Läs min recension av Norrbottens kammarorkester i dagemns NSD

Estniskt men utan dynamik

Norrbottens kammarorkester, Anu Tali dir,
Kulturens hus, stora salen
Torsdag kväll

Torsdagskvällens konsert bjöd på tre verk signerade lika många olika manliga tonsättare från tre olika århundraden. Inledde gjorde Eduard Tubins musik för stråkar från 1962. Tre satser som varken är hackat eller malet. Musik som inte sticker ut på något vis eller har en gen karaktär. Det är lite könlöst och blodfattigt men orkestern spelar helt okej. Ingen skugga skall falla på musikerna. Detta är helt enkelt inte särskilt upphetsande material.

Sedan äntrar kvällens solist Mihkel Poll scenen och tar plats bakom flygeln för att flyhänt framföra Wolfgang Amadeus Mozarts 23 pianokonsert. Den tekniska briljansen är det inget fel på alls. Tvärtom. Där kan ingen slå honom på fingrarna. Nej, det som saknas är utstrålning och karisma. Framförandet blir rentav tråkigt. Ta exempelvis de mjuka solopartierna i andra satsen. Oinspirerat var ordet. Hans eleganta lilla extranummer förändrar inte heller den bilden.

Efter paus bjuds så på ännu mer Estnisk musik. Arvo Pärts fjärde symfoni Los Angeles från 2008 är tyvärr ett enda långt sömnpiller. Och sömnpiller skall man som bekant inte överdosera. De tre långsamma satsernas 36 minuter är i starkaste laget. De får ägnas åt att kväsa ett flertal gäspningar. Doktorn, i det här fallet dirigenten borde ha ordinerat patienten det vill säga publiken något annat. Inte ens när slagverkarna trummar på för fullt så vaknar man till.

Anu Tali är en skicklig dirigent. Det är kvällens program som inte gör henne eller orkestern och solisten rättvisa. Det hade fått titeln estnisk dynamik. Estniskt? Ja! Men var är dynamiken?

Johan E. Skoglund