måndag 8 december 2014

Läs min recension av Lisan Nilsson i dagens NSD!

Lisa Nilsson som en orörlig isstod

Lisa Nilsson och Norrbotten big bands konsert föregås av en bussresa mellan Boden och Luleå där skyltar uppmanar oss resenärer att ta på oss säkerhetsbältena. Är man lite kraftigare byggd kan bältet ibland kännas som en stram åtsittande rem. Denna rem känner man återigen ha fått på sig när Lisa börjar sjunga.

Det är stramt och åtsittande tråkigt när hon och bandet inte riktigt klickar som säkerhetsbältets spänne i sin hållare bör göra. Hon behöver verkligen inte skämmas för sig som sångare, sjunga kan hon gubevars men ändå är det något som fattas.

Vissa vokalister går undan en bit på scenen under solon. Inte Lisa, nej hon står där som en orörlig isstod lika stel som en pinne som hon gjort när hon sjunger.
Jämför med andra solister bandet haft som AngeliqueKidjo som dansat över hela scenen och skillnaden blir pinsamt uppenbar.

Nilsson besitter en varm och kraftfull röst helt utan skavanker. Förutom vid ett tillfälle då hon kommer in fel, för tidigt, finns här inget som skaver.
Allt är lika välpolerat glittrigt som den paljettbeströdda cocktailklänning Lisa bär under första set. Burt Bacharach, Michelle Legrand, brasilianskt och Donny Hathaway allt blir till en enda jämntjock röra.

Hennes egna låtar är pekoral. Det kan inte jazzkostymen ändra på. Textraden "Kunde vi supa ikapp genom rymden" från låten Full måne är obegripligt knäpp.
Bandet däremot skall ha all heder för hur de spelar. Dirigent Joakim Milder gör ingen besviken. Sällan har de låtit såhär tajta och solisterna är verkligen på topp. Synd bara att det är bandet som är behållningen och inte Lisa längst fram.

Johan E. Skoglund

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar