När 25-årsjubilerande Nordiska Kammarorkestern intar Kulturens hus stora sal börjar de spela direkt. Om vi nu fått så fint främmande från Sundsvall borde väl ändå någon från arrangerande Kulturens hus hälsa välkommen?

Inleder kvällens musikaliska övningar gör Tommie Haglunds Seranta per Diotima. Det var länge sedan man tvingades genomlida ett så långt sömnpiller. Gäsp och åter gäsp. Det är tveksamt om det går att skriva mer intetsägande musik.

Så dags för aftonens solist sopranen Ann-Christine Larsson. Hennes röst är tyvärr platt och här saknas varje form av djup, egen timbre och utstrålning. Hon låter bara sopran. Varken mer eller mindre.

Hennes soloinsats i Hector Berlioz sångcykel Les Nuits d’ été lämnar inget avtryck. De sex sångerna förlorar all sin själ och personlighet denna kväll. Orkestermusikerna gör sitt bästa i kompet och maestro Joachim Gustafsson är en duktig dirigent som lätt leder dem kvällen igenom.
Efter en välbehövlig paus blir det så Francis Poulencs Simfonietta. Minnesgoda besökare vet att både verken av Berlioz och Poulenc framfördes på denna scen i september 2014 av Norrbottens kammarorkester. Vilket på något vis känns synd. Även om våra gäster från Sundsvall inte kan lastas för att de valt delvis samma program.

Simfoniettan är ett sprudlande verk där hela orkestern får visa upp sig och det gör det riktigt bra. Detta är musik med influenser både av jazz och cirkus. Lite väl kompakt ihoptryckt från Poulencs penna. Även om det tar sig efter paus blir ändå slutbetyget för denna kväll inte imponerad.