onsdag 2 maj 2018

Läs mina recensioner av Lill Lindfros och Happy days are here again i måndagens NSD!

Lysande Lill!
Lill Lindfors
Kulturens hus, stora salen
Fredag 27 april klockan 1900

Att Lill Lindfors är en artist som skivdebuterade för 57 år sedan hörs klart och tydligt under kvällens konsert. Det är en legend och showartist uti fingerspetsarna vi här har att göra med.
Hon backas upp av den hungriga kvartetten Claes Crona, piano, Mats Norrefalk, gitarr, Johan Granström bas och Johan Löfcrantz på trummor.

De blir en perfekt sparringpartner till Lills underbara röst. Sällan har en artist så älskat att stå på scen. Hon är som ett enda stort lyckopiller som lyser upp hela scenen i sin vita byxdress med glittrig top under. Hennes hovleverantör av texter Björn Barlach hyllar hon med flera underfundiga små pärlor som "Ägget", "Söderjäntans söndag" och "Tillsammans är ett sätt att finnas till" där Lindfors är kanon. Även ett försvenskat medley på amerikanska jazzstandards och George Harrisons "Here comes the sun" imponerar storligen. Den sista med en fantastisk vokalisering på Luleå ihop med Mats Norrefalk.

Och Lills lika roliga som tänkvärda mellansnack som fint binder ihop de berättelser hon sjunger är storartade de med. Efter paus då Lill svidat om till svart kommer bland annat "Sången han sjöng var min egen". En übersvängig version av Kris Kristoffersons "Me and Bobby McGee". En jazzig tolkning av Evert Taubes "Så skimrande var aldrig havet". Och Bob Dylans "Don’t think twice it’s allright" som på svenska blivit "Låt mig va, det är bra" blir till en sylvass kommentar till det som sker i Svenska Akademien.

 
Både Claes Crona, Johan Granström och Mats Norrefalk bjuder alla på härliga solon. Stabilt uppbackade av motorn Johan Löfcrantz bakom trummorna.
 
Detta är underhållning i dess renaste och bästa format. Avslutande musik skall byggas utav glädje och extranumren "En sån karl", "En man i byrån" och "Du är den ende" bevisar detta ännu en gång.

 
Show som kittlar störtskönt

Happy Days are here again

Kulturens hus, stora salen

Lördag 28 april 1930

 Detta - mina damer och herrar är tidlös underhållning när den är som bäst. En hyllning till sången, musiken och dansen, men kanske allra främst en hyllning till livet och livsglädjen. Glädjen av att få stå på en scen och ge allt i två tempofyllda akter.  Sångarna och dansarna  Karl Dyall och Rennie Mirro tillsammans med sopranen Jeanette Köhn utgör kvällens välklingande vokala trio. Med det knivskarpa kompet Trio X, det vill säga Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, basoch Joakim Ekberg, trummor utgör denna sextett något av det bästa man kan se på en scen. Punkt.

Swe-Danes hyllas med två lika långa som fantastiska medleyn där särskilt Jeanette Köhns vokaliserande i bästa Alice Bas stil imponerar storligen. Hon bjuder även på en urläcker Music for a while av barockmästaren Henry Purcell med Lennart Simonsons läckra piano i bakgrunden och ett intro på bas signerat Per V Johansson som verkligen inte går av för hackor. Och det blir en passande Povelhyllning när hon sjunger Rammelklassikerna Underbart är kort och Ta av dig skorna i ett strålande medley. Likaså Lovin dat man of mine/Monicas Vals.

Alla tre bjuder även på ett ösigt musikal-medley komplett med paraplyer när de gör Sinigin’ in the rain. Och avslutar med ett lika dito dansmelodipotpurri. Rennie Mirro och Karl Dyall tar tillfället i kat och steppar på det mest utmärkta vis. Även Jeanette Köhn får slå sina lurviga så det står härliga till. Rennie gör en fin It was a verry good year. Karl levererar for once in my Life och Feelin good hjärtevärmande. De två sångarna bjuder även på flera inspirerande duetter med varandra och med Jeanette.

Att Trio x är Sveriges främsta pianojazzimprovisationstrio bevisar de med råge när de på egen hand tolkar Stephn Sondheims Send in the Clowns och Burt Bacharachs Raindropps keep faling on my head på de mest fascinerande sätt. Men även då de agerar komphundar imponera de storligen. Extranumret It don’t mean a thing if it ain’t got that swing blir till den ultimata avslutningen på en show som kittlar störtskönt i kistan.

Johan E. Skoglund

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar