Recnesion Johannes Möller

Jag recenserade nyligen Johannes Möller som konsertsolist. Så, vad kan passa bättre än att komma med en recension av hans Naxos-CD? Den kom redan i maj 2011 men jag köpte den först på en rea i höstas.

Han bjuder här på en trevlig liten soloexposé för gitarr med en blandning av kända och okända kompositörer. Allt är välspelat och för den som gillar klassisk gitarr är detta mumma. Jag är inte överdrivet intresserad av genren men Möllers tekniska briljans och spelskicklighet går inte att ta miste på.

Han visar även med avslutande Poem to a distant fire att han även är en skicklig kompositör. Skivan ingår i Naxos serie med tävlingsvinnare. Här är det som vinnare av Guitar foundation of Americas tävling 2010.  Den obligatoriska nya kompositionen som all deltagare där måste spela är den kanadensiske kompositörens Denis Gougeons speciellt för ändamålet komponerade Lamento Scherzo, ett lika njutbart som välspelat stycke. De, ihop med Johannes tidigare nämnda egna komposition samt Introduktion och variationer på ett tema från Friskytten av 1800-talskompositören Karel Arnoldus  Craeyvanger får här sina världspremiärinspelningar på skiva.

Alla nya bekantskaper för mig, så även Giulio Regondi samt Augustin Barrios Mangore. Välbekanta är däremot Hector Villa-Lobos Leo Brouwer. En av den senares gitarrkonserter var det som stod på programmet jag recenserade. Här är det en gitarrsonat.

En trevlig gitarrskiva som bjuder på en spännande repertoarmix.  Som alltid hos Naxos är ljudkvalliteten på inspelningen och informationsen i CD-häftet om musiken och Johannes Möller på topp.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

P.S.

Jag har gjort fler klassiska reafynd i höstas som har något år på nacken som jag kommer att recensera här i bloggen framöver.

D.S.

Dagens ord...

...Är rockachocken, taget ifrån Aftonbladet på nätet. Är bara en rubrik på förstasidan så det går tyvärr inte att länka till den.

Johan E. Skoglund

Nya skivjobb på g!

Var på ett intressant möte i måndags om kommande skrivjobb. Kul!

Johan E. Skoglund

Recension Sven Zetterberg Mileage

För styvt ett år sedan hade jag nöjet att få se och recensera Sven Zetterberg & the Rockarounds live. Du hittar min recension här.  Det material man bjöd på live har nu dykt upp i plattform på skivan Milage som verkligen är en utmärkt turnésouvenir.

Sven sjunger som alltid så det står härliga till med sin sandpappersgrova röst i perfekt harmoni med hans störtsköna strängbändande och mustiga munspelande. Kompbandet går inte av för hackor heller. Micke Finell lirar själfull saxofon, Calle Brickman pregnant paino, Tommy Cassemear, bastant bas och Ingemar Dunker trollbinder bakom trummorna.

Skivan inleder med tre originalkompositioner signerade Sven själv för att sedan övergå i sju väl valda soul-, och bluescovers. Love can go worng är en mjukt gungande fin ballad med gästspel av Augie Myers fjäderlätta dragspel. Tall, dangerous and drunk en taktfast liten pärla. Likaså tolkningen av Sam Coockes Rome wasn’t built in a day.

Sven Zetterberg levererar som alltid hörvärda skivor av klass.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Duo Carr Quennerstedt i lördagens NSD

En knockout av två kammarmusiker

Duo Carr Quennerstedt
Kulturens hus, konsthallen
Torsdag kväll

Torsdagens konsert i konsthallen i Kulturens hus bjöds på en storartad kammarmusikalisk upplevelse. Duo Carr Quennerstedt tog sig an tre violinsonater så det stod härliga till. Elna Carr med sin violin och Håkan Quennerstedt bakom pianot bjöd på en fantastisk kväll som sent skall glömmas.

Klassiska musiker kan ofta upplevas som lite fjär då de framträder. Kul då att se Elna Carrs livliga mimik när hon med liv och lust hänger sig åt Ludwig Van Beethoven, Johannes Brahms och Sergej Prokofiev. I alla te fallen rör det sig om den första violinsonaten som de tre olika kompositörerna skrev. I Beethovens första finner vi kompositören på sitt mest soliga humör. Att han inte tidigare skrivit denna typ av verk märks inte alls då formen är fulländad.

