Det är en riktigt härlig feststämning när kören Arctic Light intar Kulturens hus stora sal för ett hejdundrande födelsedagsfirande. Ett tioårskallas som sent skall glömmas. Susanna Lindmark har alltid varit lika intresserad av det visuella som musiken vilket märks. Ibland kan sådant kotteri med kläder och ljus uppfattas som onödiga excesser men inte här. Det hela bidrar till en helhet som verkligen gör att musiken här får en extra dimension som gör den än mer njutbar.
Körmedlemmarna i sina vita dräkter lyckas visuellt förmedla den musik de framför på det mest magiska sätt. Och så de sjunger! Det är folkliga tongångar som inte går av för hackor.
Musikerna Johan Englund på slagverk, sopransaxofonisten Sigurd Löf och cellisten Mattias Sandlund är alla mycket skickliga och deras komp når nya oanade höjder. Särskilt i versionen av Jimmie Hendrix Wodo Child lyckas man få fram klart hörbara synergieffekter. Men första aktens en timme och tio minuter är alldeles för lång. Pausen på 25 minuter behövs verkligen.
Sedan är det dags för Norrbottens ungdomssymfoniker under Leif Karlssons stabila ledning att framföra Gunnar Ullbergs Moarmmha. Ett filmiskt stycke programmusik där blås och slagverkare är i fokus. Tänk att få bildsätta dessa lyriska tongångar med naturfilmer från vår vackra fjällvärld. Kanske något för hörsalen på Aijtte.
Även Jan Sandströms Áhku, med specialskriven text av Kjell-Peder Johansson, skulle passa bra att bildsätta. Stycket blir som en kantat till allas våra mödrar, var den än befinner sig just nu. Interaktionen mellan musiker och sångare är på topp.
Kvalen avslutas med Susanna Lindmarks tresatsiga Song of the Mountainbrichdär återigen fjällvärlden får stå som inspirationskälla till ett rikt verk. Sigurd Löfs sopransaxofon svävar majestätiskt över kör och orkester likt de pärlemormoln som andra satsen beskriver. Nya höjder som avslut på en höjdarkonsert.