Recensioner av;
Capture the flagg Diego Navarro (Quartet
records)
Young, Victor - Uninvited (The) / Gulliver's Travels - Stromberg,
William (Naxos)
måndag 25 april 2016
Bloggen minns Prince & Billy Paul!
Två musiklegender har lämnat oss.
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Bloggen lyfter på hatten!
Johan E. Skoglund
Läs min recension av Norrbotten big band i dagens NSD!
Storartat med Quincy Jones
Innan finske dirigenten och arrangören Vellu Halkosalmi äntrar scenen för kvällens konsert med musik skriven av och/eller arrangerad av Quincy Jones, visslar någon i publiken på Bobby Timmons "Moanin'". När hände det senast att någon gjorde detta innan en konsert med Norrbotten big band? Det kan bero på att vi för första gången på riktigt länge bjuds på ett programblad där Vellu insiktsfullt presenterar kvällens alla låtar. Ännu roligare blir hans festliga mellansnack som delvis bygger på den energiske, egensinnige finnens egna möten med jazz-, och poplegenden i Halkosalmis oförtröttliga strävan att teckna ned och åter spela denna musik på jazzscener.
Musiken är mästerligt framförd av det taggade storbandet. Quincys kopplingar till Sverige och Norrbotten blir tydliga i ljuvliga kompositioner som "Stockholm Sweetnin" och "The Midnight sun will never set". Standards som redan nämnda "Moanin’", Thelonius Monks "Straight no Chaser", Benny Goodmans "Monglow" samt "Blues in the night" svänger så det svartnar när storbandet öser på som bäst.
Lika svängiga är flera av Jones originalkompositioner som "G’won train", "Hard sock dance", "Birth of a band" och "Sermonette". Den sistnämnda, med benäget bistånd av publikens handklapp. "Soul bosa nova", låten som fått evig liv genom att flitigt återanvändas och samplas låter precis som den ska, tack vare Vellu Halkosalmis inhopp på triangel.
Bandets spelsugna musiker bjuder på många hörvärda solistinsatser. Danne Johansson och Jacek Onuszkiewicz på trumpet/flygelhorn, Arvid Ingberg, Christine Carlsson och Peter Dahlgren på trombon, Mats Garberg, Robert Nordmark, Håkan Broström på saxofoner/flöjt, Adam Forkelid vid pianot, Petter Olofsson på kontrabas och propellern Sebastian Ågren bakom trummorna – alla får de leverera njutbara solon. Särskilt bör extranumret "Boo’s bloos" med sin långa solistparad nämnas.
Det är alltid lika trevligt att få träffa på en riktig eldsjäl. Vellu Halkosalmi brinner verkligen för att föra ut Quincy Jones tidiga, tidlösa, underbart utsökta jazzkompositioner och arrangemang. Slutresultatet blir storartad storbandsjazz.
Musiken är mästerligt framförd av det taggade storbandet. Quincys kopplingar till Sverige och Norrbotten blir tydliga i ljuvliga kompositioner som "Stockholm Sweetnin" och "The Midnight sun will never set". Standards som redan nämnda "Moanin’", Thelonius Monks "Straight no Chaser", Benny Goodmans "Monglow" samt "Blues in the night" svänger så det svartnar när storbandet öser på som bäst.
Lika svängiga är flera av Jones originalkompositioner som "G’won train", "Hard sock dance", "Birth of a band" och "Sermonette". Den sistnämnda, med benäget bistånd av publikens handklapp. "Soul bosa nova", låten som fått evig liv genom att flitigt återanvändas och samplas låter precis som den ska, tack vare Vellu Halkosalmis inhopp på triangel.
Bandets spelsugna musiker bjuder på många hörvärda solistinsatser. Danne Johansson och Jacek Onuszkiewicz på trumpet/flygelhorn, Arvid Ingberg, Christine Carlsson och Peter Dahlgren på trombon, Mats Garberg, Robert Nordmark, Håkan Broström på saxofoner/flöjt, Adam Forkelid vid pianot, Petter Olofsson på kontrabas och propellern Sebastian Ågren bakom trummorna – alla får de leverera njutbara solon. Särskilt bör extranumret "Boo’s bloos" med sin långa solistparad nämnas.
Det är alltid lika trevligt att få träffa på en riktig eldsjäl. Vellu Halkosalmi brinner verkligen för att föra ut Quincy Jones tidiga, tidlösa, underbart utsökta jazzkompositioner och arrangemang. Slutresultatet blir storartad storbandsjazz.
Läs min text om Klondyke i senaste Guiden Boden!
Finns inte på nätet men läs den gärna i papperstidningen!
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
onsdag 20 april 2016
Läs min recnesion av sonatafton i dagens NSD!
Solmogna sonater på piano och fiol
När pianisten Daniel Beskow och violinisten Gregory Maytan intar scenen blir det violinsonater för hela slanten. Inleder gör Wolfgang Amadeus Mozarts "Violinsonat i e-moll KV 304" från 1778. De två satserna spelas med en inlevelse av sällan hört slag. Snacka om att bli ett med musiken och sina instrument. I Gregorys fall en lånad violin från 1638. Vilken skönhet och vilka smäktande toner detta italienska instrument bjuder på.
Sedan följer Ludvig van Beethovens "Violinsonat nr 5 i F-dur op. 24, Vårsonaten" från 1800-1801. Här är Beethoven på sitt allra gladaste humör långt innan dövheten tog överhanden. De fyra satserna med sina ljuvliga melodier är som balsam för själen. Här visar återigen kvällens dynamiska duo prov på hur samspelta de är. Storartat känns här nästan som en underdrift.
Efter paus bjuds så på fransk romantik när den är som bäst i form av César Francks mäktiga "Violinsonat i A-dur" från 1886. De fyra satserna skildrar på det mest illusoriska vis ett kärlekspars resa med förälskelse, gräl och ett liv tillsammans. Att vi får veta detta beror på att kvällens båda musiker turas om att på det mest charmerande vis berätta om vad de kommer att spela. Även i Franck fascineras man av briljansen och tonsäkerheten hos dessa två unga herrar.
Som bonus bjuds vi på andra satsen ur Edvard Griegs "Violinsonat i C-moll". Ett mer passande avslut på en sonatafton får man leta länge efter. Att höra Daniel Beskows potenta pianospel och Gregory Maytans virila violinspel är som att ta en tugga ur en färsk frukt. De bjuder på samma fräschör i dessa solmogna sonater.
Johan E. Skoglund
När pianisten Daniel Beskow och violinisten Gregory Maytan intar scenen blir det violinsonater för hela slanten. Inleder gör Wolfgang Amadeus Mozarts "Violinsonat i e-moll KV 304" från 1778. De två satserna spelas med en inlevelse av sällan hört slag. Snacka om att bli ett med musiken och sina instrument. I Gregorys fall en lånad violin från 1638. Vilken skönhet och vilka smäktande toner detta italienska instrument bjuder på.
Sedan följer Ludvig van Beethovens "Violinsonat nr 5 i F-dur op. 24, Vårsonaten" från 1800-1801. Här är Beethoven på sitt allra gladaste humör långt innan dövheten tog överhanden. De fyra satserna med sina ljuvliga melodier är som balsam för själen. Här visar återigen kvällens dynamiska duo prov på hur samspelta de är. Storartat känns här nästan som en underdrift.
Efter paus bjuds så på fransk romantik när den är som bäst i form av César Francks mäktiga "Violinsonat i A-dur" från 1886. De fyra satserna skildrar på det mest illusoriska vis ett kärlekspars resa med förälskelse, gräl och ett liv tillsammans. Att vi får veta detta beror på att kvällens båda musiker turas om att på det mest charmerande vis berätta om vad de kommer att spela. Även i Franck fascineras man av briljansen och tonsäkerheten hos dessa två unga herrar.
Som bonus bjuds vi på andra satsen ur Edvard Griegs "Violinsonat i C-moll". Ett mer passande avslut på en sonatafton får man leta länge efter. Att höra Daniel Beskows potenta pianospel och Gregory Maytans virila violinspel är som att ta en tugga ur en färsk frukt. De bjuder på samma fräschör i dessa solmogna sonater.
Johan E. Skoglund
söndag 17 april 2016
Läs min recension av Norrbottens Kammarorkester i lördagens NSD!
Kammarorkestern med kvinnligt lyft
När Norrbottens Kammarorkester åter samlas för 2016 års andra konserttillfälle så bjuds det på tre verk. Victoria Borisova-Ollas "Colours of Autumn" från 2002, uruppförandet av Sven David Sandströms "Konsert för flöjt och orkester nr. 2" och Ludvig van Beethovens "Sjunde Symfoni" från 1811-12.
Att inleda en konsert i mitten av april med ett verk som heter "Höstfärger" kan tyckas som uppochnedvända världen. Men det fungerar alldeles utmärkt. När stråkarna spelar pizzicatto kan man riktigt höra hur löven faller ned. Lika effektfullt som vackert.
Sven David Sandström tillhör en skara av samtida tonsättare som både publik och kritiker tagit till sina hjärtan. Han skriver musik som lyssnarna gärna tar till sig utan att för den skull vara banal eller smetig. Något som är en konst i sig bara det. Hans andra flöjtkonsert är inget undantag.
Kvällens solist, välbekanta Sara Hammarström som hastigt fått ersätta en sjuk Tobias Carron visar inga tecken på nervositet. Hon framför med bravur de virtuosa solistpartierna i de fem satserna. Detta är ett verk som bjuder på både smäktande tongångar och mer kärvare partier. Ett verk man vill höra om och om igen för att till fullo få njuta av det. Skivinspelning tack!
Kvällen är klassiskt programmerad. Det vill säga först ett kortare ensatsigt verk på cirka tio minuter, sedan ett verk för kvällens solist och efter paus så en symfoni.
Maestron, den unga finska dirigenten Eva Ollikainen är en driven dirigent och det är en fröjd att få se henne tukta kammarorkestern till ständigt nya stordåd under kvällen. Särskilt i Beethovens sjua då hon inte ens har ett partitur framför sig. Att få njuta av henne krama ur denna urkraft ur orkestern är ett privilegium. Detta är Kammarorkesterns bästa framförande på länge.
På tal om den allt hetare regionfrågan och debatten om samarbeten kan man inte undgå att konstatera att Sven-David Sandströms andra flöjtkonsert är ett beställningsverk som sju olika orkestrar runtom i Sverige beställt tillsammans. Ett samarbete som förnöjer liksom samarbetet mellan Eva Ollikainen, Sara Hammarström och Norrbottens kammarorkester.
Johan E. Skoglund
När Norrbottens Kammarorkester åter samlas för 2016 års andra konserttillfälle så bjuds det på tre verk. Victoria Borisova-Ollas "Colours of Autumn" från 2002, uruppförandet av Sven David Sandströms "Konsert för flöjt och orkester nr. 2" och Ludvig van Beethovens "Sjunde Symfoni" från 1811-12.
Att inleda en konsert i mitten av april med ett verk som heter "Höstfärger" kan tyckas som uppochnedvända världen. Men det fungerar alldeles utmärkt. När stråkarna spelar pizzicatto kan man riktigt höra hur löven faller ned. Lika effektfullt som vackert.
Sven David Sandström tillhör en skara av samtida tonsättare som både publik och kritiker tagit till sina hjärtan. Han skriver musik som lyssnarna gärna tar till sig utan att för den skull vara banal eller smetig. Något som är en konst i sig bara det. Hans andra flöjtkonsert är inget undantag.
Kvällens solist, välbekanta Sara Hammarström som hastigt fått ersätta en sjuk Tobias Carron visar inga tecken på nervositet. Hon framför med bravur de virtuosa solistpartierna i de fem satserna. Detta är ett verk som bjuder på både smäktande tongångar och mer kärvare partier. Ett verk man vill höra om och om igen för att till fullo få njuta av det. Skivinspelning tack!
Kvällen är klassiskt programmerad. Det vill säga först ett kortare ensatsigt verk på cirka tio minuter, sedan ett verk för kvällens solist och efter paus så en symfoni.
Maestron, den unga finska dirigenten Eva Ollikainen är en driven dirigent och det är en fröjd att få se henne tukta kammarorkestern till ständigt nya stordåd under kvällen. Särskilt i Beethovens sjua då hon inte ens har ett partitur framför sig. Att få njuta av henne krama ur denna urkraft ur orkestern är ett privilegium. Detta är Kammarorkesterns bästa framförande på länge.
På tal om den allt hetare regionfrågan och debatten om samarbeten kan man inte undgå att konstatera att Sven-David Sandströms andra flöjtkonsert är ett beställningsverk som sju olika orkestrar runtom i Sverige beställt tillsammans. Ett samarbete som förnöjer liksom samarbetet mellan Eva Ollikainen, Sara Hammarström och Norrbottens kammarorkester.