Något som för övrig gäller kvällens alla tre tonsättare. Detta är genomkomponerade verk som är en fröjd för örat att få njuta av i dessa underbara tolkningar. Även Prokofievs mörkt dova ödesmättade sonat full av krigsångest är väldigt välklingande.

Bramhs som bygger på två tidigare melodier av honom blir till en vacker elegi över hans nyligen avlidne gudson.

Håkan Quennerstedt uträttar stordåd bakom painot och samspelet mellan kvällens två aktörer kunde knappast vara mer intrikat. Under en kort sekvens går plötsligt strömmen i lokalen men duon spelar glatt vidare som om inget hänt. Så agerar riktiga proffs.

Hatten av för Luleå Kammarmusikförening som oförtrutet fortsätter att bjuda Luleåpubliken på kvalitativ klassisk musik i det mindre formatet som i denna kammarmusikaliska knockout.

Johan E. Skoglund

Recension Mavericks In time

Det räcker med att hör de inledande orgel-, och trumpetslingorna på första spåret Back in your arms again för att inse att Mavericks är tillbaka i toppform. In time är 56 fantastiska minuter. Tretton nyskrivna välspelade låtar med Raul Malos mörka karaktäristiska stämma i  centrum. Han har själv varit med och skrivit skivans alla fjorton spår, ett är en spansk version av en engelsk låt.

Här bjuds på både snabba partylåtar och långsamma ballader i en härlig blandning. Både medlemmarna i Mavericks själva och gästande musiker bidrar till den mäktigt maffiga ljudbilden som är så symptomatisk för bandet.

Lies är en härlig snabb rockrökare.  Born to be blue är sådan där sextiotalsinfluerad pop á la Roy Orbisson som gör en glad i hela kroppen, trotts den tunga texen. Ett läckert dragspel beledsagar Rauls röst.

Come unto me är en ruffig mörk sak med latino-inslag som gör sig ännu bättre på spanska som Ven hacia mi. Stor konst i det lilla.

In anothers arms är en soft gungande ballad om sorg och saknad ljuvligt exekuterad. All over again är glad partymusik med mariachitrumpeter och dragspel så det står härliga till. As Long as there’s love tonight är en blåsbeströdd boogie-sak som får ingång fötterna dirket.

(Call me) When you get to heaven är en 8 minuter lång oerhört vacker ballad med en fabulös damkör inblandad som ihop med Raul skapar ren och skär musikmagi.

Detta är det fulländade soundtracket till sommarens grillfester.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Läs 2 tetxer av mig i senaste Guiden Boden

Vardagsekonomi, där jag ansvarat för frågorna och Lasse Stefanz/Thomas Deurgen hittar ni här!

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Luleå symfoniorkester i dagens NSD

http://www.nsd.se/kultur/artikel.aspx?ArticleId=7480668

Klassiskt efter jobbet - inte dumt

After Work classics
Luleå symfoniorkester
Kulturens hus, stora salen
Fredag kväll


Luleå symfoniorkester är ett namn som förpliktigar. Ordet symfoniorkester ger onekligen högt ställda förväntningar hos en hugad recensent. Men lugn bara lugn. Precis som förra årets premiär så är årets upplaga av After work classics med återigen Markus Jonsson som dirigent och Kjell Peder Johanson som presentatör en riktigt njutbar konsertupplevelse.

Fats det kunde börjat bättre. I inledande Ouvertyren ur Wolfgang Amadeus Mozarts opera Figgaros bröllop är väl inte hornen riktigt med i början. Men det tar sig som pyromanen sade. För att fortsätta på eldmetaforen så bjuder resten av kvällen på en sprakande symfonisk brasa som värmer gott i februarikvällen och själen.

De tre satserna ur tre olika symfonier signerade Mozart, Joseph Haydn och Franz Schubert bjuder alla på välkända teman man gärna nynnar med i. Detta är outslitliga klassiska pärlor som aldrig blir tröttsamma. Särskilt inte i sådana här trollbindande tolkningar. Markus Jonsson lyckas hitta helt rätt balans mellan orkesterns olika sektioner. Han har en skön stil rakt igenom. Pausen intas med en eufori i kroppen.

Kjell Peder Johanson är verkligen den perfekte presentatören. Han kan läsa en vårdikt av Gustaf Fröding så det spritter i hela kroppen. På ett härligt sätt lotsar han publiken genom kvällens stycken och kompositörer. Fler konserter borde ta efter detta lysande inslag.

Andra avdelningen ägnas helt åt nordiska tonsättare. Erland von Kochs Nordiskt Capricio är enligt egen utsago kvällens dirigents favoritstycke. Det hörs varför. Från Kjell Westbergs magiska inledningsspel på pukorna bjuds på härlig svensk nationalromantik när den är som bäst.

Den egenhändigt sammanfogade triptyken med delar ur verk av Karl Birger Blomdahl och Lars-Erik Larsson ger verkligen mersmak. Blåset är på topp ihop med stråkarna i dessa lyriska godbitar. Jean Sibelius Vals Triste och Hans Christian Lumbyes Champagnegalopp blir till en fartfylld avslutningsduo som verkligen ser till att det hela går i mål på topp.

På frågan om maestro Magnus Jonsson kan tänka sig att återkomma nästa år igen för att genomföra detta tredje gången gillt, blir svaret; Gärna! Hoppas Luleå orkesterförening tar honom på orden. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Johan E. Skoglund

Bloggen minns falna hjältar

Flera internationella musik-, och sångstjärnor har nyligen lämnat oss.

Bloggen lyfter på haten åt dem alla. Ingen nämnd och ingen glömd.

Johan E. Skoglund

Blogen minns Eric Ericsson

En stor man som jag har haft nöjet att få se live och recensera har gått ur tiden.




Bloggen lyfter ödmjukast på hatten!

Johan E. Skoglund

Kreativitet

Jag skulle skriva en text igår och kände noll inspiration. Men så valde jag att lämna kontoret och gjorde annat istället. Då bara rann inspirationen till mig.

Kreativitet är märkligt.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns James Depreist

Den Sverigebekanta dirrigenten har lämnat oss. Har en finfin inspelning av Mahlers femte symfoni med honom och London Symphony Orchestra hemma i skivhyllan utgiven på Naxos för några år sedan som varmt kan rekomenderas.

Bloggen lyfter på hatten.




Johan E. Skoglund

Mavericks...

... nya skiva kom förra måndagen i brevinkastet. Men jag har helt enkellt inte hummit lyssna igrnom den så väl att jag kan skriva en recension än. Så kan det vara när man har mycket annat att göra. Men det är en bra skiva. En mycket bra skiva. Det kan jag redan nu slå fast.

Johan E. Skoglund

Nytt slrivjobb på G...

.... återkommer med var ni kan läsa det när det publiceras.

Johan E. Skoglund

Läs min recension av Acqua alta i lördagens NSD!

Urläckra uruppföranden

Acqua alta - En konsert för klimatet
Luleå domkyrka
Fredag kväll

Det är något alldeles extra med konserter som innehåller uruppföranden. Särskilt när tonsättaren själv har möjlighet att närvara.

Fredagens konsert för kliamtet bjöd på inte mindre än två uruppföranden av inte mindre än två olika tonsättare. Både norrbottniske Jan Sandström och nas trettio år yngre brittiske kollega Alexander Campkin så mycket nöjda ut de tog emot sina applåder från publiken efter respektive styckes framförande. Och de har de all anledning att vara. Båda har skrivit två mycket intressanta tonsättningar till de texter de valt. Kvällens framföranden var på topp från distinkte dirigenten Erik Westberg, hans välklingande vokalensemble och den brusande barockensemblen Serikon med Daniel Stighäll som primus motor.

Campkins Colour blinds the eye med text ur Tao Te Ching är verkligen fascinerande. Liksom mycket nyskriven musik är det svårt att sätta ord på vad man hört efter en lyssning. Men det är en lika härlig som häftig upplevelse. Samma sak med Jan Sandströms Acqua Alta där Meena Alexanders poetiska text verkligen kommer till sin rätt. Båda tonsättarna har utnyttjat de mångfacetterande klangvärldar som kvällens musiker och sångare kan erbjuda. Här ryms spännande instrument såsom Teorb och Viola Da Gamba. Och ett extra plus till att texterna finns trykta och översatta i programbladet.

Dessa nyskrivna verk blandas med godbitar från 1500-, och 1600-talets Venetianska musikskatt med både vokala och instrumentala läckerheter signerade Giovanni Gabrielli, Claudio Merulo, Claudio Monteverdi, Dario Castello och Giovanno Rovetta. Allt framfört med en sådan fräschör och sång-, spelgllädje som verkligen gör dem rättvisa.

Meteorologen Pär Holmgren, kvällens talare tillför tyvärr inte så mycket med sina något förnumstiga klimatförmaningar. Det hade varit bättre att låta musiken tala för sig själv. Men det hindrar inte detta från att vara en toppenkväll med två urläckra uruppföranden.

Johan Skoglund

Läs min recension av Norrbottens kammarorekster i dagens NSD

Du hittar den här!

På grund av platsbrist fick en del strykas. Hela texten, med några småfel korrigerade, hittar du nedan.

En ömsesidig förälskelse‏

Norrbottens kammarorkester, Mats Rondin, dir., Johannes Möller gitarr
Kulturens hus, stora salen
Torsdag kväll

Det finns tillfällen när det räcker med att man får höra den allra första tonen för att det är tydligt att det skall bli en magisk kväll. Torsdagens konsert med Norrbottens kammarorkester under ledning av Mats Rondin och gitarristen Johannes Möller som solist var ett lysande hörbart exempel på just detta.

Den klassiska konsertvåren med kammarorkestern kunde knappast få en bättre start. Wolfgang Amadeus Mozart bjuder på en lätt och luftig inledning i form av Divertimento i B-dur k. 137. Alltså hans 137e komposition, skriven som sextonåring. Underbara tongångar av ett musikaliskt underbarn underbart framförda. Mats Rondin är en mästare på att locka fram klanger och nyanser ur orkesterns olika delar utan att för den skull tappa greppet om helheten. Det är en fröjd för ögat bara att njuta av hans kroppsspråk. I Mozart flyger han och orkestern flyhänt fram. Extra kul är att Mats även pratar mellan verken om dem. det var länge sedan en sådan chosefri och naturlig ledare dirigerade.

Johannes Möller är inte bara en tekniskt skicklig gitarrist. Han har även det. En utstrålning som gör honom till mer än en man med ett instrument. Lyssna bara på soloinledningen i Leo Brouwers Concierto Elegiaco för gitarr, stråkar och slagverk. Det kubanska ursprunget lyser igenom detta läckra verk. Möller är magnifik med sitt glimrande gitarrspel. Det tar verkligen anden ur en som åhörare. Andäktigt vackert och skickligt. Som välförtjänta extranummer bjuder han på bevis att han även är en skicklig kompositör. De två solostyckena From the source to the sea, ur vilken en del spelas, samt To the mother är båda angenäma.

Efter paus bjuds så på en ljuvlig Jean Sibelius i den nationalromantiskt fina Rakastava (Den älskande). I sista satsen kan man riktigt höra det avslutande sorgsna farvälet. Mats professorskollega i komposition från Malmö Högskola, Rolf Martinsson ger i Kaliope ett starkt porträtt av de nio muserna i lika många satser. Ett drömskt verk där satserna och de tre delarna flyter in i varandra.

Det var längesedan en konsert med Norrbottens kammarorkester avnjöts med ett stort leende på läpparna rakt igenom. Men detta var en kväll där allting stämde. Det extatiska lilla extranumret exempelvis. Konsertens titel, Den älskande, handlade nog inte bara om Sibelius utan gällde även publikens kärlek till de den fick höra och artisternas till det de fick spela. Tala om en ömsesidig förälskelse.

Johan E. Skoglund

Bloggen minns Gunilla von Bahr

Flöjtisten och musikadministratören har lämnat oss.

Bloggen lyfter på hatten!

