Läs mina recensioner av Janne shcaffer och Norrbotttnes kammarorkester i NSD

En riktig rysare!

Okko Kamu, bara namnet på denna världsdirigent får en att rysa av välbehag. En känsla som håller i sig under hela torsdagskvällen i Kulturens hus när han tämjer Norrbottens kammarorkester till ständigt nya stordåd aptitligt serverade som en meny med fyra franska rätter. Inleder gör Maurice Ravels pigga orkestersvit Le tombeau de Couperin där det spelas så det står härliga till. Ingrid Lindskog bakom sin harpa visar här liksom under två av kvällens andra verk vilken skicklig instrumentalist hon är.

Sedan äntrar kvällens superba solist Maria Fontosch scenen. Med en stämma lika vacker och klar som en porlande fjällbäck omsluter hon oss i publiken. Diktionen är på topp och man hör varenda fransk fras. I Hector Berlioz sångcykel Les nuits d'eté. Sällan har sommarnätterna låtit så här ljuva. Ett extra plus i kanten för det pedagogiska i att dikterna av Théophile Gautier finns både på franska och översatta till svenska i ett inlägg i programbladet.
Efter paus bjuds på två sinfoniettor. Den första korta, enbart för stråkar är signerad Albert Rousel och är en aptitlig liten mumsbit. Francis Poulencs tre gånger så långa, som avslutar kvällen har tydliga jazzinslag där Kjell Vestbergs träffsäkra timpani och blåsarna bidrar till en skön stämning. Okko Kamu konstaterar själv i programblladsintervjun att han inte spelat dessa verk förut och ser det som en utmaning att ständigt spela nya verk. Det skall vi i publiken a mycket tacksamma för. Detta var som sagt en riktig rysare. Av välbehag bör väl påpekas ännu en gång.

 

Johan E. Skoglund

 

Ett laddat möte!

 

Gustaf Frödings diktsamling Med gitarr och dragharmonika tillhör verkligen den svenska folksjälen. Men baske mig om inte salig Fröding fått konkurens av Med elgitarr och kyrkorgel signerade Janne Schaffer och Markus Wargh. Tillsammans uppe på Luleå Domkyrkas magnifika orgelläktare tar sig de två an musik på ett sätt som bara är sådär naturlig att det låter som det enda dessa två herrar gjort i hela sitt liv är att jamma ihop.
Fast så är naturligtvis inte fallet. Janne Schaffer har ett CV längre än Bayeuaux-tapeten och det är han inte sen att påpeka i sitt mellansnack som ibland är i tjatigaste laget. Hans förra rået bortgångne spelkompis Björn J:son Lindh hyllas flitigt under kvällens lopp. Schaffers egen Norrland som Björn spelade på är riktigit, riktigt fin, Björns egna Brusa högre lilla å, Lake district och Sommarpsalm likaså. Men Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne är ett sömnpiller till lustmord.
När konserten i förtid av pressläggningsskäl tvingas lämnas så är det i fullfärd med att ta sig ann Björn Skifs svensktoppslångliggare Håll mitt hjärta och u är i topp. Nej, då är det bättre gry i ABBAs Eagle som blir hur häftig som helst när det tas i för fulla muggar.
Det är ett sådant där ögonblick man bara kan få live i domkyrkans unika ljudatmosfär. I platt form skulle detta falla platt.
Markus Warghs orgelimprovisation An evening in late september är som alltid fascinerande. Orgeln är verkligen ett mångsidigt instrument och Markus är den perfekte organisten att bevisa det. Med Schaffer och Wargh bakom strängar och tangenter kan det inte bli annat än ett laddat möte.

 

Johan E. Skoglund