Läs 3 recensioner av mig i NSD

Jazz i 80 täta minuter

Shai Maestro trio

Kulturens hus, Lilla salen

Onsdag kväll

Tidigare i veckan nådde oss nyheten att fysikerna lyckats urskilja och mäta vågor som var med vid big bang och vårt universums bildande. Men hur lät egentligen big bang? Ja, en sak är säker - i alla fall inte som Shai Maestro trio. Den israeliske jazzpianisten och hans två medmusikanter, basisten Jorge Roeder samt trumslagaren Ziv Ravitz befinner sig i ett helt annat, egensinnigt universum. En plats full av udda, spännande exotiska jazzplaneter i avlägsna galaxer till vilka vi förflyttas under 80 täta minuter i Kulturens hus lilla sal under onsdagskvällen.

Med två skivor i bagaget är de en synnerligen samspelt skara. Eller som Shai säger det själv. Vi är som en familj, fast vi har inga blodsband - än. Det bjuds på åtta stycken, improvisationsjazz som på samma gång är lika utstuderat melodiskt vackra som de är här och nu fria. Pianotrion är verkligen en av hörnstenarna inom jazzen och detta hörs i den tidlöshet som präglar en kväll som ändå känns väldigt mycket 19 mars 2014. Musikerna är överallt fast ändå inte. De vet sina roller väl och hur de på bästa sätt skall gestalta dem.

Efteråt säljs det skivor. Vissa konserter är av den typen att man gärna köper med sig en platta hem som souvenir efteråt. Här blir känslan tvärtom. Detta är en sådan musikaliskt minnesvärd kväll att skivor i platt form bara skulle platta till intrycken efteråt. Ta stycket painting. Här målas ett läckert tonlandskap som med instrumenten och ljudvågornas hjälp landar på örats duk för vidare omtolkning. Denna tolkning blir mer intressant tack vare livekänslan. Det kan ingen stereo återskapa. Askungen frågade sig; Vad är väl en bal på slottet? Vi ställer oss frågan; Vad är väl en onsdagskväll i mitten av februari?  Jo underbar, alldeles underbar ihop med dessa spelskickliga herrar.

Johan E. Skoglund

 Ett grekiskt drama i fem akter

 Norrbotten NEO, dir. Franck Ollu

Kulturens hus, konsthallen

Fredag kväll

 Ord som klangvärld, spelskicklig, nutida konstmusik, egensinnigt varken lättspelat eller lättlyssnat brukar återkomma i recensioner av Norrbotten Neo. Så, då har vi klarat av den biten och kan fullt ut fokusera på det grekiska drama i fem akter som utspelade sig i Konsthallen i Kulturens hus under fredagskvällen.

 

Under ledning av franske gästdirigenten Franck Ollu bjöds på samtida klanger som verkligen just är det. Som alltid hos Neo är fokus både på individuella prestationer och ensemblespel. Alla sju musiker, ingen nämnd och ingen glömd är mästare på sina instrument. De har de redan bevisat otaliga gånger. Och de gör det igen och igen och igen.  Det här är absolut inte någon som helst önskan att NEO skall bli sämre. Tvärtom.

Att vi har en ensemble som håller sådan klass i Norrbotten skall vi vara glada över och vårda ömt. Men bara för att man kan äta oxfiée varje dag måste man inte göra det. I längden blir man less och köttet känns lika segt och tråkigt som en sönderkokt broiler. Om liknelsen tillåts.

 

Med tanke på hur det Grekiska drama som utspelat sig i medierna de senaste åren är det en befrielse att detta slutar så lyckligt. Som när cypriotiske Vassos Nicolau tar emot välförtjänta applåder för sitt lika välkomponerade Anima.

För att fortsätta på den tidigare köttliknelsen. När Neo är som bäst. Som i Iannis Xenakis Plektó då är det som att äta ett nygrillat, perfekt tillagat stycke där dem möra filén lätt trasas sönder av de n vassa kniven. Och efter en timme och en kvart i NEOs alltid lika angenäma sällskap så var man varken proppmätt eller hungrig på mer musik. Bara sådär svenskt lagom nöjd.

 

Johan E. Skoglund

 

Milder och Prefab Sprout ett lyckokast

Norrbotten big band & Milder PS, Joakim MIlder dir.

Kulturens hus, lilla salen

Lördag kväll.

 

Samtidigt som Norrbotten big band nominerats till priset som årets varumärke tvingas man vända i Riksgränsen på grund av kolonnkörningen och det får bli turnépremiär i Luleå istället för i Narvik.

Att bandet och gästande Milder PS har över 100 mil i buss bakom sig märks och hörs tydligt under kvällens konsert. Sällan har de varit så hungriga och spelsugna, så på, som när de tar sig an ett knippe Paddy McAloon-melodier. Prefab Sprouts tidlösa popmusik blir här till lika tidlös jazz när Joakim Milder får visa vilket lyckokast det blivit att få honom som bandets konstnärlige ledare. De var längesedan musikerna begåvades med så här delikata och genomarbetade arrangemang. Var slutar McAloon och var börjar Milder? En sak är i alla fall säker. Tidlösheten i dessa tio pärlor till jazzstycken går inte att ta miste på.

 

Lyssna bara på Technique, den glädjefyllda explosionen som avslutar kvällens första avdelning. Nils-Olav Johansen på elgitarr och Joakim Milder själv på saxofon levererar här, liksom vid ett flertal andra gånger under kvällens lopp, mycket expressivt intressant njutbara insatser.  Efter pausen spelar Håkan Broström brallorna av det mesta i sitt saxsolo deluxe med extra allt i Trawl the megahertz. Milders, och i två fall kvällens basist utmärkte Johannes Lundbergs arrangemang är fulla av spännande infallsvinklar och nya geniala idéer.

 

Till the cow comes home/Adolescence är ett härligt stycke storbandsjazz med funkig groove som kittlar skönt i kistan. Peter Dahlgrens struttiga trombonsolo imponerar. Så gör även Lisbeth Diers som bakom sina olika slagverk står för kvällens bredaste insats. Norrbotten big band har ännu en gång bevisat att Gunde svan inte kunde ha haft någon annan i åtanke än detta välklingande varumärke när han myntade frasen; Ingenting är omöjligt!

 

Johan E. Skoglund