Det pratas ofta om att det är svårt att rekrytera ungdomar till att spela blåsinstrument. Men när ett av landets hetaste jazzband, Oddjob, besöker Kulturens hus finns det inte ett utmärkt tillfälle för jazzhungrig ungdom att se sina idoler och kanske inspireras till fortsatt spelande. De är inte välkomna. Spelningen har en 18-årsgräns.
Visst, på söndagen spelar gruppen sitt barnjazzprogram Jazzoo under tidig eftermiddag. Men det känns ändå som att arrangören, Kulturens hus, missar en viktig målgrupp här. Gör om och gör rätt!
Med det sagt, ingen skugga skall falla på Oddjob. Kvintetten Daniel Karlsson, piano, Peter Forss, bas, Goran Kajfes, trumpet, Janne Robertsson, trummor och Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofon, ger järnet.
För 50 år sedan gav s en legendarisk samling svensk folkmusik ut. Oddjob har nu fått i uppgift att använda sig av denna dokumentationsskatt för att tolka den på nytt.
Att klä svensk folkmusik i jazzdräkt är ett vågspel. Det blir obönhörligen referenser till det som Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin ägnade sig åt på 60-talet. Men Oddjob är så unika (läs; skickliga) att de lyckas ro projektet nästan ända in i hamn.
Vid några tillfällen känns kontrasterna mellan det folkmusikaliska idiomet såsom samplade kulningar och det Oddjobska lite väl disparata men på det stora hela taget så förvaltas väl det arkivmaterial man utgått ifrån.
Alla i kvintetten är skickliga musiker men det är de två blåsarna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson som dominerar med sitt potenta spel på trumpet och sax.
När konserten i förtid lämnas, för att hinna med sista kvällsbussen till Boden och färdigställa denna recension, så är Daniel Karlsson mitt uppe i ett fläskigt orgelsolo. Tidigare under spelningen har han bjudit på ett läckert pianosolo som påminner om de han bjöd på när han förra månaden gästade Norrbotten big band som en del av Magnus Öström group.
Stämningen i Loungen är på topp. Det enda som fattas för en klassisk jazzklubb i någon världsmetropol är rökdimman. Och att det saknas skall vi bara vara glada över. Ibland är svenska folkhälsans lagom bäst. Även om Oddjobs jazz är allt annat än lagom. Vilket också är bäst!
Visst, på söndagen spelar gruppen sitt barnjazzprogram Jazzoo under tidig eftermiddag. Men det känns ändå som att arrangören, Kulturens hus, missar en viktig målgrupp här. Gör om och gör rätt!
Med det sagt, ingen skugga skall falla på Oddjob. Kvintetten Daniel Karlsson, piano, Peter Forss, bas, Goran Kajfes, trumpet, Janne Robertsson, trummor och Per ”Ruskträsk” Johansson, saxofon, ger järnet.
För 50 år sedan gav s en legendarisk samling svensk folkmusik ut. Oddjob har nu fått i uppgift att använda sig av denna dokumentationsskatt för att tolka den på nytt.
Att klä svensk folkmusik i jazzdräkt är ett vågspel. Det blir obönhörligen referenser till det som Jan Johansson och Bengt-Arne Wallin ägnade sig åt på 60-talet. Men Oddjob är så unika (läs; skickliga) att de lyckas ro projektet nästan ända in i hamn.
Vid några tillfällen känns kontrasterna mellan det folkmusikaliska idiomet såsom samplade kulningar och det Oddjobska lite väl disparata men på det stora hela taget så förvaltas väl det arkivmaterial man utgått ifrån.
Alla i kvintetten är skickliga musiker men det är de två blåsarna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson som dominerar med sitt potenta spel på trumpet och sax.
När konserten i förtid lämnas, för att hinna med sista kvällsbussen till Boden och färdigställa denna recension, så är Daniel Karlsson mitt uppe i ett fläskigt orgelsolo. Tidigare under spelningen har han bjudit på ett läckert pianosolo som påminner om de han bjöd på när han förra månaden gästade Norrbotten big band som en del av Magnus Öström group.
Stämningen i Loungen är på topp. Det enda som fattas för en klassisk jazzklubb i någon världsmetropol är rökdimman. Och att det saknas skall vi bara vara glada över. Ibland är svenska folkhälsans lagom bäst. Även om Oddjobs jazz är allt annat än lagom. Vilket också är bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar