Allting på jorden rund de skall förgås men vår fru Musica hon skall bestå. Det är ord som kommer över en när man lyssnar till Luleå domkyrkas motettkör samt stråkar under Monika Wasbergs, alltid lika skickliga ledning, i Luleå domkyrka.
Den inledande kvartetten acapellasånger är en urstark uppladdning inför konsertens huvudnummer. Karin Rehnqvists Natt över Jorden, samt Var inte rädd för mörkret och Nils Lidbergs Allt har sin tid är tänkvärda texter som tonsatts så att de känns ända in i själen. Jan Sandström har tonsatt en fin Sanctus.
Sedan är det dags för kören att vila. Fast inte Mikael Lidén, som obehindrat växlar från skicklig sångare till dito pianist när han ackompanjerar Nino Bisoris virila violinspel i Sonatin för violin och piano i G-dur, op. 100 signerad Antonin Dvorak. Östeuropeisk nationalromantik när den är som bäst.
Likaledes östeuropeisk är kvällens piece de resistance. Arvo Pärts Berlinermesseför kör och stråkar. I det inledande Kyriet sjunger först kören ett parti för att tvärt tystna på sekunden. Sedan spelar stråkarna ett parti med lika korthugget slut. Denna växelverkan upprepas flera gånger. Det sitter som en smäck. Man vill inte ens börja räkna hur många timmars övande som ger sådan perfektion.
I de två Alleluiaverserna sjunger tenoren Mikael Strandelin och basen Erling Lindskog varsitt välklingande soloparti. När sista tonen i avslutande Agnus Deitklingar ut kan man inte annat än ännu en gång imponeras av vilka duktiga dirigenter, körsångare och musiker som offrar av sin egen tid för att ideellt berika sina medmänniskor med andlig spis, det finns. Det är som tidigare konstaterats någonting evigt med det. Vilket vi i publiken ödmjukast tackar för.

Johan E. Skoglund