börjar trilla in. Många småtrevliga saker som Christmas at Downtown Abbey och Sonja Aldéns Jul i andlighetes rum och Tommy Körbergs Tommys jul, men ännu ingen fullständig femetta. Så glädjande då att en av mina absoluta favoritsångare Andreas Aleman släpper ny julplatta lagom till Lucia. Och den är verkligen ny. Ihop med låtskrivaren Brian Hobs bjuds det på nio nyskrivna jullåtar. Kan knappast bli bättre.
Johan E. Skoglund
söndag 30 november 2014
onsdag 26 november 2014
Läs min intervju med Anja L Sundeberg i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet än men kika gärna i pappersutgåvan.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 25 november 2014
Läs min recension av Jan Allans & Norrbotten big bands nya CD i dagens NSD!
Vilken 80-årspredent till Jan Allan!
Jan Allan (80)
Norrbotten big band featuring Jan Allan
Prophone
Att som ung musikstudent få besöka Lunds
stadsbiblioteks skivavdelning och låna hem Jan Allans ikoniska jazzplatta 70 är
en upplevelse som sent skall glömmas. Så det är med spänd förväntan
uppföljningsprojektet tas emot. Vi som hade förmånen att bevista Jan Allan 80-årshyllning med Norrbotten
big band nickar igenkännande när trumpetaren och orkesterns nya musik nu kommit
ut på en dubbel-cd. Andra får uppleva dessa nio nya mästerverk för första
gången. Vissa program som ges live kan låta lite tama på studioinspelningar
utan nerv och applåd men så är absolut inte fallet här. Det magiska samspelet mellan Jan Allans
lyriska, unika trumpetsound och storbandets klara komp och spelskickliga
solister finns bevarat.
Från inledande Cecilia Perssons Avid Flyrer till Jan Levanders avslutande
Tema med komplikationer är detta en triumf från första till sista tonen. Modern
jazz som är ila tidlös som lättlyssnad. Ett välfyllt texthäfte där Jan Alan och
kompositörerna skriver om honom och musiken är en perfekt kompanjon att läsa
när skivan avnjuts. Tack för en 80-årspresent som gläder så många fler än bara
gratulanterna och födelsedagsbarnet.
Johan E. Skoglund
Idag lyssnar jag på
Naxos trevliga podcast om Devians flöjtkonserter. En skiva som kom förra veckan och som är en favorit just nu. Patrik Galois spelar så fint och dirigerar likledes den ytterst välljudande Svenska kammarorkestern.
Johan E. skoglund
Johan E. skoglund
måndag 24 november 2014
Läs min recnesion av Gerogie Fame med Claes Crona trio & Amanda Sedgwick i dagens NSD
En stjärna som aldrig slocknar
I fredags var det så dags för fyra tävlande att bli tre i TV4:s talangtävling Idol 2014. För den som tycker att hjulen snurrar allt snabbare och att nya stjärnor lyser på musikhimlen medan de som började lysa igår redan hunnit slockna är ett besök på jazzklubben Footprints att rekommendera.
71-årige Georgie Fame äntrar scenen med den status som anstår en artist som glatt världens scener med sin unika utstrålning i 50 år. Med sig har han den några år äldre och lika distingerade gentlemannen Claes Crona på piano. Hans Andersson på kontrabas och Jesper Kviberg bakom trummorna, samt Amanda Sedgwick på saxofon oh kvällens lineup är komplett.
Det som gör musikupplevelsen så storartad är det fina samspelet bland alla inblandade. De har full koll på varandra och bjuder på en ekvilibristisk följa John-lek där de hemtamt turas om att leda musiken framåt. Alla spelar mycket hörvärda solon och visar tydligt vilka fullblodsproffs de är.
Amanda sjunger två fina duetter ihop med Georgie som ett komplement till hennes härliga lurlir och Georgie visar att han även är en skicklig pianist i bland annat Hoagy Carmichaels Rockin chair.
Flera av kvällens låtar som Bobby Timmons Moanin är textsatta instrumentalbitar som i vokal skrud får nya spännande dräkter vilket lyfter dem ett extra snäpp utan att de på något vis förlorar sin jazziga själ.
Fames fraseringar är värda ett helt eget kapitel för sig. Hans scatsångliknande röstpiruetter är en fröjd att få njuta av. Hur han lyckas få in bitar av andra låtar mot slutet och nynna med i solona är kongenialt. En annan gren i vilken Georgie är i en klass för sig är mellansnacket. Det är fullt av minnen och anekdoter och det är dessutom föredömligt kort.
Även om – som tidigare nämnts – alla inblandade är stilsäkra, svinbra solister så är ändå det som imponerar mest med kvällen samspelet. Här har vi en kvintett, speciellt ihopsatt för denna turné, som låter som om de spelat ihop i många år. Fattas bara annat när en legendar ger oss en legendarisk kväll i bästa sällskap.
71-årige Georgie Fame äntrar scenen med den status som anstår en artist som glatt världens scener med sin unika utstrålning i 50 år. Med sig har han den några år äldre och lika distingerade gentlemannen Claes Crona på piano. Hans Andersson på kontrabas och Jesper Kviberg bakom trummorna, samt Amanda Sedgwick på saxofon oh kvällens lineup är komplett.
Det som gör musikupplevelsen så storartad är det fina samspelet bland alla inblandade. De har full koll på varandra och bjuder på en ekvilibristisk följa John-lek där de hemtamt turas om att leda musiken framåt. Alla spelar mycket hörvärda solon och visar tydligt vilka fullblodsproffs de är.
Amanda sjunger två fina duetter ihop med Georgie som ett komplement till hennes härliga lurlir och Georgie visar att han även är en skicklig pianist i bland annat Hoagy Carmichaels Rockin chair.
Flera av kvällens låtar som Bobby Timmons Moanin är textsatta instrumentalbitar som i vokal skrud får nya spännande dräkter vilket lyfter dem ett extra snäpp utan att de på något vis förlorar sin jazziga själ.
Fames fraseringar är värda ett helt eget kapitel för sig. Hans scatsångliknande röstpiruetter är en fröjd att få njuta av. Hur han lyckas få in bitar av andra låtar mot slutet och nynna med i solona är kongenialt. En annan gren i vilken Georgie är i en klass för sig är mellansnacket. Det är fullt av minnen och anekdoter och det är dessutom föredömligt kort.
Även om – som tidigare nämnts – alla inblandade är stilsäkra, svinbra solister så är ändå det som imponerar mest med kvällen samspelet. Här har vi en kvintett, speciellt ihopsatt för denna turné, som låter som om de spelat ihop i många år. Fattas bara annat när en legendar ger oss en legendarisk kväll i bästa sällskap.
fredag 21 november 2014
Flera nya Naxos-releaser
kom med posten i onsdags. Kommer att tipsas om på bloggen framöver då jag hunnit lyssna igenom dem.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs min recnesion av Luleå Styorband i dagens NSD!
Toppenkväll med storbandet
Gemytligt och genomtrevligt är två ord som kommer över en efter ett besök på Luleå storbands höstkonsert. Under två timmar är det som om man förflyttas sisådär en femtio år tillbaka i tiden. Dessa till stor del amatörmusiker och gästande sångsolister lägger verkligen ned sin själ i kvällens program och detta är ett skolboksexempel på underhållning i ordets rätta bemärkelser.
Här är alla solon lika välspelade som välavvägda. Sångsolisterna Birgitta Ökvist, Åke Selinder och Jan Söderberg framför två jazzörhängen vardera på det mest charmerande sätt. Men det är Amanda Lindgren Clarin, trumpetare i bandet som är kvällens stora sångerska. Hennes trumpet-, och vokala solo i Bye Bye Blackbird vill man höra mer utav. Synd att hon bara får göra en låt.
Bland bandets övriga musiker skall Ragnar Lindvall bakom tangenterna framhållas. Hans Basie-inspirerade pianospel tillför bandet mycket välbehövlig energi.
För 30 år sedan i Piteå repeterade Walter Brolund Luleå storband. Nu är han tillbaka som orkesterchef för Norrbotten big band, men passar samtidigt på att spela trombon här. Vilket gläder oss inte minst då han tagit med sig ett läckert arr på Frank Fosters Shiny Stockings där bandet låter som bäst.
