Norrbotten Big Band möter Mikael Augustsson
Kulturens hus, lilla salen
Lördag 13 april
Vissa idéer är så genialiska att när de äntligen
materialiserats måste man ställa sig frågan; Varför har ingen tänkt på det här
förut? Till den kategorin banbrytande synergier hör definitivt samarbetet mellan
bandoneoninsten Mikael Augustson och Norrbotten Big Band.
De har under årens lopp bjudit sin trogna publik på
många höjdarkvällar. Den här rankas definitivt topp 10 bland dessa. Mikael Augustson är lik trevlig småpratare i
mellansnacket som skicklig bandoneonist, kompositör och arrangör. Den
argentinska tangon och annan musik från landet i Sydamerika tas till helt nya
höjder.
Olle Linder bakom trummorna framkallar hypnotiserande
rytmer på sina olika slagverksinstrument. Särskilt solot på handtrumman pandeiro
måste framhävas. Och den unga Estländska pianisten Britta Virves är ett fynd
bakom tangenterna. Likaså orkesterns nya fastanställde trombonist Michał
Tomaszczyk. De bjuder båda på
finfina solon. Så också gamla bekantingar som Magnus Ekholm, Danne Johansson,
Jacek
Onuszkiewicz, Bosse Strandberg, Janne Thelin Mats Garberg och Robert
Nordmark och Petter Olofsson. Och Pelle Grebacken visar att blockflöjten har sin
naturliga plats inom jazzen. Och vi får även veta vilken melodi på instrumentet
som ärt mest irriterande när man spelar biljard. Bara en sådan sak.
Men
kvällens främste solist är ändå Augustson själv. Bandoneon får till fullo flera
tillfällen att visa upp sig. Arrangemangen, både på egen musik och sådant från
Astor Piazzolla och andra argentinare är kongeniala. Likaså de egna
kompositionerna. Hemtamt rör vi oss mellan olika genrer, stilar och epoker. En
beställning från en kammarmusikfestival på bandoneonmusik som inte var tango ger
oss Asbeig. Musik influerad av Astro
Piazzolla, Béla
Bartók och Igor Stravinskij.
Det
bjuds på två täta fullmatade set med en välbehövlig paus i mitten. Så man får
smälta in alla magiska musikaliska uttryck man just haft glädjen att få
insupa. Och som extranummer utlovar
Mikael Augustson äntligen lite jazz. Och visst, Lullaby of Birdland är
en jazzstandard. Men för att citera Danne Johansson efteråt; Såhär har den nog
aldrig låtit. Tack så mycket för det.
Johan E. Skoglund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar