Läs texter av mig i Guiden Boden, Kyrkfönstret och NSD!

I  Guiden Bodens juninummer 2018 är jag ansvarig för de vardagsekonomiska frågorna och Valguiden. Finns inte på nätet än, men läs gärna pappersutgåvan.

I Kyrkfönstrets sommarnummer 2018 har jag bevakat Boden Ptide. Ni hittar den här.

Recensionen nedan var inne i lördagens NSD.

Välbehövlig välklingande vitamininjektion

MUSIK

Norrlandsoperans Symfoniorkester och Nordiska Kammarorkestern Elim Chan dirigent
Kulturens hus, Luleå, stora salen
Fredag 25 maj klockan 19

Kaija Saariahos ”Vinterhimmel” är 10 minuter som på bästa sätt beskriver det titeln säger. Långsamma njutbara klanger. Det är när man hör musik som denna man tydligt förstår varför finskan fick Polarpriset för några år sedan. Att sommaren är här spelar absolut ingen roll. Detta kan avnjutas året om.

Om Gustav Mahler levt när Polarpriset delades ut hade han säkert också fått det. Hans monumentala femsatsiga femte symfoni är prisvärd musik på alla sätt och vis. Särskilt när den framförs så här aptitretande attraktivt. Från första trumpetsolot som inleder första satsens begravningsmarsch, via det välkända adagiettot till den furiösa avslutningen, allt är på topp. Alla medverkande musiker får välförtjänt stå upp till publikens jubel efteråt. Det sista man vill göra efter detta majestätiska framförande är att gå hem och sätta på sin egen favoritinspelning av femman. Inget kan mäta sig med ett sådant här ljuvligt livfullt livsbejakande liveframförande. Detta är en karamell som man vill få suga länge på och inte låta minnet beslöjas av andra Mahler-intryck.
Elim Chan är ett kärt återseende på dirigentpulten. Hon får Norrlandsoperans symfoniorkester och Nordiska kammarorkestern att smälta ihop till ett enda 80-hövdat kraftpaket där inget övrigt lämnas att önska. Hon har verkligen framtiden för sig och det skall bli riktigt spännande att få följa hennes fortsatta karriär. De går spikrakt uppåt.

Vi får hoppas att detta Norrlandsutbyte fortsätter framöver. Sådana här välbehövliga vitamininjektioner behöver publiken och Kulturens hus få sig en rejäl dos av då och då. På återseende och återhörande snarast, tack.

 Johan E. Skoglund

 

 

 

 

Förahndstitt på två boxar

Jag har gjort två youtube-videos där jag visar upp två stora boxar som kom med posten i veckan.

Birgit-Nilsson boxen visar jag här; https://www.youtube.com/watch?v=W4ml6SAXl64

Ingmar Bergman Boxen visar jag här; https://youtu.be/NYuetXSlOD4

Båda är på engelska.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Thomas Hempel och Yrsa Stenius!

Två journalistveteraner har dött.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Fick idag klart med

två stycken kommande skrivjobb som skall utföras denna och kommande veckor.

Kul och åter kul!

Johan E. Skoglund

Ny Dvorak-box

För den som vill djupdyka ned i Antonin Dvoraks kompletta religiösa körverk har brilliant classics släppt en fin 7 cd-box Complete sacred choral music där vi får hans Requiem, Mässa, Te Deum, Stabbat mater, oratoriet Svatá Ludmilla och Psalm CXLIX. Alla är symfoniska körverk med solistinslag, således ingen acapellasång.

Det är tidigare utgivna inspelningar från bland annat Naxos som samlats på denna utgåva där man för några hundralappar kan njuta av ypperliga insatser från solister, körer, orkester och dirigenter. I ett medföljande häfte får vi en fin essä om Dvorak och verken på engelska. På skivbolagets hemsida kan texterna läsas för den som så önskar.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Tom Wolfe!

Mannen som gav oss new journalism har dött.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Kimberly Marshall i dagens NSD!

Marshall och Bach får orgeln att rocka fett!

Kimberly Marshall
Luleå Domkyrka
Onsdag 15 maj 19.00

I ett avsnitt av den tecknade tv-serien Simpsons väljer busungen Bart att byta ut kyrkans, i hans tycke, tråkiga psalmer mot rockmusik. Organisten kollapsar och kyrkoherden tvingar Bart att rengöra alla orgelpipor han besudlat med sin rockmusik.

När man hör professor Kimberly Marshall sätta sig bakom läktarorgeln i Luleå Domkyrka och spela Johan Sebastian Bachs längsta Preludium och Fuga, BWV 548 i e-moll hörs med en gång att gamle Bach ju måste ha varit den förste rockmusikern och kompositören. Detta är orgel som rockar fett. Från första till sista tonen. Hans Lutherska koraler ur Lilla orgelboken däremot är ljuva betraktelser över påsk och pingst.

