter paus ännu en hyllning. A.S. in memoriam är Rolf Martinsons finstämda hyllning till 100-årsminnet av Arnold Schönbergs Verklärte Nachte. Själfulla smekande stråkar.
Sedan blir det åka av från första till sista tonen. Som det plägar bli i en klassiskt vorden symfoni signerad de gamla mästarna. Franz Schuberts Symfoni nr 3 är absolut inget undantag. Här ger alla inblandade verkligen allt.
Det enda negativa med ett sådant här framförande är att det tyvärr får resten av kvällens program att blekna. Om det är något David Björkman och Norrbottens kammarorkester bevisar med sin glimrande Schubert-tolkning är det att gammal ändå alltid är äldst.
fredag 13 februari 2015
Mycket skrivande och många nya skivor
gör att bloggen inte uppdaterats på en vecka.
I dag skall jag göra ett kul skrivjobb.
Johan E. Skoglund
I dag skall jag göra ett kul skrivjobb.
Johan E. Skoglund
fredag 6 februari 2015
Idag lyssnar jag på
en packe nya klassiska skivor som kom med posten idag. Malmö symfoniorkesters första skiva i en serie om 3 med Camille Saint-Saëns kompletta symfonier snurrar just nu. Synnerligen vackert avklingande tolkningar rakt igenom.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 4 februari 2015
Idag lyssnar jag på
sista skivan i den underbara 5-cdboxen Complete concerto recordings. Martha Argerich och Claudio Abados samlade inspelningar av pianokonserter är ett måste i varje älskare av klassisk musik skivsamling.
Sällan har Mozart. Beethoven. Tjajkovskij, Ravel, Chopin, Liszt och Prokofjevs pianokonserter låtit så här bra.
Samspelet mellan solist, dirigent och orkester är en fröjd att höra. Den turkosa klassiska omslagsbilden från förr är även den ytterst njutbar. Att musiken är inspelad mellan 1967 och 2013 hörs knappast. Ljudkvalliteten i de äldre inspelningarna är utsökt.
Johan E. Skoglund
Sällan har Mozart. Beethoven. Tjajkovskij, Ravel, Chopin, Liszt och Prokofjevs pianokonserter låtit så här bra.
Samspelet mellan solist, dirigent och orkester är en fröjd att höra. Den turkosa klassiska omslagsbilden från förr är även den ytterst njutbar. Att musiken är inspelad mellan 1967 och 2013 hörs knappast. Ljudkvalliteten i de äldre inspelningarna är utsökt.
Johan E. Skoglund
Recnesion Simon Philips Protocol II
Simon Philips trumslagare i Toto har släppt ett funkigt kvartettalbum. Ihop med gitarristen Andy Timmons, keyboardisten Steve Weingart samt basisten Ernest Tibbs bjuds på nästan en timmes fusion av bästa sort. Åtta låtar skriven av Philips själv, eller ihop med de övriga tre i kvartetten.
Musikaliteten är rakt igenom på topp. Detta är musik som man blir glad utav. Ett härligt testamente över hur kul de fyras gäng måste ha haft i studion under inspelningarna. Såhär skall bra musik låta.
Den är både hantverksskicklig, spelskicklig och njutbar att lyssna på. En riktig svängfest som varmt rekommenderas.
Johan E. Skoglund
Musikaliteten är rakt igenom på topp. Detta är musik som man blir glad utav. Ett härligt testamente över hur kul de fyras gäng måste ha haft i studion under inspelningarna. Såhär skall bra musik låta.
Den är både hantverksskicklig, spelskicklig och njutbar att lyssna på. En riktig svängfest som varmt rekommenderas.
Johan E. Skoglund
Flera skrivjobb
är på G denna vecka. Kul att få skriva olika saker inom vitt skilda områden.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 2 februari 2015
Läs flera texter av mig!
I senaste Guiden Boden har jag ansvarat för fråga bankerna. Läser ni här!
Åt NSD har jag recenserat Norrbotten NEO samt Norrbotten big band som ni kan läsa nedan.
Dominique en skicklig domptör
Åt NSD har jag recenserat Norrbotten NEO samt Norrbotten big band som ni kan läsa nedan.
Dominique en skicklig domptör
Monica Dominique är en fullkomligt lysande kompositör, dirigent, pianist, arrangör och estradör. Dominique dompterar på det skickligaste vis sina medmusikanter i Norrbotten big band och kvällens specialsammansatta kompgrupp. Hennes lillebror Palle Danielsson bakom kontrabasen, gitarristen Max Schultz, trumslagaren Chris Montgomery och slagverkaren Chris Bell.
Inleder gör en härlig triotolkning av Michelle Legrands You must belive in spring. Även om vi bara kan se ryggen på Monica så kan vi ändå fascineras av hur Palles blick möter Monicas i det kongeniala samspelet dem båda emellan. Kvällen kunde knappast få en finare inramning.
Sedan fortsätter hela rytmsektionen i en lika svängig som välspelad Blues. Innan det är dags för bandets blåsare att göra entré. Och som de gör det.
Monicas tresatsiga svit Inside the rainbowär en frisk fläkt till jazzkomposition. Hennes, enligt egen utsaga, travesti på Harold Arlens klassiker Over the rainbowär mästerligt skriven, arrangerad och framförd.
Citaten ur Trollkarlen från Oz-melodin samt Leonard Bernsteins inledning till Somewhereur West side story blandas fint upp med klanger ur Monicas egen tonverkstad.
Här ges upphov till många fina soloinsatser från bland annat Håkan Broström, Peter Dahlgren, Arvid Ingberg, Christine Carlsson samt Danne Johansson. De tre satserna är lika variationsrika som de färger de skall gestalta.
Efter paus bjuds så på den svettiga Det var som funken innan kvällens sångsolist Tommy Körberg äntrar scenen med den pondus och auktoritet som bara en sådan legend som han kan utstråla.
Sällan har väl Duke EllingonsIn a mellowtonelåtit så här vital som i Monicas för kvällen nygjorda arrangemang. Tommys pregnanta pipa är i högform rakt igenom. Hans egna kompositioner från Solar Plexus repertoar är tidlöst maffigt mäktiga.
Tänkvärda texter blandas med bländande melodier. Avslutande balladversionen av Rock around the clockär den perfekta pendangen på en magisk kväll som sent skall glömmas.
Jazzåret 2015 för Norrbotten big band och dess hängivna publik kunde knappast ha börjat bättre.
Chinis musikaliska porträtt skaver
På Malmö Konsthall ställer närvarande konstnärskollektivet Institutet ut en performance som består av två romska tiggare som sitter i ett vitt kalt rum två timmar om dagen. Debattens vågor har gått högas om detta är konst eller smaklöst.
Samma känsla får man efter att ha lyssnat på André Chini, när han dirigerar uruppförandet av sitt eget verk Traficking – she could be your daughter. Smärtan hos offren går inte att ta miste på i detta musikaliska porträtt som skaver obehagligt. Fascinerande att höra ett aktuellt samhällsproblem gestaltas i from av nutida konstmusik.
Alla sex i NEO är som vanligt skickliga intill det övernaturligas gräns. De hörs att orkester och dirigent verkligen brinner för den nutida musik man väljer att framhäva här.
Jukka Tiensu, Bety Jolas, George Aperghis, Kent Olofsson och Mauricio Kagel bjuder på modern klassisk konstmusik när den är som allra modernast.
Det frustande klarinettspelet från Kristian Möller får en att tänka på en åsna med hicka som nyser. Om man nu vill drista sig att i ord beskriva vad man nyss upplevt.