Johan E. Skoglund
onsdag 13 april 2016
tisdag 12 april 2016
Läs min recension av Skapelsen i dagens NSD!
Haydns "Skapelse" skickligt skapad
Oratoriet "Skapelsen" är Joseph Haydns mest omfattande verk, så det är en stor kör, fem solister och en orkester som intar scenen. Att vi här har att göra med en för tillfället hopsatt besättning hörs knappast. Alla orkestermusiker spelar så sammansatt som om de vore en professionell heltidsensemble. Bättre betyg går knappast att få.
Och kören likaså. Luleå domkyrkas vokalensemble och Luleå kammarkör blandas fint ihop till en månghövdad sångarskara som likt musikerna, framför dem, verkligen levererar i sina partier.
Som grädde på moset har vi fem skickliga solister. Mest imponeras man av de tre änglarna Gabriel, Uriel och Rafael underbart gestaltade av sopranen Carina Stenberg, tenoren Johan Christensson samt basen Staffan Sandlund. Kanske främst för att de sjunger i oratoriets alla tre delar. Sopranen Anette Strandljung som Eva och basbarytonen Erik Stålberg som Adam medverkar först i den tredje delen.
Balansen mellan kör, solister och orkester är perfekt rakt igenom. Här tar ingen för mycket plats utan alla medverkande får och tar precis så mycket utrymme de skall ha. Om det är någon som skall prisas för denna skapelse så är det dirigenten Monica Wasberg som ännu en gång leder ett större verk för kör orkester och solister med den äran.
Ett plus för det programblad där de tyska sångtexterna finns tryckta med svenska översättningar. Ett minus för det andra programbladet där vi bjuds på en varning för textens kvinnosyn, att Adam bestämmer över Eva. Är vi verkligen så räddhågsna 2016 att inte framstå som politiskt korrekta att vi måste ursäkta det som sjungs med en brasklapp i programmet? Gör om och gör rätt. Men bortsett från detta; Herre min skapare – vilken skapelse!
Johan E. Skoglund
Och kören likaså. Luleå domkyrkas vokalensemble och Luleå kammarkör blandas fint ihop till en månghövdad sångarskara som likt musikerna, framför dem, verkligen levererar i sina partier.
Som grädde på moset har vi fem skickliga solister. Mest imponeras man av de tre änglarna Gabriel, Uriel och Rafael underbart gestaltade av sopranen Carina Stenberg, tenoren Johan Christensson samt basen Staffan Sandlund. Kanske främst för att de sjunger i oratoriets alla tre delar. Sopranen Anette Strandljung som Eva och basbarytonen Erik Stålberg som Adam medverkar först i den tredje delen.
Balansen mellan kör, solister och orkester är perfekt rakt igenom. Här tar ingen för mycket plats utan alla medverkande får och tar precis så mycket utrymme de skall ha. Om det är någon som skall prisas för denna skapelse så är det dirigenten Monica Wasberg som ännu en gång leder ett större verk för kör orkester och solister med den äran.
Ett plus för det programblad där de tyska sångtexterna finns tryckta med svenska översättningar. Ett minus för det andra programbladet där vi bjuds på en varning för textens kvinnosyn, att Adam bestämmer över Eva. Är vi verkligen så räddhågsna 2016 att inte framstå som politiskt korrekta att vi måste ursäkta det som sjungs med en brasklapp i programmet? Gör om och gör rätt. Men bortsett från detta; Herre min skapare – vilken skapelse!
Johan E. Skoglund
måndag 11 april 2016
Läs min recension av Stefan Bojsten i lördagens NSD!
Stefan Bojsten, han kan han
När professorn från Kungliga Musikhögskolan Stefan Bojsten sätter sig bakom flygeln i Björksalen är det som Ingemar Stenmark sa, ”De ä bar å åk. Från första till sista tonen. Helt utan noter spelar Bojsten Mozart, Schubert, Debussy och Chopin på de mest makalösa sätt.
Inleder gör ett sällan spelat "Rondo A-moll" av Wolfgang Amadeus Mozart. Musik från slutet av hans korta levnad som bygger en bro till romantiken. Väldigt vacker och eftertänksam musik som får kroppen att slappna av, av total vällust.