Ärkebiskop Nathan Söderbloms utnämning av Bach till den femte evangelisten kunde inte vara mer rätt. Det hörs att de komponerades tjugo år innan Preludiet och Fugan. Snacka om skillnad.

Margret Vardell Sandresky, amerikansk tonsättare född 1921 har med sin orgelmässa från 1979 skrivit ett attraktivt verk där Kimberly Marshall i de olika satserna verkligen visar sin fenomenalitet som organist. Verket bygger på en medeltida melodi som tonsättaren fint bearbetat och behandlat. Det får vi veta i det innehållsrika mellansnacket där professor Marshall gör populärvetenskap av det hon spelar.

Avslutande Choral III i a-moll av César Franck är precis som inledande Bach också rock’n’roll. Särskilt i det mäktiga slutet. Enda plumpen i protokollet står arrangören för som stavat vårt amerikanska storfrämmandes efternamn fel i programbladet. Men det skall hon inte lastas för. Tack för det underbara besöket och välkommen åter snart igen.

Johan E. Skoglund

Glada helger!

Då jag varken önskat glad valborg eller Kristi himmelsfärd så önskar jag glada helger i efterskott till alla läsare.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Ulla Sallert!

En riktigt musikalstjärna har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Nytt skrivjobb på G!

Beställdes igår, skall göras idag, publiceras imorgon.

Älskar snabba tag.

Johan E. Skoglund

Idag lyssnar jag på...

...Standing roon only. En ny trecd-box med tre livekonserter från Frank Sinatra. En från vardera 60-, 70-, och 1980-talet. Allt inspelat i USA. Med en fin booklet full av bilder och på Sinatra och på turnédokument. Sinatra live är alltid Sinatra live. Även om hans röst 1966, första skivan är helt annan än den han har 1987, tredje skivan.

Johan E. Skoglund

Sämst när det gäller

Så skulle man kunna sammanfatta mina åsikter om Bäst när det gäller. Sveriges officiella VM-låt med Gyllene tider och Linnea Henriksson som likt truppen släpps idag. Jag har lyssnat en gång frivilligt. Och mer lär det inte bli. Tråkigt utan att fastna. Var är hooken i refrängen? Har man  växt upp med Ciao ciao Italia och När vi gräver guld i USA ställer i alla fall jag mycket högre krav på trallvänlighet och läktarskrålbarhet än det man uppnår här.

Mitt födelseår 1978 gjorde i alla fall VM-truppen ihop med Schytts den VM-låt som haft bäst titel. Vi gör så gott vi kan. Inget vi skall vinna här inte. Då var ju också precis som på Ciao ciao Italia truppen med och sjöng. Lite mer äkta så.

Vi får hoppas på de inofficiella låtarna detta år.

Johan E. Skoglund

Glenn Freys

solokarriär sammanfattas fint på nya deluxe-utgåvan av Above the Clouds the Collection. Den släpps på fredag men jag fick ett ex som fanns i lager redan förra torsdagen och den har gått på repeat sedan dess.

En CD fullmatad med hans största hits. Som uppväxt på 1980-talet har jag växt upp med låtar som Smugler's Blues och You belong to the city - kul att återupptäcka dem. Hans hits är ritkig att göra musik. Dvs musik man vill göra något till. Städa, lösa korsord, cykla, jogga etc. En CD till med låtar som är mindre kända, varav en hel del från hans coverplatta från 2012 där han tog sig an the great american songbook. CD 3 är debuten på CD för Longbranch/Pennywhistle som var don han hade ihop med JD Souther innan Eagles. Deras enda album från 1969 är en liten poppärla som här fått ny mix där JD Souther varit inblandad.

Fjärde skivan är en 80 minuter lång lysande live-DVD från 15 september 1992 i Dublin där Glenn och hans tajta band är i lysande form rakt igenom.

Lägg därtill en fin booklet med en faktaspäckad essä signerad Ian McCann.

Rekommenderas varmt och oförblomerat till alla älskare av solig soulig pop.

Recension av 2 Sammy Davis Jr. Boxar

https://youtu.be/64NaZaHRNdU

Recensioner av Sammy Davis Jr. Milestones of a legend
Sammy Davis Jr. The 1961-1962 Marty Paich Sessions

Johan E. Skoglund

Trenden

med klassiska megaboxar fortsätter. Jag har beställt den med 79 cds och 2 DVD som är operor med hundraårsjubilerande Birgit Nilsson. Andra med nordisk koppling är boxar med danska blockflöjtisten Michala Petri och finske dirigenten Esa-Pekka Salonen .

Johan E. Skoglund

Läs mina recensioner av Lill Lindfors och Happy days are here again i måndagens NSD!

Lysande Lill!
Lill Lindfors
Kulturens hus, stora salen
Fredag 27 april klockan 1900

Att Lill Lindfors är en artist som skivdebuterade för 57 år sedan hörs klart och tydligt under kvällens konsert. Det är en legend och showartist uti fingerspetsarna vi här har att göra med.
Hon backas upp av den hungriga kvartetten Claes Crona, piano, Mats Norrefalk, gitarr, Johan Granström bas och Johan Löfcrantz på trummor.

De blir en perfekt sparringpartner till Lills underbara röst. Sällan har en artist så älskat att stå på scen. Hon är som ett enda stort lyckopiller som lyser upp hela scenen i sin vita byxdress med glittrig top under. Hennes hovleverantör av texter Björn Barlach hyllar hon med flera underfundiga små pärlor som "Ägget", "Söderjäntans söndag" och "Tillsammans är ett sätt att finnas till" där Lindfors är kanon. Även ett försvenskat medley på amerikanska jazzstandards och George Harrisons "Here comes the sun" imponerar storligen. Den sista med en fantastisk vokalisering på Luleå ihop med Mats Norrefalk.

Och Lills lika roliga som tänkvärda mellansnack som fint binder ihop de berättelser hon sjunger är storartade de med. Efter paus då Lill svidat om till svart kommer bland annat "Sången han sjöng var min egen". En übersvängig version av Kris Kristoffersons "Me and Bobby McGee". En jazzig tolkning av Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet". Och Bob Dylans "Don’t think twice it’s allright" som på svenska blivit "Låt mig va, det är bra" blir till en sylvass kommentar till det som sker i Svenska Akademien.

 

Både Claes Crona, Johan Granström och Mats Norrefalk bjuder alla på härliga solon. Stabilt uppbackade av motorn Johan Löfcrantz bakom trummorna.

 

Detta är underhållning i dess renaste och bästa format. Avslutande musik skall byggas utav glädje och extranumren "En sån karl", "En man i byrån" och "Du är den ende" bevisar detta ännu en gång.

 

Show som kittlar störtskönt

Happy Days are here again

Kulturens hus, stora salen

Lördag 28 april 1930

 Detta - mina damer och herrar är tidlös underhållning när den är som bäst. En hyllning till sången, musiken och dansen, men kanske allra främst en hyllning till livet och livsglädjen. Glädjen av att få stå på en scen och ge allt i två tempofyllda akter.  Sångarna och dansarna  Karl Dyall och Rennie Mirro tillsammans med sopranen Jeanette Köhn utgör kvällens välklingande vokala trio. Med det knivskarpa kompet Trio X, det vill säga Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, basoch Joakim Ekberg, trummor utgör denna sextett något av det bästa man kan se på en scen. Punkt.

Swe-Danes hyllas med två lika långa som fantastiska medleyn där särskilt Jeanette Köhns vokaliserande i bästa Alice Bas stil imponerar storligen. Hon bjuder även på en urläcker Music for a while av barockmästaren Henry Purcell med Lennart Simonsons läckra piano i bakgrunden och ett intro på bas signerat Per V Johansson som verkligen inte går av för hackor. Och det blir en passande Povelhyllning när hon sjunger Rammelklassikerna Underbart är kort och Ta av dig skorna i ett strålande medley. Likaså Lovin dat man of mine/Monicas Vals.

Alla tre bjuder även på ett ösigt musikal-medley komplett med paraplyer när de gör Sinigin’ in the rain. Och avslutar med ett lika dito dansmelodipotpurri. Rennie Mirro och Karl Dyall tar tillfället i kat och steppar på det mest utmärkta vis. Även Jeanette Köhn får slå sina lurviga så det står härliga till. Rennie gör en fin It was a verry good year. Karl levererar for once in my Life och Feelin good hjärtevärmande. De två sångarna bjuder även på flera inspirerande duetter med varandra och med Jeanette.

Att Trio x är Sveriges främsta pianojazzimprovisationstrio bevisar de med råge när de på egen hand tolkar Stephn Sondheims Send in the Clowns och Burt Bacharachs Raindropps keep faling on my head på de mest fascinerande sätt. Men även då de agerar komphundar imponera de storligen. Extranumret It don’t mean a thing if it ain’t got that swing blir till den ultimata avslutningen på en show som kittlar störtskönt i kistan.

Johan E. Skoglund