Att sitta på stora salen scen, med ett vitt skynke bakom sig och orkester framför sig är på pappret ingen dum idé. Det har gjorts förut men det enda unika man får ut av upplevelsen är en stånkande tur fram och tillbaka i trapporna samt en ingående studie av alla grå märken som täcker det svarta scengolvet.
André Chiní är inte bara en duktig dirigent och kompositör. Även hans mustiga mellansnack är en fin kontrast till musiken. Neo naglar fast dig vare sig du vill eller inte.
Inleder gör en härlig triotolkning av Michelle Legrands You must belive in spring. Även om vi bara kan se ryggen på Monica så kan vi ändå fascineras av hur Palles blick möter Monicas i det kongeniala samspelet dem båda emellan. Kvällen kunde knappast få en finare inramning.
Sedan fortsätter hela rytmsektionen i en lika svängig som välspelad Blues. Innan det är dags för bandets blåsare att göra entré. Och som de gör det.
Monicas tresatsiga svit Inside the rainbowär en frisk fläkt till jazzkomposition. Hennes, enligt egen utsaga, travesti på Harold Arlens klassiker Over the rainbowär mästerligt skriven, arrangerad och framförd.
Citaten ur Trollkarlen från Oz-melodin samt Leonard Bernsteins inledning till Somewhereur West side story blandas fint upp med klanger ur Monicas egen tonverkstad.
Här ges upphov till många fina soloinsatser från bland annat Håkan Broström, Peter Dahlgren, Arvid Ingberg, Christine Carlsson samt Danne Johansson. De tre satserna är lika variationsrika som de färger de skall gestalta.
Efter paus bjuds så på den svettiga Det var som funken innan kvällens sångsolist Tommy Körberg äntrar scenen med den pondus och auktoritet som bara en sådan legend som han kan utstråla.
Sällan har väl Duke EllingonsIn a mellowtonelåtit så här vital som i Monicas för kvällen nygjorda arrangemang. Tommys pregnanta pipa är i högform rakt igenom. Hans egna kompositioner från Solar Plexus repertoar är tidlöst maffigt mäktiga.
Tänkvärda texter blandas med bländande melodier. Avslutande balladversionen av Rock around the clockär den perfekta pendangen på en magisk kväll som sent skall glömmas.
Jazzåret 2015 för Norrbotten big band och dess hängivna publik kunde knappast ha börjat bättre.
Chinis musikaliska porträtt skaver
På Malmö Konsthall ställer närvarande konstnärskollektivet Institutet ut en performance som består av två romska tiggare som sitter i ett vitt kalt rum två timmar om dagen. Debattens vågor har gått högas om detta är konst eller smaklöst.
Samma känsla får man efter att ha lyssnat på André Chini, när han dirigerar uruppförandet av sitt eget verk Traficking – she could be your daughter. Smärtan hos offren går inte att ta miste på i detta musikaliska porträtt som skaver obehagligt. Fascinerande att höra ett aktuellt samhällsproblem gestaltas i from av nutida konstmusik.
Alla sex i NEO är som vanligt skickliga intill det övernaturligas gräns. De hörs att orkester och dirigent verkligen brinner för den nutida musik man väljer att framhäva här.
Jukka Tiensu, Bety Jolas, George Aperghis, Kent Olofsson och Mauricio Kagel bjuder på modern klassisk konstmusik när den är som allra modernast.
Det frustande klarinettspelet från Kristian Möller får en att tänka på en åsna med hicka som nyser. Om man nu vill drista sig att i ord beskriva vad man nyss upplevt.
Att sitta på stora salen scen, med ett vitt skynke bakom sig och orkester framför sig är på pappret ingen dum idé. Det har gjorts förut men det enda unika man får ut av upplevelsen är en stånkande tur fram och tillbaka i trapporna samt en ingående studie av alla grå märken som täcker det svarta scengolvet.
André Chiní är inte bara en duktig dirigent och kompositör. Även hans mustiga mellansnack är en fin kontrast till musiken. Neo naglar fast dig vare sig du vill eller inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)