Sedan följer "Tre pianostycken" av Franz Schubert, skrivna ett halvår innan hans tidiga frånfälle. Detta är musik som är lika klang-, som variationsrik. De tre satserna bjuder på både ömsinta och mer vildsinta tongångar. Allt exekuterat till perfektion av Stefan Bojsten.
Efter pausen bjuds så på "12 Preludier bok 2" av Claude Debussy. I ett mycket märkligt framförande. Ja, musikaliskt finns inget att anmärka på. Här möter vi visionären Debussy. Han inkorporerar både de engelska och franska nationalsångerna. I de tolv preludierna som verkligen är olika.
När han lånar av den amerikanska folkvisan "Camptown races" hör man tydliga frön till den jazz som George Gershwin komponerade något decennium senare. Bojsten bevisar återigen vilken skicklig pianist han är och de olika temperamenten i de olika delarna framkommer fint.
Nej, det som gör att framförande känns mycket märkligt är det bildspel som ackompanjerar musiken. Bojsten har själv satt ihop olika konstverk och citat som tillsammans med olikfärgad belysning skall spegla hans tolkningar av musiken och visas på en stor duk i scenens bakre del. Ett bildspel som för övrigt hakar upp sig, vilket inte gör saken bättre. Bättre hade varit att låta oss i publiken själva få associera till musiken. Bildspelet är bara onödigt och i vägen. Med det sagt, efter ett härligt extranummer i form av ett kort stycke signerat Fredric Chopin lämnas ändå konsertlokalen med ett leende på läpparna. Bravissimo Stefan Bojsten!
Johan E. Skoglund
När professorn från Kungliga Musikhögskolan Stefan Bojsten sätter sig bakom flygeln i Björksalen är det som Ingemar Stenmark sa, ”De ä bar å åk. Från första till sista tonen. Helt utan noter spelar Bojsten Mozart, Schubert, Debussy och Chopin på de mest makalösa sätt.
Inleder gör ett sällan spelat "Rondo A-moll" av Wolfgang Amadeus Mozart. Musik från slutet av hans korta levnad som bygger en bro till romantiken. Väldigt vacker och eftertänksam musik som får kroppen att slappna av, av total vällust.
Sedan följer "Tre pianostycken" av Franz Schubert, skrivna ett halvår innan hans tidiga frånfälle. Detta är musik som är lika klang-, som variationsrik. De tre satserna bjuder på både ömsinta och mer vildsinta tongångar. Allt exekuterat till perfektion av Stefan Bojsten.
Efter pausen bjuds så på "12 Preludier bok 2" av Claude Debussy. I ett mycket märkligt framförande. Ja, musikaliskt finns inget att anmärka på. Här möter vi visionären Debussy. Han inkorporerar både de engelska och franska nationalsångerna. I de tolv preludierna som verkligen är olika.
När han lånar av den amerikanska folkvisan "Camptown races" hör man tydliga frön till den jazz som George Gershwin komponerade något decennium senare. Bojsten bevisar återigen vilken skicklig pianist han är och de olika temperamenten i de olika delarna framkommer fint.
Nej, det som gör att framförande känns mycket märkligt är det bildspel som ackompanjerar musiken. Bojsten har själv satt ihop olika konstverk och citat som tillsammans med olikfärgad belysning skall spegla hans tolkningar av musiken och visas på en stor duk i scenens bakre del. Ett bildspel som för övrigt hakar upp sig, vilket inte gör saken bättre. Bättre hade varit att låta oss i publiken själva få associera till musiken. Bildspelet är bara onödigt och i vägen. Med det sagt, efter ett härligt extranummer i form av ett kort stycke signerat Fredric Chopin lämnas ändå konsertlokalen med ett leende på läpparna. Bravissimo Stefan Bojsten!
Johan E. Skoglund
onsdag 6 april 2016
Bloggen minns fallna hjältar!
Journalisten Erik Bergsten och country-artisten Merle Haggard, jazzmusikern Gato Barbieri och författaren Lars Gustafsson. Alla har de lämnat oss. Bloggen lyfter på hatten.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
måndag 4 april 2016
Fick idag klart med inte mindre än
4 nya skrivjobb. Kul och åter kul! Samtidigt damp den stora boxen som hyllar nyss 100 år fyllda Svend Asmussen ner på hallmattan. Bättre sätt att starta veckan och våren på är svårslaget.
Johan E. Skoglund
Johan E. Skoglund
Läs min recnesion av Norrbotten NEO i lördagens NSD!
Anrik konst & konserttradition
Börje Ekström från Luleå kammarmusikförening inleder torsdagens konsert med Norrbotten NEO i Kulturens hus konsthall med att konstatera hur trevligt det är när olika konstarter möts. Konsten på väggarna som en representant för konsthallen just presenterat och musiken som NEO framför.
Så rätt han har. Att samtidigt få njuta av samtida konst på väggarna och nutida konstmusik är som att göra en tidsresa. Antingen tillbaka till de glada, 1960-, och 70-talen då liknande happenings skedde på Moderna museet i Stockholm. Eller till 1800-, och 1700-talets Syd-, och Mellaneuropa då den senaste musiken och samtidskonsten samsades i salongerna. Kamrarna där den framfördes har ju gett oss termen kammarmusik.
New Sweden, där NEO beställer ny svensk musik har pågått i flera år nu och 2016 års årgång bjuder på sex lika olika som intressanta verk. Lars Sandbergs "Fältstudier" är läcker när instrumenten går in och ut i varandra. Här gör Kim Hellgren kvällens enda uppvisning på sin fina viola.
I Lina Järengråds "Emellanåt, stundom" är Robert Eks frustande klarinettspel som en av de nu dansande tranorna vid Hornborgarsjön. Lika fascinerande är Elmér Lavothas gnisslande cellospel.
Johan Svenssons "Diamond dust" där Mårten Landström använder sig av en träbit för att ändra flygelns klang låter som en gammaldags telegraf som sänder morse-signaler.
Bäst av kvällens verk är Crisitan Marinas "Four on Five" där han förvandlat Miles Davis bebop-komposition från jazz till kammarmusik. Så läckert. Sara Hammarströms flöjtspel är här inte att leka med - inte heller Brusk Zanganehs violindito.
Den kinesiska, i Sverige boende Leilei Tians "The Hymn of the Pearl" bjuder på en fin kinesisk ljudbild. Precis som i Per Mårtenssons avslutande "Nermea’s secret" spelar här både basflöjt och basklarinett en avgörande roll. Men huvudpersonen i Mårtensons tonsättning av en grekisk lejon-myt är ändå Daniel Saur som först nu får visa upp vilken skicklig slagverkare han är. En härlig avslutning på en kväll där Norrbotten NEO tacksamt fortsätter den anrika traditionen att blanda konst med konsert.
Så rätt han har. Att samtidigt få njuta av samtida konst på väggarna och nutida konstmusik är som att göra en tidsresa. Antingen tillbaka till de glada, 1960-, och 70-talen då liknande happenings skedde på Moderna museet i Stockholm. Eller till 1800-, och 1700-talets Syd-, och Mellaneuropa då den senaste musiken och samtidskonsten samsades i salongerna. Kamrarna där den framfördes har ju gett oss termen kammarmusik.
New Sweden, där NEO beställer ny svensk musik har pågått i flera år nu och 2016 års årgång bjuder på sex lika olika som intressanta verk. Lars Sandbergs "Fältstudier" är läcker när instrumenten går in och ut i varandra. Här gör Kim Hellgren kvällens enda uppvisning på sin fina viola.
I Lina Järengråds "Emellanåt, stundom" är Robert Eks frustande klarinettspel som en av de nu dansande tranorna vid Hornborgarsjön. Lika fascinerande är Elmér Lavothas gnisslande cellospel.
Johan Svenssons "Diamond dust" där Mårten Landström använder sig av en träbit för att ändra flygelns klang låter som en gammaldags telegraf som sänder morse-signaler.
Bäst av kvällens verk är Crisitan Marinas "Four on Five" där han förvandlat Miles Davis bebop-komposition från jazz till kammarmusik. Så läckert. Sara Hammarströms flöjtspel är här inte att leka med - inte heller Brusk Zanganehs violindito.
Den kinesiska, i Sverige boende Leilei Tians "The Hymn of the Pearl" bjuder på en fin kinesisk ljudbild. Precis som i Per Mårtenssons avslutande "Nermea’s secret" spelar här både basflöjt och basklarinett en avgörande roll. Men huvudpersonen i Mårtensons tonsättning av en grekisk lejon-myt är ändå Daniel Saur som först nu får visa upp vilken skicklig slagverkare han är. En härlig avslutning på en kväll där Norrbotten NEO tacksamt fortsätter den anrika traditionen att blanda konst med konsert.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)