https://youtu.be/FPyAxbOJ1s0
Johan E. Skoglund
tisdag 28 april 2015
måndag 27 april 2015
Klassiska megaboxar
Inom den klassiska musiken verkar inte skivtröttheten ännu breda ut sig. Det släpps stora boxar med många skivor inriktade på en artist, kompositör eller dirigent. Prisade inspelningar av ofta duktiga och välkända artister.
I helgen klickade jag exempelvis hem en box med allt som Sergei Rachmaninov komponerat i högklassiga inspelningar ur Deccas digra arkiv. Allt framfört av ledande orkestrar, dirigenter och solsiter. 32 CD-skivor för en femhundring. Sådant kan i alla fall för mig ingen digital spellista ersätta.
I helgen klickade jag exempelvis hem en box med allt som Sergei Rachmaninov komponerat i högklassiga inspelningar ur Deccas digra arkiv. Allt framfört av ledande orkestrar, dirigenter och solsiter. 32 CD-skivor för en femhundring. Sådant kan i alla fall för mig ingen digital spellista ersätta.
Robosport.se
http://robosport.se/ är fascinerande. Med hjälp av robotjournalistik skriver man artiklar om alla 2000 olika fotbollsmatcher i seriesystemet som spelas i Sverige en helg. Man söker även folk på plats vid varje match som kan bidra med citat och intervjuer.
Är detta framtidens journalistik? Det har jag svårt att tro men ett fascinerande experiment är det likafullt.
Johan E. Skoglund
Är detta framtidens journalistik? Det har jag svårt att tro men ett fascinerande experiment är det likafullt.
Johan E. Skoglund
fredag 24 april 2015
Recension Kraggerud plays Kreisler
En trevlig konsert-DVD filmad i Oslo 2011 där Henning
Kraggerud bjuder på en bländande ekvilibristisk hyllning till violinisten och
kompositören Fritz Kreisler ihop med Oslo Camerata som han själv leder och är
solist med. Mellan verken berättar Kraggerud engagerat om Kreisler, hans liv
och verk. Flera av konsetstyckena är mindre kända och Nils Thore Rösth bidrar
med flera nygjorda charmiga arrangemang. Henning Kraggerud är en skicklig
dirigent och violinist och det hörs verkligen att detta är musik han gillar att
spela.
En timme och fyrtioen höginternsiva minuters toppenunderhållning
för violinälskare. Det medföljer ett häfte där Kraggerud på engelska berättar
om Kreisler och musiken. Där finns även en komplett lista över konsert-dvd:ns
alla kapitel och hur långa de är. Pedagogiskt och bra för den vetgirige.
Johan E. Skoglund
Recension Krig och fred 1614 – 1714 Jordi Savall
Snacka om ett mastodontprojekt. Två fullmatade SACDs med
nyinspelad och tidigare inspelad musik som i kronologisk ordning belyser
århundradet 1614 – 1714 i Europeisk historia. Här bjuds på både vokal och
instrumental Europeisk musik med några inslag från det Ottomanska riket. Varje
enskilt stycke musik på de två välklingande skivorna är kopplat till ett
specifikt år och en specifik händelse. Medföljer skivorna gör en tjock inbunden
bok full av vackra bilder på tavlor från tiden. Det är flera långa, intressanta
essäer i boken om tiden och musiken som alla finns att läsa på både spanska,
katalanska, franska, engelska, tyska och italienska. Dessa är skrivna av ledande experter
inklusive Savall själv. I boken finns givetvis alla sångtexter tryckta samt en
full katalog i färg med bilder på skivbolaget Alla Vox alla tidigare smakfulla
utgåvor.
En konstnärligt fulländad ljud-, och bokupplevelse som är
väl värd sitt dyra pris. OBS! När denna recension skrivs har jag inte hunnit
läsa igenom alla texterna.
Johan E. Skoglund
Cykla och skriva
Det var dags att ta fram cykeln ur vinterförvaringen förra veckan. Varje år förvånas jag av att det bara är att cykla på efter flera månaders bortavaro. Alltså att kroppen fortfarande vet hur man gör. Det bara finns där, helt automatiskt reflexmässigt. Samma sak är det med skrivande.
Slår man sig ned för att författa en text så bara kommer det och flyter på. Sådant är skönt.
Johan E. Skoglund
Slår man sig ned för att författa en text så bara kommer det och flyter på. Sådant är skönt.
Johan E. Skoglund
tisdag 21 april 2015
Läs min recension av Norrbottens Kammarorkester & Erik westbergs Vokalensemble i fredagens NSD!
Samarbete som ljuv musik
Vissa samarbeten är så självklara att man ställer sig frågan; Varför har ingen tänkt på detta förut? Erik Westbergs Vokalensemble och Norrbottens Kammarorkester är definitivt en sådan knallkombination där synergieffekterna är klart hörbara.
Dietrich Buxtehudes Lag Lied övergår i Björn Andor Drages sentida tolkning av barocktexten. Buxtehudes med kör och stråkar är lätt som en fjäder jämfört med Drages mer modernistiska acapella-tolkning.
Sedan följer så kvällens kaxiga uruppförande. För visst är det häftigt när man har en fullstor kammarorkester att tillgå ihop med en kör och bara använda sig av kören och en slagverkare.
Det är precis vad Paula af Malmborg Ward gjort med verket Vidder där hon tonsatt dikter av Nils-Aslak Valkeapää. Ett lika vackert som välsjunget stycke med stänk av svensk folkton. Det är modern körlyrik när den är som bäst.
Lättlyssnat utan att på något vis hänge sig åt banaliteter eller plattityder. Paula af Malmborg Ward har här verkligen lyckats få Nils-Aslak Valkeapääs dikter att anta en ny dimension när de på sångens vingar flyger ut över den hänförda publiken.
Texterna får nytt liv. Och så livfulla de känns, som att de är på väg in i evigheten och aldrig vill tystna. Körsången är strålande rakt igenom, Daniel Saurs starka slagverk likaså.
Sedan följer två ensatsiga verk för stråkar. Först ut Ylva Skogs filmiskt täta They call her love. Som taget ur någon gammal Hitchcock-film. Även Toru Takemitsus Requiem för stråkar bibehåller känslan från det föregående stycket.
Arvo Pärts Te Deums basklanger i början är dovt majestätiskt mästerliga, signerade Oscar Lovnérs långa elektroniska toner. Det är en perfekt avvägning mellan elektronik, stråkar och körsång. Ibland med korta inhopp av Mårten Landströms fina spel på flygeln.
Växlingen mellan partier där kör och orkester uppträder tillsammans och delar där de är ensamma är perfekt. Te Deum är som så många av estländarens verk emotionellt laddat. Musiken har en högst påtaglig fysisk närvaro i rummet, särskilt det magnifika slutet där ljusa Helig inger hopp i ett annars bitvis mörkt verk. Lägg därtill ett lysande extranummer signerat Alfred Scmitke och vi säger: Wow, Westerberg!
Dietrich Buxtehudes Lag Lied övergår i Björn Andor Drages sentida tolkning av barocktexten. Buxtehudes med kör och stråkar är lätt som en fjäder jämfört med Drages mer modernistiska acapella-tolkning.
Sedan följer så kvällens kaxiga uruppförande. För visst är det häftigt när man har en fullstor kammarorkester att tillgå ihop med en kör och bara använda sig av kören och en slagverkare.
Det är precis vad Paula af Malmborg Ward gjort med verket Vidder där hon tonsatt dikter av Nils-Aslak Valkeapää. Ett lika vackert som välsjunget stycke med stänk av svensk folkton. Det är modern körlyrik när den är som bäst.
Lättlyssnat utan att på något vis hänge sig åt banaliteter eller plattityder. Paula af Malmborg Ward har här verkligen lyckats få Nils-Aslak Valkeapääs dikter att anta en ny dimension när de på sångens vingar flyger ut över den hänförda publiken.
Texterna får nytt liv. Och så livfulla de känns, som att de är på väg in i evigheten och aldrig vill tystna. Körsången är strålande rakt igenom, Daniel Saurs starka slagverk likaså.
Sedan följer två ensatsiga verk för stråkar. Först ut Ylva Skogs filmiskt täta They call her love. Som taget ur någon gammal Hitchcock-film. Även Toru Takemitsus Requiem för stråkar bibehåller känslan från det föregående stycket.
Arvo Pärts Te Deums basklanger i början är dovt majestätiskt mästerliga, signerade Oscar Lovnérs långa elektroniska toner. Det är en perfekt avvägning mellan elektronik, stråkar och körsång. Ibland med korta inhopp av Mårten Landströms fina spel på flygeln.
Växlingen mellan partier där kör och orkester uppträder tillsammans och delar där de är ensamma är perfekt. Te Deum är som så många av estländarens verk emotionellt laddat. Musiken har en högst påtaglig fysisk närvaro i rummet, särskilt det magnifika slutet där ljusa Helig inger hopp i ett annars bitvis mörkt verk. Lägg därtill ett lysande extranummer signerat Alfred Scmitke och vi säger: Wow, Westerberg!
torsdag 16 april 2015
Recension Weeeping Willows - Broke Promise Land Revisited
Till fansens fromma är det en glädje när artister tittar bakåt i albumkatalogen och återutger en skiva i utökad utgåva. Så har Weeping Willows gjort med sitt debutalbum Broke Promise Land. Nyutgåvan som är en dubbel digipack innehåller originalalbumets 12 låtar + 30 bonusspår varav 21 tidigare outgivna. Lägg där till en fet booklet med en lång essä av bandet om plattan, dess tillkomst och bonusspåren samt en massa härliga bilder och vi har en fullkomligt fenomenal återutgivningsfemetta.
Några av bonusspåren som är live och demos har sämre ljudkvalité. Det medger bandet själva i essän, men det gör dem inte mindre intressanta. Särskilt den första demon och tidiga live-covers från 60-talet visar på hur bandet utvecklades under de tidiga åren och fick en egen tydlig profil. Enligt egen utsaga i essän har man sållar bort en hel del material som inte ljudmässigt höll måttet men allt som erbjuds här går definitivt att lyssna på.
Magnus Carlssons säregna och underbara röst står i centrum av de stora ljudbilderna fulla av stråkar och blås. Lyssna bara på Boppers kkörimsatser i de tvenne låtarna från Under solen eller de tre jullåtarna. Magnifikt. Och deras version av I'll give you the morning, till en välgörenhetsgala på TV-4 är värds priset för skivan bara den. Även om jag redan har den på dubblecd-utgåvan av en getest hits-platta släppt för ett antal år sedan.
Svensk pop när den är som allra bäst. Rekommenderas oförblommerat och reservationslöst till alla popnördar därute.
Några av bonusspåren som är live och demos har sämre ljudkvalité. Det medger bandet själva i essän, men det gör dem inte mindre intressanta. Särskilt den första demon och tidiga live-covers från 60-talet visar på hur bandet utvecklades under de tidiga åren och fick en egen tydlig profil. Enligt egen utsaga i essän har man sållar bort en hel del material som inte ljudmässigt höll måttet men allt som erbjuds här går definitivt att lyssna på.
Magnus Carlssons säregna och underbara röst står i centrum av de stora ljudbilderna fulla av stråkar och blås. Lyssna bara på Boppers kkörimsatser i de tvenne låtarna från Under solen eller de tre jullåtarna. Magnifikt. Och deras version av I'll give you the morning, till en välgörenhetsgala på TV-4 är värds priset för skivan bara den. Även om jag redan har den på dubblecd-utgåvan av en getest hits-platta släppt för ett antal år sedan.
Svensk pop när den är som allra bäst. Rekommenderas oförblommerat och reservationslöst till alla popnördar därute.
Läs min recension av Oslo Styrkekvartett i dagens NSD!
Strålande stråkkvartett!
I kom till Casino finns det en sketch där en av komikerna undrar om han får spela Barndomshemmet på fiol. Visst får du det svarar en annan. När violinisten spelat några sekunder får han höra; Usch så tråkigt du spelar. Ja, jag hade en sådan tråkig barndom. Denna dialog hade inte kunnat framföras av medlemmarna i Oslo Strykekvartett.
Geir Inge Lotsberg och Liv Hilde Klokk på violin, Arne Sandbakken på viola samt Øystein Sonstad på cello har alla en smittande sprittande spelglädje även i de mer allvarsamma delarna av programmet att tråkigt? Nej, så kan de inte alls spela.
Tre verk från den klassiska repertoaren stod på kvällens konsertmeny. Inleder gör Ludvig van Beethovens stråkkvartett nr 11 i där vi får oss till livs 20 täta tempoväxlande minuter. Sällan har fyra musiker spelat kammarmusik med sådan känsla och inlevelse. Se bara på hur cellisten tar i med hela kroppen och fullkomligt blir ett med sitt instrument och med musiken.
Efter en briljant Beethoven följer en lika andäktigt vacker Anton Webern. Det är tio känslofyllda minuter i dennes Långsam sats för stråkkvartett i ess-dur.
Franz Schubert skrev sin Stråkkvartett i G-dur bara några decennier efter det att Beethoven komponerat sin elfte. Så intressant då att få höra hur musiken utvecklats under denna tid. Det är en suverän superb Schubert vi möter i denna trollbindande tolkning där smäktande stråkspel blandas med mer påträngande partier för att tillsammans formera en angenäm avslutning på kvällen.
Kammarmusikföreningens ordförande Åke Hansson inleder kvällen med att be om mer medlemmar i föreningen och fler sponsorer. Och så rätt han har. För att få njuta av en sådan här strålande stråkkvartett måste faktiskt någon stå för fiolerna.
Johan E. Skoglund
I kom till Casino finns det en sketch där en av komikerna undrar om han får spela Barndomshemmet på fiol. Visst får du det svarar en annan. När violinisten spelat några sekunder får han höra; Usch så tråkigt du spelar. Ja, jag hade en sådan tråkig barndom. Denna dialog hade inte kunnat framföras av medlemmarna i Oslo Strykekvartett.
Geir Inge Lotsberg och Liv Hilde Klokk på violin, Arne Sandbakken på viola samt Øystein Sonstad på cello har alla en smittande sprittande spelglädje även i de mer allvarsamma delarna av programmet att tråkigt? Nej, så kan de inte alls spela.
Tre verk från den klassiska repertoaren stod på kvällens konsertmeny. Inleder gör Ludvig van Beethovens stråkkvartett nr 11 i där vi får oss till livs 20 täta tempoväxlande minuter. Sällan har fyra musiker spelat kammarmusik med sådan känsla och inlevelse. Se bara på hur cellisten tar i med hela kroppen och fullkomligt blir ett med sitt instrument och med musiken.
Efter en briljant Beethoven följer en lika andäktigt vacker Anton Webern. Det är tio känslofyllda minuter i dennes Långsam sats för stråkkvartett i ess-dur.
Franz Schubert skrev sin Stråkkvartett i G-dur bara några decennier efter det att Beethoven komponerat sin elfte. Så intressant då att få höra hur musiken utvecklats under denna tid. Det är en suverän superb Schubert vi möter i denna trollbindande tolkning där smäktande stråkspel blandas med mer påträngande partier för att tillsammans formera en angenäm avslutning på kvällen.
Kammarmusikföreningens ordförande Åke Hansson inleder kvällen med att be om mer medlemmar i föreningen och fler sponsorer. Och så rätt han har. För att få njuta av en sådan här strålande stråkkvartett måste faktiskt någon stå för fiolerna.
Johan E. Skoglund
onsdag 15 april 2015
Bloggen minns Percy Sledge & Ronnie Carrol
Alltid tråkigt när sångare man minns från barndomen går bort.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
tisdag 14 april 2015
Skrivjobb denna vecka
är 2 stycken. Återkommer med var ni kan läsa dem så fort de publicerats.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Recension Lars Gullin complete 1956 - 1960 recordings
Jazzskivbolaget Fresh sound records had gett ut en finfin fyra-cdbox med Lars Gullins kompletta studioinspelningar under åren 1956 - 1960. Som det står på skivan portrait of the legendary baritone saxophonist Lars Gullin featuring Sweden's top jazzmen. Boxen bjuder på två dubbla cd-skivor i vanliga plastaskar huserade i en lite tjockare kartonglåda. I varje skivask finns ett tunt häfte med info om just de skivorna. Vem som spelar med Lars, när och var det spelades in samt info om från vilka originalutgåvor spåren är hämtade. Spårnummer, vem som skrivit musiken och spårlängd givetvis. det är fullt med gamla bilder på Lars och alla de gamla EP-omslagen finns avbildade. med boxen följer även ett tretitosexsidigt häfte med ännu fler bilder och en lång essä om Lars samt kortare biografier över några av hans mest kända medmusikanter.
Musikaliskt sett är det bland den bästa svenska jazz som någon sin spelats in. Gullins egna störtsköna kompositioner varvas med lån från USA såsom Summetime i en lyrisk tolkning ihop med Gösta Therselius sylvassa storband mjukt som bomull i bakgrunden. Några kompositioner får vi höra i flera olika tagningar och sättningen är från briljant duospel ihop med Rolf Billberg till nyss nämnda storbandsutflykter med Therselius.
i centrum står Lars Gullins saxofonspel som är i en klass för sig. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att sätta ord på vad det är för något som gör Gullins spel så speciellt. Han har helt enkelt det. Enfröjd för örat är det och till det bidrar att alla spår är 24 bit digitalt remastrade. En resa in i Lars Gullins sax-universum är en resa man aldrig glömmer eller ångar och kan göra om och om igen. Det är lika magiskt varje gång.
Detta är absolut essentiellt för älskare av svensk jazz och väl värd sina drygt 500 kronor.
Johan E. Skoglund
fredag 10 april 2015
Idag lyssnar jag på
The Mavericks nya platta Mono som äntligen kom med posten idag. Raul Malo har aldrig låtit bättre som sångare eller skrivit tidlösare poplåtar än på denna skiva. Bästa på länge alla kategorier. Jag är helt golvad.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 1 april 2015
Varför får man inte ha nånting i fred?
Min mor som är gammal körsångare har alltid älskat Brahms Requiem ända sedan hon sjöng det på 80-talet. Hon spelar det ofta på CD och vi tittar ibland tillsammans på en dvd jag gett henne där bland annat Bryn Terfel och Barbra Bonney framför verket under Claude Abbados fina ledning från musikföreningen i Wien, där även Radiokören och Eric Ericssons kammarkör medverkar.
Jag gillar också Brahms Requiem fast inte på samma sätt. Det är ju ändå mammas verk på något vis.
Så glad jag då blev förra veckan då jag hittade en underbar inspelning av Schumans Requiem. Äntligen ett vackert verk som kunde vara mitt, bara mitt. Stolt över mitt nyupptäckta fynd spelade jag upp det för min moder. Hennes första kommentar var: Det där känner jag igen. Det har jag sjungit.
Varför får man inte ha nånting i fred?
Johan E. Skoglund
Jag gillar också Brahms Requiem fast inte på samma sätt. Det är ju ändå mammas verk på något vis.
Så glad jag då blev förra veckan då jag hittade en underbar inspelning av Schumans Requiem. Äntligen ett vackert verk som kunde vara mitt, bara mitt. Stolt över mitt nyupptäckta fynd spelade jag upp det för min moder. Hennes första kommentar var: Det där känner jag igen. Det har jag sjungit.
Varför får man inte ha nånting i fred?
Johan E. Skoglund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)