Det är en ren fröjd att få se dessa musiker hänge sig åt den musik de älskar. Ja, alla utom tenorsaxofonisten Jan Lundberg som anser att all musik skriven efter 1945 är för modern. Ibland är det skönt med en rejäl näve nostalgi som motvikt till alla arrangörer och kompositörer som ständigt skall ligga i framkant och tämja på de musikaliska gränserna till max.
Magnus Plumpu leder skickligt bandet i ett gäng tvättäkta klassiker framförda på klassiskt vis. Precis som det skall vara alltså.
När Jan och Birgitta tar emot välförtjänta applåder för extranumret They can’t take that away from me lämnas lilla salen fortsatt i en skönt gungande och värmande nostalgibubbla som fortfarande omsveper en när detta skrivs över en och en halv timme senare. Tala om toppenunderhållning!
Här är alla solon lika välspelade som välavvägda. Sångsolisterna Birgitta Ökvist, Åke Selinder och Jan Söderberg framför två jazzörhängen vardera på det mest charmerande sätt. Men det är Amanda Lindgren Clarin, trumpetare i bandet som är kvällens stora sångerska. Hennes trumpet-, och vokala solo i Bye Bye Blackbird vill man höra mer utav. Synd att hon bara får göra en låt.
Bland bandets övriga musiker skall Ragnar Lindvall bakom tangenterna framhållas. Hans Basie-inspirerade pianospel tillför bandet mycket välbehövlig energi.
För 30 år sedan i Piteå repeterade Walter Brolund Luleå storband. Nu är han tillbaka som orkesterchef för Norrbotten big band, men passar samtidigt på att spela trombon här. Vilket gläder oss inte minst då han tagit med sig ett läckert arr på Frank Fosters Shiny Stockings där bandet låter som bäst.
Det är en ren fröjd att få se dessa musiker hänge sig åt den musik de älskar. Ja, alla utom tenorsaxofonisten Jan Lundberg som anser att all musik skriven efter 1945 är för modern. Ibland är det skönt med en rejäl näve nostalgi som motvikt till alla arrangörer och kompositörer som ständigt skall ligga i framkant och tämja på de musikaliska gränserna till max.
Magnus Plumpu leder skickligt bandet i ett gäng tvättäkta klassiker framförda på klassiskt vis. Precis som det skall vara alltså.
När Jan och Birgitta tar emot välförtjänta applåder för extranumret They can’t take that away from me lämnas lilla salen fortsatt i en skönt gungande och värmande nostalgibubbla som fortfarande omsveper en när detta skrivs över en och en halv timme senare. Tala om toppenunderhållning!
tisdag 18 november 2014
måndag 17 november 2014
Läs min recesion av Arctic Light i dagens NSD
Födelsedagskalas som lät höra om sig
Det är en riktigt härlig feststämning när kören Arctic Light intar Kulturens hus stora sal för ett hejdundrande födelsedagsfirande. Ett tioårskallas som sent skall glömmas. Susanna Lindmark har alltid varit lika intresserad av det visuella som musiken vilket märks. Ibland kan sådant kotteri med kläder och ljus uppfattas som onödiga excesser men inte här. Det hela bidrar till en helhet som verkligen gör att musiken här får en extra dimension som gör den än mer njutbar.
Körmedlemmarna i sina vita dräkter lyckas visuellt förmedla den musik de framför på det mest magiska sätt. Och så de sjunger! Det är folkliga tongångar som inte går av för hackor.
Musikerna Johan Englund på slagverk, sopransaxofonisten Sigurd Löf och cellisten Mattias Sandlund är alla mycket skickliga och deras komp når nya oanade höjder. Särskilt i versionen av Jimmie Hendrix Wodo Child lyckas man få fram klart hörbara synergieffekter. Men första aktens en timme och tio minuter är alldeles för lång. Pausen på 25 minuter behövs verkligen.
Sedan är det dags för Norrbottens ungdomssymfoniker under Leif Karlssons stabila ledning att framföra Gunnar Ullbergs Moarmmha. Ett filmiskt stycke programmusik där blås och slagverkare är i fokus. Tänk att få bildsätta dessa lyriska tongångar med naturfilmer från vår vackra fjällvärld. Kanske något för hörsalen på Aijtte.
Även Jan Sandströms Áhku, med specialskriven text av Kjell-Peder Johansson, skulle passa bra att bildsätta. Stycket blir som en kantat till allas våra mödrar, var den än befinner sig just nu. Interaktionen mellan musiker och sångare är på topp.
Kvalen avslutas med Susanna Lindmarks tresatsiga Song of the Mountainbrichdär återigen fjällvärlden får stå som inspirationskälla till ett rikt verk. Sigurd Löfs sopransaxofon svävar majestätiskt över kör och orkester likt de pärlemormoln som andra satsen beskriver. Nya höjder som avslut på en höjdarkonsert.
Körmedlemmarna i sina vita dräkter lyckas visuellt förmedla den musik de framför på det mest magiska sätt. Och så de sjunger! Det är folkliga tongångar som inte går av för hackor.
Musikerna Johan Englund på slagverk, sopransaxofonisten Sigurd Löf och cellisten Mattias Sandlund är alla mycket skickliga och deras komp når nya oanade höjder. Särskilt i versionen av Jimmie Hendrix Wodo Child lyckas man få fram klart hörbara synergieffekter. Men första aktens en timme och tio minuter är alldeles för lång. Pausen på 25 minuter behövs verkligen.
Sedan är det dags för Norrbottens ungdomssymfoniker under Leif Karlssons stabila ledning att framföra Gunnar Ullbergs Moarmmha. Ett filmiskt stycke programmusik där blås och slagverkare är i fokus. Tänk att få bildsätta dessa lyriska tongångar med naturfilmer från vår vackra fjällvärld. Kanske något för hörsalen på Aijtte.
Även Jan Sandströms Áhku, med specialskriven text av Kjell-Peder Johansson, skulle passa bra att bildsätta. Stycket blir som en kantat till allas våra mödrar, var den än befinner sig just nu. Interaktionen mellan musiker och sångare är på topp.
Kvalen avslutas med Susanna Lindmarks tresatsiga Song of the Mountainbrichdär återigen fjällvärlden får stå som inspirationskälla till ett rikt verk. Sigurd Löfs sopransaxofon svävar majestätiskt över kör och orkester likt de pärlemormoln som andra satsen beskriver. Nya höjder som avslut på en höjdarkonsert.
Bloggen minns Niklas Jälén och Glenn A Larsson
Två personer som på sina olika sätt formade ungdomen har lämnat oss. Enda gången jag medverkat i radio var det Niklas som intervjuade mig.
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
fredag 14 november 2014
Läs min Recnesion av Erik Westbergs vokalenesmble i torsdagens NSD
Andlöst vackert av vokalensemblen
Originals
Erik Westbergs vokalensemble
Studio Acusticum
Att vi i Norrbotten, Piteå närmare bestämt, har en vokalensemble av sådan
klass som Erik Westbergs, som kan få Arvo Pärt att specialskriva två verk åt
dem är en ynnest att väl ta vara på. Dessa verk ihop med flera andra original
finns på den nysläppta skivan original. Nyskriven svensk körmusik acapella
dominerar men även organisten Mattias Wager, saxofonisten Carl-Henrik Ferdinand
och Norrbottens kammarorkester förekommer i kompet på några spår. Detta är
genomgående andlöst vacker musik sjungen så utsökt att håren knottrar sig av
välbehag på varje körälskare. I det medföljande tjocka texthäftet finns
texterna till alla verken, både i original och på engelska och svenska, samt
värdefull information om deras tillblivelse.
Jan Sandström, B Tommy Andersson, Jan Ferm, Sven-David Sandström, Sven Ahlin
och Anders Nilsson alla har de skrivit musik som är blivande körklassiker.
Pärt-verken finns redan inspelade på stora internationella skivbolag och man
kan bara hoppas att andra körer även tar upp andra spår från denna vassa
vokalensembleskiva.
Johan E. Skoglund
Recension av fyra filmmusikskivor/boxar
Hitchcock John Mauceri
Draktränaren 2 John Powell
Chatjaturjan Othello
Nakna pistolen boxen Ira Newborn
Johan E. Skoglund
onsdag 12 november 2014
måndag 10 november 2014
Recension av 4 Naxos-släpp
A to z of opera är en finfin dubbel-cd med höjdpunkter ur opera-historien. Medföljer gör även ett tjockt lexikon på engelska, 1100 sidor. Detta är en ny reviderad upplaga som även bjuder på bonus i from av extraspår att lyssna på och ladda ned på nätet. Intressant läsning signerad Keith Andersson och lyssning som varmt rekommenderas till den operaintresserade. Finns även andra titlar i samma serie som pianister och stråkspelare.
Josef Strauss tog ett antal populära operanummer av bland annat Jaques Offenbach och gjorde om dem till kadriljer. Dessa är nu samlade från tidigare utgåvor på Marco-polo till en kul utgåva. Detta är en partyplatta till nyårsfesten. Roligt och lättsmällt med ett informativt texthäfte om de olika styckenas ursprung.
En dubbel-cd med nyutgivningar av äldre Idil Biret inspelningar måste också bums införskaffas av den klassiskt intresserade. Hennes transkriberingar av Brahms tredje och fjärde symfonier är det mäktigaste jag hört på år och dag. Så läckra. De ungerska danserna likaså. Rekommenderas varmt.
Antoni Vivaldi skrev bara en dubbelkonsert för cello. Denna ihop med arrangemang av andra av den italienske barockmästarens dubbelkonserter i nya arrangemang för två cellos är grundbulten på en ny trevlig skiva. Även Astor Piazzollas Milonga har fått en ny vacker dräkt. Arren är signerade Julian Lloyd Webber som även spelar ihop md sin hustru Jiaxin Lloyd Webber som backas upp av European union chamber Orchestra under ledning av Hans-Peter Hofmann. En gottpåse full av njutbart barrockgodis.
Johan E. Skoglund
Josef Strauss tog ett antal populära operanummer av bland annat Jaques Offenbach och gjorde om dem till kadriljer. Dessa är nu samlade från tidigare utgåvor på Marco-polo till en kul utgåva. Detta är en partyplatta till nyårsfesten. Roligt och lättsmällt med ett informativt texthäfte om de olika styckenas ursprung.
En dubbel-cd med nyutgivningar av äldre Idil Biret inspelningar måste också bums införskaffas av den klassiskt intresserade. Hennes transkriberingar av Brahms tredje och fjärde symfonier är det mäktigaste jag hört på år och dag. Så läckra. De ungerska danserna likaså. Rekommenderas varmt.
Antoni Vivaldi skrev bara en dubbelkonsert för cello. Denna ihop med arrangemang av andra av den italienske barockmästarens dubbelkonserter i nya arrangemang för två cellos är grundbulten på en ny trevlig skiva. Även Astor Piazzollas Milonga har fått en ny vacker dräkt. Arren är signerade Julian Lloyd Webber som även spelar ihop md sin hustru Jiaxin Lloyd Webber som backas upp av European union chamber Orchestra under ledning av Hans-Peter Hofmann. En gottpåse full av njutbart barrockgodis.
Johan E. Skoglund
Läs två recensioner av mig i dagens NSD!
Magiskt med Personliga Persson
När Cornelis Vreeswijk skaldade om Personliga Persson, vem avsåg han då egentligen? Efter att ha spenderat en och en halv magisk timme ihop med Norrbotten Big Band så undrar man stilla om Cornelis var spåman? För en mer personligare jazzröst än årets composer in residence Cecilia Persson får man leta länge efter.
Hon har skrivit musik som fullständigt tar andan ur en. Inledande Lulu med fanfarliknande tonstötar och staccatopauser i styckets början hintar om att vi kommer att få vara med om en extraordinär storbandsjazzupplevelse. Bara det faktum att bandets blåsare står upp i en ring runt scenen och omsluter kompet gör att de får en helt annan uttrycksmöjlighet än när de sitter kloss i tre rader.
Verk som Stad i aska, Notmyran och En by om än skön har alla som tidigare nämnda Lulu lokal förankring: Det är extra roligt att Cecilia tagit sig tid att lägga ned sådan omsorg om verkens tillblivelse och titlar. När stötte vi senast på en jazzkompositör som studerat gamla presslägg om stadsbranden 1887, Carl von Linnés anteckningar om sitt Luleåbesök 1732 och en äldre karta? Hon dirigerar med finess och ackuratess. Synd bara att hon inte bjuder på sitt läckra pianospel.