Johan E. Skoglund

Japansk jazz

Japaner är duktiga på att spela jazz. Nedan ser du ett studentband som inte går av för hackor.

Johan E. Skoglund

Recension Peter Getz Getz together

Det finn skivor som är av den sorten att det räcker att höra lite av ett ljudklipp på nätet för att man skall bli hänförd och inse att detta är något storartat. Så är det med Peter Getz nya album Getz together.  Ihop med Stockholm jazz trio har han spelat in 15 underbara jazzlåtar i magiska versioner där hans varma omfamnande röst står i centrum.  En egen låt och en standard dök upp på hans första soloplatta för några år sedan, resten är nya låtar med Peter.

Stockholm jazz trio står för det briljanta kompet. Daniel Tilling spelar oerhört vacker på sin flygel. Jan Adefelt bjuder på ett härligt soft spel på sin kontrabas. Han har även gjort många av plattans underbara arrangemang. Jesper Kviberg är en klippa bakom trummorna.

Peter inte bara sjunger med fantastisk frasering rakt igenom. Han bjuder även på oerhört vältajmat akustiskt gitarrspel.  Lyssna bara på She Walks this earth.

Wojtek Goral gästar med finfint altsaxofonspel på Life is funny love sublime. Sällan har jag hört standards såsom East of the sun, Too close for comfort, All or nothing at all, One for my baby, Girl from Ipanema, Lulu,s back in town och What are you doing the rest of your life såhär hudnära naket vackert.

Peter skriver I texthäftet att allt är inspelat “live i studio” och att de meverkande velat fånga den känsla som uppstår när man ger konserter inför publik. Detta har gänget verkligen lyckats med.

Med få svenska aktiva manliga jazzsångare är detta en välkommen liten pärla som kommer att snurra flitigt på skivtallriken framöver.

Betyg; JJJJJ

Johan E. Skoglund

Läs min recension i dagens NSD!

Friskt vågat - hälften vunnet!

Tualiasia & Manskören 3000 män
Kulturens hus, lilla salen
Söndag kväll

Marianne Racine-Granvik har en sångröst som tyvärr inte håller hela vägen. Det är inge idé att linda in det hela i sockersöta formuleringar eller vänta till slutet. Ärlighet varar längst, även i recensionssammanhang. Redan i inledande Klang min vackra bjällra hör jag något vardagligt enkelt som tyvärr inte sticker ut alls. Det är absolut inget fel på rösten. Hon är en kompetent sångerska men inte mer. När hon försöker sig på att kula i några polskor blir detta extra tydligt. Det saknar stuns. Benny Andersons och Ylva Eggehorns Innan gryningen är fin. Likaså skillingtrycket Vid foten av alpen och några folkvisor från Tornedalen.

Vera Kappler som står för kvällens ackompanjemang är en fröjd att höra. Hon bemästrar både piano och tramporgel mycket bra. Hon lyckas göra något mer av sina enkla tongångar och får det hela att ibland lyfta ännu ett snäpp.

Manskören 3000 män, bidrar med stabil uppbackning under några låtar. Soldatpolskan från Dalarna som gett dem dess namn är ett utmärkt exempel på hörbara synergieffekter. Vera bjuder på ett intrikat förspel på pianot och sedan kommer kören in, duktigt dirigerad av Marianne. Sven-Olov Sandbergs gamla schlager Lyssnar du till mig ikväll lilla mor är också ett sådant exempel där alla bitar faller på plats. För att inte prata om extranumret, Tom Waits fina Take me home. Här får kören blomma ut och lyckas verkligen leverera stordåd ihop med Marianne som solist och Vera bakom pianot. Synd bara att konserten inte bjöd på mer av denna vara - tidigare. Det hade den så väl behövt.

Det finns ett gamalt talesätt som lyder Friskt vågat hälften vunnet. Detta gäller för denna konsert minst sagt. Det är bara att applådera de inblandade för att de vågar hissa segel och kasta loss även om båten inte når ända in i hamn.

Johan E. Skoglund

ännu fler skrivjobb på G!

Fick idag klart med ännu två skrivjobb nästa vecka. Kul inför helgen.

Johan E. Skoglund