Balladen till minne av Bengt Hallberg är en fin tribut till den store jazzpianisten och kompositören som gick bort förra året.
Bandet för kvällen är sylvasst. Solister som blåsarna Håkan Broström, Karl-Martin Almkvist, Arvid Ingberg och Jacek Onuszkiewicz samt pianisten Alexander Zethson lirar brallorna av det mesta i jazzväg. Det var länge sedan bandet var så här taggat och spelhungrigt.
Cecilias kompositioner är verkligen en välbehövlig vitamininjektion. Att hon fått Sveriges radios P2:s pris Jazzkattten för årets kompositör både 2012 och 2014 är föga förvånande när man hör vad hon åstadkommit här. Radion är även påpassligt på plats och förevigar det hela för framtida utsändning.
Vi kan bara hoppas att det även blir en skivinspelning. Precis som Jan Allans 80-årspresent som smygsläpptes i platt form denna kväll. Håll utkik för en recension av denna skiva i NSD framöver. Där medverkar också personliga Cecilia Persson som kompositör.
Fantastisk Bach på nyckelharpa
Hon har skrivit musik som fullständigt tar andan ur en. Inledande Lulu med fanfarliknande tonstötar och staccatopauser i styckets början hintar om att vi kommer att få vara med om en extraordinär storbandsjazzupplevelse. Bara det faktum att bandets blåsare står upp i en ring runt scenen och omsluter kompet gör att de får en helt annan uttrycksmöjlighet än när de sitter kloss i tre rader.
Verk som Stad i aska, Notmyran och En by om än skön har alla som tidigare nämnda Lulu lokal förankring: Det är extra roligt att Cecilia tagit sig tid att lägga ned sådan omsorg om verkens tillblivelse och titlar. När stötte vi senast på en jazzkompositör som studerat gamla presslägg om stadsbranden 1887, Carl von Linnés anteckningar om sitt Luleåbesök 1732 och en äldre karta? Hon dirigerar med finess och ackuratess. Synd bara att hon inte bjuder på sitt läckra pianospel.
Balladen till minne av Bengt Hallberg är en fin tribut till den store jazzpianisten och kompositören som gick bort förra året.
Bandet för kvällen är sylvasst. Solister som blåsarna Håkan Broström, Karl-Martin Almkvist, Arvid Ingberg och Jacek Onuszkiewicz samt pianisten Alexander Zethson lirar brallorna av det mesta i jazzväg. Det var länge sedan bandet var så här taggat och spelhungrigt.
Cecilias kompositioner är verkligen en välbehövlig vitamininjektion. Att hon fått Sveriges radios P2:s pris Jazzkattten för årets kompositör både 2012 och 2014 är föga förvånande när man hör vad hon åstadkommit här. Radion är även påpassligt på plats och förevigar det hela för framtida utsändning.
Vi kan bara hoppas att det även blir en skivinspelning. Precis som Jan Allans 80-årspresent som smygsläpptes i platt form denna kväll. Håll utkik för en recension av denna skiva i NSD framöver. Där medverkar också personliga Cecilia Persson som kompositör.
Fantastisk Bach på nyckelharpa
När Bodens orkesterförening ställer till med sin 82:a höstkonsert är det rösten och stråken som är i centrum. Stråken i form av Torbjörn Näsbloms nyckelharpa och Pia-Karin Helsings Cello. Rösten i form av Pias sonora sopranstämma som kan sjunga alltifrån Verdi och Wagner till Ray Charles och Louis Armstrong.
Inleder gör en pigg ouvertyrliknande tolkning av sista och fjärde stasen ur Anton Dvoraks nionde symfoni, den från Nya världen. Här visar orkestern upp en spelskicklighet som är på topp och håller i sig kvällen igenom. Mycket tack vare dirigenten Per-Erik Anderssons fina handlag med orkestern. Det är en fin balans bland de olika stämmorna.
Pia-Karin skämmer sedan bort oss i publiken med en oerhört vacker tolkning av Morro’, ma proma in grazia ur Verdis Maskeradbalen. Denna liksom Dich teure Halle ur Wagners Tanhauser visar vilken klart lysande stjärna på den norrbottniska musikhimlen hon är.
Kvällens andra gästspelman Torbjörn Näsbom älskar verkligen sin nyckelharpa. Det hörs i hans transkribering av Bachs första violinkonsert i a-moll. Här interagerar han med stråkarna på ett fullkomligt fantastiskt vis. Fantasieggande minst sagt.
Efter paus ansluter 20 spelsugna ungdomar från Bodens kulturskola när det bjuds på en fartfylld Danzon nr 2 av Marquez, mexikanska rytmer som får blodet att svalla och benen att spritta. Även så ystert blir det i några folkliga polskor och valser med Torbjörn Näsboms nyckelharpa och hela orkestern i skön förening.
Pia-Karin sjunger både soul och pop så det står härliga till när hon inte spelar fiol i en folkvisa från sina hemtrakter i Finland eller cello till sin sång i Halleluja i just love him so och What a wonderfull world.
Kvällens konferencier Åke Sundberg avslutar med att säga de eviga orden vi ses nästa år, samma tid samma plats, samma orkester men ny musik. En sådan här trevlig tradition ändrar man inte på i första taget.
Inleder gör en pigg ouvertyrliknande tolkning av sista och fjärde stasen ur Anton Dvoraks nionde symfoni, den från Nya världen. Här visar orkestern upp en spelskicklighet som är på topp och håller i sig kvällen igenom. Mycket tack vare dirigenten Per-Erik Anderssons fina handlag med orkestern. Det är en fin balans bland de olika stämmorna.
Pia-Karin skämmer sedan bort oss i publiken med en oerhört vacker tolkning av Morro’, ma proma in grazia ur Verdis Maskeradbalen. Denna liksom Dich teure Halle ur Wagners Tanhauser visar vilken klart lysande stjärna på den norrbottniska musikhimlen hon är.
Kvällens andra gästspelman Torbjörn Näsbom älskar verkligen sin nyckelharpa. Det hörs i hans transkribering av Bachs första violinkonsert i a-moll. Här interagerar han med stråkarna på ett fullkomligt fantastiskt vis. Fantasieggande minst sagt.
Efter paus ansluter 20 spelsugna ungdomar från Bodens kulturskola när det bjuds på en fartfylld Danzon nr 2 av Marquez, mexikanska rytmer som får blodet att svalla och benen att spritta. Även så ystert blir det i några folkliga polskor och valser med Torbjörn Näsboms nyckelharpa och hela orkestern i skön förening.
Pia-Karin sjunger både soul och pop så det står härliga till när hon inte spelar fiol i en folkvisa från sina hemtrakter i Finland eller cello till sin sång i Halleluja i just love him so och What a wonderfull world.
Kvällens konferencier Åke Sundberg avslutar med att säga de eviga orden vi ses nästa år, samma tid samma plats, samma orkester men ny musik. En sådan här trevlig tradition ändrar man inte på i första taget.
torsdag 6 november 2014
Årets första julskiva är inhandlad
Blev Tommy Körbergs nya Tommys jul på Coop, säljs bara där . Ingen skriver texter som Kristina Lugn och Björn Ulvaeus. Punkt. Norrköpings symfoniorkester är mäktiga i kompet!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
tisdag 4 november 2014
Idag lyssnar jag på...
...Till Brönners the Movie album. En välklingande tysklandsimport med välkända filmteamen som håller sig just på rätt sida hissmusikgränsen.
Stora stråkar och Tills softa spel på trumpet och flygelhorn med lika kända som välplacerade gästartister. Chris Waldens arrangemang är fina. Perfekt musik att spela i bakgrunden på kontoret.
Johan E. Skoglund
Stora stråkar och Tills softa spel på trumpet och flygelhorn med lika kända som välplacerade gästartister. Chris Waldens arrangemang är fina. Perfekt musik att spela i bakgrunden på kontoret.
Johan E. Skoglund
måndag 3 november 2014
Läs min recension av Norrbotten NEO i dages NSD!
En överdos cembalo
Sten Broman lär vid ett tillfälle ha sagt; ”Dragspel är det djävligaste jag vet”. Det finns vissa instrument som delar folk i två läger. Cembalon är definitivt ett sådant. Vissa anser att dess klaverhamrande är enformigt och tröttsamt i längden medan barockfantaster inte kan få nog av dess klang.
De som tillhör den första kategorin varnas härmed. Ett besök på Norrbotten Neos pågående konsertturné Cembalo Paradiso ger verkligen skäl för namnet. Om Livsmedelsverket hade rekommenderat daglig dos cembalo skulle besökarna till detta evenemang fått ett intag som räckt lång tid framöver. Ungefär som att Obelix i Asterix inte behöver dricka någon trolldryck då han trillat i trolldrycksgrytan som liten och ändå är stark jämt och ständigt.
Den som fördelar dosen av cembalo, Anna Paradiso Lundin, är en skicklig dosör. Hon behärskar sitt instrument intill nörderiets gräns och programmet är tyvärr därefter. Snarare en cembalists våta dröm än publikens.
När BBC musicmagazine tidigare i veckan dök upp på hallmattan ingick en skiva med trios av Carl Philip Emanuel Bach, Johan Sebastians son som föddes för 300 år sedan i år. Den som tittat i annonser i förväg och på Norrbottensmusikens hemsida ser att ett verk av CPE är på programmet i kväll.
Men nej, det har bytts ut mot ytterligare ett verk av Johan Helmich Roman. Inget ont om honom men det hade räckt med ett verk av honom denna kväll. Fader J S Bach får även han bjuda på två verk. En cembalokonsert och den femte Brandenburgkonserten. Båda är välspelade om än de låter lite tama med bara fem respektive sex musiker på scen.
Kvällens två moderna verk är i bjärt kontrast mot barockverken. Tyvärr för bjärt kontrast. Nej, när man lämnar Överluleå kyrka känner man sig som mannen som gick in i delikatessaffären och klagade på att han fick så ont i magen av deras vitlöksinlagda oliver. Hur vet ni att det är dem frågade ägaren? Jag har ju inte ätit något annat under de senaste två veckorna.
Johan E. Skoglund
Sten Broman lär vid ett tillfälle ha sagt; ”Dragspel är det djävligaste jag vet”. Det finns vissa instrument som delar folk i två läger. Cembalon är definitivt ett sådant. Vissa anser att dess klaverhamrande är enformigt och tröttsamt i längden medan barockfantaster inte kan få nog av dess klang.
De som tillhör den första kategorin varnas härmed. Ett besök på Norrbotten Neos pågående konsertturné Cembalo Paradiso ger verkligen skäl för namnet. Om Livsmedelsverket hade rekommenderat daglig dos cembalo skulle besökarna till detta evenemang fått ett intag som räckt lång tid framöver. Ungefär som att Obelix i Asterix inte behöver dricka någon trolldryck då han trillat i trolldrycksgrytan som liten och ändå är stark jämt och ständigt.
Den som fördelar dosen av cembalo, Anna Paradiso Lundin, är en skicklig dosör. Hon behärskar sitt instrument intill nörderiets gräns och programmet är tyvärr därefter. Snarare en cembalists våta dröm än publikens.
När BBC musicmagazine tidigare i veckan dök upp på hallmattan ingick en skiva med trios av Carl Philip Emanuel Bach, Johan Sebastians son som föddes för 300 år sedan i år. Den som tittat i annonser i förväg och på Norrbottensmusikens hemsida ser att ett verk av CPE är på programmet i kväll.
Men nej, det har bytts ut mot ytterligare ett verk av Johan Helmich Roman. Inget ont om honom men det hade räckt med ett verk av honom denna kväll. Fader J S Bach får även han bjuda på två verk. En cembalokonsert och den femte Brandenburgkonserten. Båda är välspelade om än de låter lite tama med bara fem respektive sex musiker på scen.
Kvällens två moderna verk är i bjärt kontrast mot barockverken. Tyvärr för bjärt kontrast. Nej, när man lämnar Överluleå kyrka känner man sig som mannen som gick in i delikatessaffären och klagade på att han fick så ont i magen av deras vitlöksinlagda oliver. Hur vet ni att det är dem frågade ägaren? Jag har ju inte ätit något annat under de senaste två veckorna.
Johan E. Skoglund
Bloggen minns fallna hjältar.
Olle Häger, Acker Bilk och Käbi Laretei, alla har de lämnat oss under helgen.
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. skoglund
Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. skoglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)